Zaragoza 0-0 Xerez
En rapport från vägen till helvetet.
Den här matchen var vi tvungna att vinna. Det var en sådan match, en av dem man bara måste klara. Gör man inte det förtjänar man allt som händer en och allt som har hänt med, precis en sådan match var det.
Och vi vann inte.
Trots ett stort spelövertag, trots sex skott på mål jämfört med Xerez noll. Trots en man mer på planen som dessutom var vår egen, La Romareda.
När Zaragoza spelade i Segunda var vi ett lag för Primera. Vi hade fantastiska spelare som Zapater, Ewerthon (som rent tekniskt är kvar i klubben men är avskriven från truppen) och Caffa. Vi hade en het tränare. Nu är det tvärtom. Nu är vi ett lag i Primera anpassat för Segunda med en tränare från Tercera.
Det må låta hårt, men sanningen är sådan. Och det värker i mig.
På tre säsonger har vi omsatt 47 spelare och sex tränare. Hur fan tänker man sig att ett lag ska upstå ur den turbulensen?
Hur tänker jag när jag inkluderar verbet 'tänker' i själva frågan ovan?
Vi kan inte räkna med eller hoppas på bedrifter längre. Enbart mirakel kan rädda Zaragoza nu.
Själva matchen
De inledande fyrtiofem minuterna var egentligen inget annat än en uppvisning i skitfotboll. Xerez öppnade piggast, men energin räckte inte länge och från den elfte minuten till den 93'e var det Zaragoza som höll i taktpinnen.Inte för att det hjälpte, men rätt ska vara rätt.
Momo hade möjligheten att ge gästerna ledningen efter tio minuter, men bollen tog en märklig riktning och Carrizo kunde slappna av.
Och sedan tog Zaragoza över. Utan att vare sig spela vackert eller skapa några riktigt farliga chanser väntade hemmalaget på att minuterna skulle rinna undan. Precis så kändes det. Som om någon skulle vända på timglaset och sedan!
Eliseu imponerade på högerkanten och slog dessutom en riktigt bra frispark i den tjugoåttonde minuten som kanske borde förtjänat ett bättre öde. Portugisen var, de otaliga filmningarna i andra halvlek borträknade, Zaragozas tillsammans med Ponzio och i viss mån även Ander klart bästa spelare ikväll.
Ovan nämnda Ponzio hade första halvleks bästa målchans då han i den trettionde minuten nickade ett precist inlägg från Angel Lafita. Renan hur som helst, var inte så lättflirtad.
Bara två minuter senare, i den 32'a minuten var Jarosik riktigt nära att lyckas peta in bollen i nät - vilken debut det _hade_ kunnat bli.
Chilenaren Chupete Suazo, som på förhand givits ett frälsarok han absolut inte förtjänar släpa omkring på och tyngas ner av lyckads inte imponera på någon den här gången. Detta kan han inte klandras för alltför mycket, det är inte ens en vecka sedan han anledde till Zaragoza, och den här kvällen ställde Gay upp med tre nya spelare från start. Naturligtvis går det att ifrågasätta hur pass genomtänkt det verkligen var.
Andra halvlek var en 48 minuter långt Aragonsk monolog. Zaragoza spelade stundtals riktigt bra (!) fotboll, framför allt var det samspelet mellan Eliseu och Ander som gav mersmak och var oförskämt nog att börja viska fram löften.
Domaren, Mateu Lahoz, var matchen igenom en total katastrof (åt båda hållen) och tilldelas av Marca det absolut lägsta betyget - 1/10. Inte bara missade han två ganska klara straffar, en för Xerez då Ander tog bollen med handen, och en för Zaragoza då Mendoza viftade undan Suazos skott som vore han Henry och gällde det en avgörande passning för att komma till VM - han visade dessutom helt felaktigt ut Xerezspelaren Victor Sanchez efter en olycklig kollision med Eliseu.
När Gay i minut 66 tog ut Lafita och Suazo och istället plockade in Pennant och Arizmendi tappade Zaragoza lite av den intensitet som byggts upp minuterna innan, det kan ha varit ett förlorande drag av tränaren.
Trots att dessa båda herrar gav sitt yttersta kändes ingen av dem helt inne i matchen, och spelet förflyttades till vänsterkanten och avtog. Xerez började andas ut. Nöja sig.
Jorge Lopez hade möjligheten att avgöra helt på egen hand, då han på övertid var helt fri, onside, knappt en meter framför mål. Han bröstade ner bollen och sköt utanför. Det är nästan så att det är värt en applåd, att missa där är trots allt svårare än att inte göra det. Varför var han tvungen att försöka skjuta? Varför kunde han inte bara bröstat, eller för den delen, snubblat in bollen i mål?
När Lahoz blåste av matchen visste frustrationen inga gränser.
Det gör den fortfarande inte.
Dagens citat, av Gay efter matchen: Visst är jag orolig över situationen, men jag är säker på att spelarna är bättre än vad de visar.
En sval förolämpning att kröna kvällen med.
Real Zaragoza: Carrizo, Diogo, Paredes (Babic, min. 75), Pulido, Jarosik, Ponzio, Jorge López, Ander, Lafita (Pennant, min. 65), Eliseu och Suazo (Arizmendi, min. 65).
Xerez: Renan, Redondo, Mendoza, Leandro Gioda, Moreno, Bergantiños, Víctor Sánchez, Momo (Armenteros, min. 62), Abel, Carlos Calvo (Orellana, min. 73) och Bermejo (Míchel, min. 88).
Varningar, Zaragoza: Ander
Varningar, Xerez: Bergantiños: Redondo och Armenteros.
Utvisning, Xerez: Victor Sancehz.
Det känns så förbannat hopplöst.
Just nu gör det det.
Och ni som varit med mig länge vet hur envist jag hänger mig kvar vid hoppet med mina skygglappar. Hur jag gärna vill göra det så länge det alls är möjligt.
Men jag släpper taget för nu, faller fritt en stund och hoppas på det bästa.
Miraklet, ni vet.
Källa: RealZaragoza.com
Aupa Zaragoza, para siempre
