La Batalla de Aragón: Laguardia, Borque och Zapater
För Zaragoza i allt. Överallt.
15/12-09 Laguardia, Borque och Zapater
Marcelino pratar sedan avskedet i lördags om Zaragozas ledning med samma iver som Tiger Woods älskarinnor gör mest numera. Här finns pengar att tjäna och namn att dra i smutsen, själv tycker jag väl inte att den ena är bättre än den andra - det enda som i just det här enskilda fallet hedrar ledningen är att den har vett att hålla käften.
Herrarna Bandrés, Agapito och Herrera har varit tysta sedan Marce avskedades. Låtit honom hållas, spy sin galla.
De vet att han förlorar på det i längden och nöjer sig väl med det.
Jag förstår att Marcelino är besviken, förbannad, sårad rent av även om han säger att han redan från första ligaomgången "såg det här komma", vilket tycks mig vara ett nog så märkligt uttalande i sig.
Men ändå.
Jag fattar.
I slutet av november sa Marcelino att han om han inte vann minst två av decembers tre matcher skulle säga upp sig själv, att han då inte förtjänade att vara tränare för "klassiska Zaragoza" eftersom resultaten talar högst och eftersom han absolut inte har dem med sig.
Sedan förlorade vi mot Mallorca och mot Athletic och Marce bröt sitt löfte och säger nu att han sparkades "utan grunder" , för att han "utgjorde ett hot".
Hmm. Det börjar lukta Mandía om paranoian.
Utan grunder? 12 poäng på 14 matcher är knappast ogrundat, det har vi konstaterat förr. Men ett hot?
Marcelino medger att det sprickorna mellan honom och styrelsen uppstod redan under sommarens transfermarknad. Där rådde delade meningar i fallet Zapater - varken Agapito eller Bandrés kan förklara hur det gick till när Zaragozas själ och hjärta såldes, det enda konkreta - Marcelino vägrade använda sig av honom och på så sätt blev han överflödig. Med ett mittfältsöverskott likt det vi har reducerades han effektivt, skulle - så som Marcelino framställde saken - bli en börda på lönelistan, och som inte ingick i några planer.
Ett år fullt av konflikter Zapa och Marce emellan och den ena använder den makt han fått för att göra sig av med den andra. Förjävligt bara att det var den som var sann som skulle tvingas försvinna.
Och nu är båda borta.
Söndra och härska.
Victor Laguardia tillsammans med Marcelino.
Nåväl.
En annan konflikt ska ha gällt den briljante canteranon Victor Laguardia - ordinarie i Spaniens U20-landslag då (U21 numera) och försäsongens i särklass bäste spelare. Dock en karakteristisk och viljestark sådan.
I Marcelinos ögon alltså ett omedelbart problem, en typ som vågar säga emot. Marce gillar att omge sig med nickedockor, om den saken råder inga tvivel, och visst - det är väl ett sätt det med.
Vi måste ha med i beräkningen hur värdelös han är på att ta kritik, hur han lyckas hitta någonting att skylla på precis hela tiden. Säger en del, n'est-ce pas?
Ett sken av försök till fullkomlighet köper ingen.
Marce ville låna ut Vicke till Recreativo och istället erbjuda Borque A-lagskontrakt men efter hela Zapaterprocessen var ledningen misstänksam. Inte bara det.
Varför skulle de låna ut sin i särklass bästa och inför framtiden mest lovande mittback (och Goni förstås) när försvaret redan var svagt?
Styrelsen erbjöd (rätt och riktigt) Victor Laguardia ett kontrakt med A-laget och det här har Marcelino berättat fick honom att rasa. Han kände sig motarbetad och gnällde redan då om att "förtroendet" för honom inte fanns.
Hade han fått igenom Vickeaffären också hade jag skrivit under på utgjort hot, men nej.
I Racing hade Marcelino en helt annan makt än vad tillslut han fick i Zaragoza ("Han styrde klubben med järnhand men resultaten blev väl bra", sa vännen T då vi diskuterade detta för någon minut sedan) - även där vittnar man dock om sprickor mellan tränare och ledning, och om konflikter med många spelare efter hans sorti.
Well well, the man likes his drama.
Det får vi ge honom.
