Drömmen om Marcelino

"Vi rusar obetänksamt fram mot avgrunden, men först har vi ställt någonting framför den så att vi inte kan se den." - Joyce Carol Oates

Marcelino var en dröm. Det var så han beskrevs då han kom.
Så förbannat idiotiskt det var.
Det hade gått så mycket bättre om man aldrig gett honom det trolska epitetet, utan låtit honom vara det han är - en människa av kött och blod som vi andra, inte mer och absolut inte mindre.
Att göra någon till sin dröm, finns det ett grymmare sätt att beröva den möjligheter? Jag tror inte det.

En framställning av en dröm.

Marcelino var uppriktig och kortfattad då han tackade för sig efter gårdagens mycket väntade uppsägning. Att den drog ut på tiden en aning berodde på att ledningen försökte övertala honom att säga upp sig själv, något han faktiskt tidigare lovat att göra om han inte vann två av decembers tre matcher - på grund av den ekonomiska situationen.
- Jag har varit egoistisk ibland, medger han. Men jag har också velat lagets bästa. Jag tog mig an Zaragoza i Segunda för att det var ett stort projekt, det var mitt första profillag och det fanns en plan. Men från första matchen i augusti har jag egentligen förlorat förtroende lite mer för var dag som gått, det är logiskt när resultaten inte är med en - jag tycker fortfarande inte att de speglar spelet på något sätt. Jag såg det här komma - i fjärde omgången var jag helt övertygad, jag har väntat. Zaragoza har haft mycket otur.
Jag ber om ursäkt för det jag sade innan matchen mot Athletic. Det var onödigt, och det var i vredesmod, jag trodde kanske inte att det skulle få den effekt det fick.
Jag tackar fansen för deras stöd, men vad de inte förtår är att man aldrig ska välja mellan ledning och tränare, aldrig någonsin. För att laget ska vara bra måste de fungera som en enhet. Jag hoppas att fansen fortsätter att stötta klubben. Vi har aldrig lovat annat än ett par hårda år efter avancemanget, och det är så det kommer att se ut. Det tar tid att bygga om ett lag, jag hoppas att fansen är tålmodiga. Slutligen vill jag tacka spelarna.

Marcelino hyllas efter avancemanget från Segunda.

Drömmen Marcelino var perfekt dikterad. Demontämjaren från Gijon, förhållandevis ung och radikal med lyckade säsonger bakom sig i Recreativo de Huelva och Racing Santander skulle få sin största möjlighet i karriären, han anställdes som Spaniens bäst betalda tränare (sedan Schuster fått sparken) till nedflyttade Zaragoza för att skapa grunderna för vad som skulle bli en ny era. Han fick från början ett enormt inflytande över klubben och det tog inte lång tid innan det urartade, blev till maktmissbruk och de första sprickorna i kristallen upstod.
Hösten i Segunda var turbulent.
Zapater och Marcelino drog åt olika håll, detsamma gällde Paredes (som under en period i somras var så förbannad på Marce och det han gjorde att han faktiskt vägrade att träna med honom och enbart arbetade med Ruben Uria, det här har han förklarat under hösten och försökt släta över med följande kommenatr: Man kan kalla min och Marcelinos relation bra på ett sätt - vi är alltid väldigt ärliga mot varandra vad gäller våra vitt skilda uppfattningar) och Braulio - det rådde ingen harmoni i truppen och spelet blev lidande. Såklart det blev.
Den 23 februari i år skrev jag den första text någonsin i vilken jag önskat en tränares avgång.
>>Det Zaragoza vi ser idag är inte ett lag, inte ett kollektiv. Vi är inte ens på väg åt det hållet.
Och det här tolererar han, vad är det för man?
Att han kallats demontränare känns mest som ovanligt misslyckad ironi i detta fall; han har varken tränat eller tämjt några demoner i Aragon, han har låtit dem flytta in i omklädningsrummet. /.../Som det ser ut för närvarande, med denna tränare och med den mentalitet som kommit att få prägla truppen (Jorge Lopez exkluderad) så skulle detta kunna vara spiken i kistan./.../Det behövs nytt blod i Real Zaragoza, laget behöver ledas av någon som bygger väderkvarnar och inte vindskydd; Marcelino är inte den mannen för oss. Låt honom hamra bäst han vill på ovan nämnda spik, låt bara kistan han slår fast locket på och sedan begraver vara antingen tom eller full av gamla demoner.
Den passar inte för oss, den är för trång, för ful, för okonstnärligt utformad.<<

Stödet. - Han är den första att stötta oss när vi är modfällda, försäkrade Lafita tidigare i höst.

I nästan ett år har jag gått och väntat och längtat efter det här, får jag kalla det?, uppvaknandet.
Vi pratar ofta om det farliga i att låta en spelare bli större än laget, i Zaragozas fall var det Marcelino som blev det - drömmen om honom. För det ska inte förnekas att i många av supportrarnas förtvivlade ögon kom han till oss som en förmodad frälsare. Och hopp förblindar lika bra som drömmar. Trots att Zaragoza störtade ner överallt omkring honom så var han oftast oskyldig då supportrarna tillfrågades, utan ansvar.
Jag tycker de förringar honom genom att frånta honom de förpliktelserna, genom att säga att det berodde på "annat".
Han skulle ju rädda oss.
När Marcelino tvingade bort Zapater och vägrade dyka upp då denne tog avsked av klubben han älskar så började folk faktiskt fråga. Vad håller han på med egentligen? Vad är det han gjort? Man började se sambanden, men ville inte.
Drömmen var alltför dyrbar för att få förgöras av verkligheten.
Nu kallar alla Marcelino lögnare helt plötsligt men det är inte sant.

Jag tror att Marcelinos intentioner med klubben varit semiuppriktiga hela tiden. Då han kom var han ärlig nog att medge att han hoppades en lyckad sejour i "hans första profillag" skulle öppna dörren till de gigantiska klubbarna.
Han ville inte misslyckas i Zaragoza - men mest för sin framtida karriärs skull. Att han anställdes mot den bakgrunden förstår jag inte, det är ett av ledningens många misslyckanden.
Zaragoza behöver en tränare som vill klubbens bästa, inte sitt eget. Förtjänar en, ska ha.

Marcelino, som vi sett honom under hösten. - Jag visste hela tiden att vi skulle komma hit, sa han igår efter sitt första avsked i tränarkarriären.

- Är du glad nu? frågade någon mig igår.
Glad?
Inte det minsta - allt annat än.
Jag är förkrossad, Marce var en av de många saker jag hoppades ha fel om. Hur många gånger har jag inte sagt det redan? Jag hoppades att min mörka bild av honom och hans maktmissbruk var en cynikers förvridna sådana, vareviga jävla vecka hoppades jag att jag skulle bli bevisad motsatsen och att Zaragoza skulle bli det fantastiska lag vi kan vara. Att Marce skulle bli den tränare han kan bli och kommer bli, med oss, för oss.
Men det räckte med att se på Marcelino, han har Spaniens mest känsliga ögon och kan inte ljuga, för att veta. Egentligen.
Rätt man på fel plats, ett skolexempel.
Trots att jag visste hur det skulle bli igår satt jag ändå och skakade när det blev som vi sagt, lite chockad. Grät över allt det orättvisa åt båda hållen, förbannade att det alls finns två håll, gick ut i mörkret för att andas bättre och det snöade.

Min relation till Marcelino grundas på hatkärlek, och som sådan är den väldigt stark och minst lika komplex. Att vi slutar på dålig fot med varandra han och jag innebär att det kommer ta lång tid innan det går över för mig.
Så nej. Glad är jag inte.
Jag sörjer förlusten av det vi aldrig hade, sörjer de många minas dröm som bara löstes upp framför deras ögon, sörjer att jag inte hade fel, att det inte är bättre än såhär. Det finns de som säger att det inte går men det gör det.

José Aurelio Gay kommer tillfälligt att ta över Zaragoza. Han får Madrid-matchen. Ledningen för dialoger med italienaren Gianni de Baisi och med Diego Simeone, Victor Muñoz aktier har sjunkit. Jag vill inte tänka på dem nu, någon av dem.
Det gör för ont med Marcelino.
Det betyder inte att jag inte tycker att beslutet är rätt för det gör jag.

Som välavlönad dröm hade Marcelino aldrig en chans i verkligheten.