På torsdag annonserar du din avgång Bandrés, tycker jag
Presidenten är inte rätt man att ta Zaragoza ur den ekonomiska krisen, men det finns fortfarande ett sätt på vilket han kan ta sitt ansvar: genom att släppa värjan i tid.
Det går inte att älska någonting ansvarslöst. Förbehållslöst absolut, vårdslöst en stund- men inte ansvarslöst.
Jag tror bestämt att Eduardo Bandrés på sitt sätt älskar Real Zaragoza - och det är just den kärleken som är en så väldigt bra anledning för honom att lämna in sin avskedsansökan på styrelsemötet som hålls om torsdag.
Han kan inte slåss med oss längre utan att vi går sönder.
I går, måndag, höll ledningen för Real Zaragoza ett förberedande möte där man gick igenom de uppgifter som ska presenteras på torsdagens bolagsstämma. Och det ser inte bra ut. Den sammanlagda skulden uppgår för att vara exakt till 124 345 150 Euro. Förra året gick klubben back 2 526 613 €. (Det är de officiella sifforna, där har man utelämnat skattedelen, den medräknad blir summan 5 059 748.)
Enligt den plan som påstås finnas så ska 33 346 333 Euro betalas av över fem år, och visst låter det som en hiskelig summa.
Jag är ingen ekonom, men jag är inte dummare än att jag förstår situationens allvar. Real Zaragoza befinner sig i ett sårbart läge.
Och det är därför som Bandrés måste gå.
Jag är old school i mångt och mycket. Jag tycker att man ska ta ansvar för sina handlingar så länge det går, men jag är inte blind. Jag vet att förtroende är en linje och inte en cirkel.
Det finns en början och det finns ett slut, och när slutet är nått så är det enda sätt man lämpligen kan ta ansvar för det man gjort att visa att man är stor nog att lämna över förpliktelsen till någon annan.
Det finns ett mod och en storhet också i att veta att ge upp i tid, innan allt är försent.
Eduardo Bandrés har tillsammans med Agapito Iglesias begått för många misstag under för lång tid - det rör sig om allt från idiotiska försäljningar till absurda löner för medarbetare och tränare - och detta huvudlösa slöseri har sakta men säkert försatt oss i den här situationen. De sportsliga resultaten har uteblivit, förvisso avancerade vi från Segunda men stora delar av publiken stannar fortfarande hemma.
La Romareda är som oftast lite mer än halvfylld. Numera.
Det här är - hävdar den officiella supportergruppen Collectivo 1932 - en protest mot Bandrés och Agapitos ledarskap, missnöjet kumlinerade med försälningen av Zapater i somras.
"Som om ni inte förstört tillräckligt redan så tar ni nu lejonet från vår sköld med" beivrade man då.
Jag gick vilse då, jag undrade var Zaragoza var någonstans.
På torsdag ska aktieägarna alltså samlas på Hotel Confortel Romareda. Man ska enas om ett sätt att ta Zaragoza upp ur den här ekonomiska krisen, på sikt. Klubbledningen ska tillsammans med det tillsatta Consejo de Veteranos - ett råd bestående av 17 före detta Zaragozaspelare från diverse år - presentera en handlingsplan som ska locka investerare och stilla förtvivlan.
Det är här som Eduardo Bandrés har sin chans att för sista gången ta konsekvenserna av sitt utsvävande.
Det är här han ska avgå.
Hade jag varit bemedlad nog att vara investerare hade jag gladeligen gett mer än vad jag borde till Real Zaragoza, jag hade gett allt. Men jag hade också krävt presidentens demission som förtroendet där är förbrukat; hade inte velat låta honom strö omkring med pengarna jag skjutit till för att rädda klubben så som han gjort i så många år. Han kan bara vålla skada nu.
Och för Bandrés egen skull så bör han förekomma investerarna, visa att han är man och inse att tiden då det faktiskt inte håller längre är kommen. Sedan kan han ägna sig åt engagemanget för PSOE (Socialdemokraterna) i kommunfullmäktige istället, och kanske på så sätt hjälpa Zaragoza genom att bevilja ett anslag för upprustningen av La Romareda.
Det går att få Zaragoza på rätt köl igen. Men det behövs en åderlåtning och det behövs offer. Vi behöver nya ledare, beslutsfattare. De många överflödiga mittfältarna måste säljas. Ewerthon blir tvungen att få en ny klubbadress i december för vi har inte råd att låta honom gå på fri transfer i juni.
Marcelino - som blir kvar om han omförhandlar sitt löneavtal - ska få en riktig anfallare, men det blir den enda värvningen och det inte förrän några andra sålts av som kan finansiera den.
Vi satsar på våra canteranos; ger Álex, Kevin och Borque A-lagskontrakt. Det kan bli en säsong i Segunda, kanske två, kanske fyra. I värsta fall.
Men hellre det än konkurs.
Det kommer att göra ont. Mycket, många gånger. Vi kommer att helt manodepressivt fortsätta slungas mellan hopp och förtvivlan och vi kommer att förtrösta, likförbannat är det här vi är.
Ju mörkare natt, ju klarare stjärnor - så länge himlen inte förblir dold bakom molnen eller i dimman.
Eduardo Bandrés har fäktats mot sin skugga för länge med Real Zaragoza som värja och nu är vapnet repigt och fyllt av sprickor. Det har inte hjälpt honom, han rör sig inte bättre trots all tid som passerat, trots all övning: det är klingan som tagit stryk och om ett tag kan den vara helt oanvändbar.
Han själv är fortfarande samma halvdana fäkatre.
Därför; släpp den nu och spring bara.
