Villarreal 4 - 2 Zaragoza
Visst. Zaragoza förlorade igen. Men någonstans mitt i allt detta förtvivlade mörka känns det som att ett svagt ljus försöker bryta fram.
Det tog tre minuter för Villarreal att ta ledningen. Det tog nitton för mig att nästan ge upp och 25 tills jag sa att nej, nu stänger jag av skiten. Fast det gjorde jag inte. Och tur var det.
Det första målet kom i samband med en hörna, efter att den fullkomligt katastrofale Jiri Jarosik slarvat i det egna straffområdet. Det var Cazorla som slog den, och sägas måste här att Carrizo faktiskt gjorde en riktigt snygg räddning - när han slängde sig för att boxa undan bollen varseblev vi för kanske första gången den här säsongen hans på förhand omtalade 'snabba reflexer'. Tyvärr hjälpte det föga, i och med hans snabba förflyttande - från den ena punkten till den andra - var målet öppet för den vakne Joan Capdevila, som utan större svårigheter lade upp bollen i vänster hörn. Carrizo var chanslös där, men det här målet var faktiskt inte hans present till Villarreal, det var Jarosiks, från början. Det kunde ha varit straff lika gärna, nu kvittade det eftersom målet blev ett faktum i alla fall.
Sedan inleddes det vi den sista tiden kommit att känna som hopplösheten. Zaragozas totala oförmåga att skapa något, och oviljan denna speglar sig i - vilken fruktansvärd syn. Suazo hade förvisso ett halvhjärtat skott som landade rakt i famnen på den som alltid utmärkte Diego Lopez, men bortsett från det dröjde det tjugotre minuter innan gästernas (alltså vår) första skapliga chans uppenbarade sig.
Då hade Villarreal, efter ytterligare en grav miss från den bedrövlige Jarosik hunnit fördubbla sin ledning genom ett mycket vackert mål av Nilmar.
Sedan då, Zaragozas enda riktigt bra chans i första halvlek. Den som Jorge missar. Den börjar med ett snyggt inspel från Suazo, som framspelad av Diogo ger Jorge Lopez precis den typ av friläge han bara inte kan sätta. De där det är svårare att missa, och han klarar av att göra just det där 'svårare'. Hade vi inte varit Zaragoza hade det stått 2-1 där men nu är vi oss själva trots allt och med det följer plikten att sumpa just denna typ av möjlighet. Diego Lopez var långt ute på helt fel sida av målet, Jorge onside en halvmeter ifrån. Skottet? Naturligtvis utanför.
Och Villarreal bjuds på ett kontringsläge de naturligtvis inte tackar nej till. Nilmar lurar Carrizo (det är inte särskilt svårt) och spelar till Rossi som utan några som helst problem gör 3-0. Publiken på El Madrigal är i extas och Gay sparkar upp Arizmendi från bänken.
Bytet kommer i den 30'e minuten - Ariz in, Jorge ut. I och med detta ställer Zaragoza om från 4-5-1 till det betydligt mer stabila 4-4-2 och Villarreal lyckas faktiskt inte göra fler mål den halvleken.
Att de alls kan göra de tre de gör beror inte på att de är bra så mycket som på att vi bjuder dem på det. Såklart det suger.
I den trettiotredje minuten händer något helt annat. Det börjar regna.
Jag undrar vad Gay sade till laget i halvtid. Vad det än var så måstehan komma ihåg det, och använda orden innan avspark nästa helg. För det Zaragoza som kom in efter pausvilan var inte det som gick av planen kvarten tidigare.
Apatin och oförmågan hade på något märkligt sätt omvandlats till energi och jävlar anamma, och Villarreal hade inte mycket att sätta emot den aragoniska anstorming som utgjorde majoriteten av andra halvlek.
Stundtals spelade vi så bra så att åtminstone jag riktigt häpnade. Om vi har allt detta i oss, varför tar det så lång tid (en halv säsong och en halvlek) för oss att plocka fram det? Villareal, som förvisso spelar ett mycket fint försvarsspel lyckas inte få kontroll på Zaragoza, Lafita är bra, Gabi är bra, Eliseu är bra. Vi håller bollen inom laget och pressar.
I den femtiofjärde minuten missar just Gabi som vore han skolad av Jorge då han i brådskan att hinna ifatt Suazos magnifika pass från högerkanten får bollen en centimeter för långt ifrån sig och halkar.
Sedan gör Gay något mycket, mycket klokt. Han byter ut Paredes och tar in Pennant. Det naturliga vore att flytta ner Ponzio som vänsterback, men Zaragoza spelar med en trebackslinje och väljer att satsa offensivt.
Det ger utdelning.
I den 64:e minuten har Chupete Suazo ett bra skott som dock den än bättre Diego Lopez klarar.
Pennant, som jag varit mycket kritisk till gör en riktigt bra match och visar på fin teknik när han utmanar på vänsterkanten.
Reduceringsmålet kommer i den 75:e minuten. det är lite sent, men inte mindre fantastiskt för det. Visst ska det erkännas att Eliseus första mål i Zaragozatröjan inte alls är någon delikatess, men fan så härligt att vi för en gångs skull inte sluta kämpa trots ett till synes hopplöst underläge, utan trycker på för allt vad vi har istället?
Gediget arbete från Suazo och Arizmendi är det som möjliggör 3-1.
3-2 kommer bara minuter senare, då Lafita gör sitt andra mål för säsongen och matchen som dog efter tjugofem minuter har fått hjärtmassage och vaknat till liv.
Det går att säga en massa dåliga saker. Som att vi borde skapa fler chanser sett till det enorma spelövertag vi har i andra halvlek, men det gör vi inte. Inte förrän det nästan är för sent, då ska det till att vaknas.
Men allt det negativa drunknar för tillfället i den våg av förlösande kämparanda som Zaragoza uppvisar för första gången sedan vi slog Getafe med 3-0 för ett liv sedan. Så förbannat skönt att se den, ilskan, viljan, förmågan igen!
Nu tvivlar jag på att Gay är kvar som tränare för Zaragoza särskilt länge. Redan då han tillträdde sade man lagom avmätt att fem matcher får han och inte mer. Någon förändring har han inte lyckats åstadkomma, men vad som än händer kommer jag att vara honom evigt tacksam för de här två målen och allt som föregick dem. Det är nämligen ovärderligt.
Och jag hoppas att spelarna tar till fasta på det, med.
Och jo. Ibagaza mördade matchen sedan. I den åttiosjunde minuten. Carrizo stod för långt ute och ponzio var inte beredd att offra sig, det var en av Zaragozas fyra gåvor till Villarreal den här kvällen.
Gåvan till oss allt annat än bortskämda supportrar till det här fantastiska kaoslaget, var minuterna 46 till 86.
Matchfakta:
Villarreal: Diego López, Godín, Capdevila, Marcano, Ángel (Gonzalo, min. 84), Marcos Senna (Cani, min. 71), Bruno, Cazorla, Pires (Ibagaza, min. 64), Rossi och Nilmar.
Zaragoza: Carrizo, Diogo, Paredes (Pennant, min. 62), Pulido, Jarosik, Ponzio, Jorge López (Arizmendi, min. 30), Gabi (Kevin, min. 84), Lafita, Eliseu och Suazo.
Domare: Fernando Teixeira Vitienes. (Helt okej var han.)
Varningar Villarreal: Carzorla
Varningar, Zaragoza: Gabi, Diogo, Ponzio och Eliseu
Målen: 1-0, Capdevila (min. 4); 2-0, Nilmar (min. 20); 3-0, Rossi (min. 24); 3-1, Eliseu (min. 74); 3-2, Lafita (min. 81); 4-2, Ibagaza (min. 88).
Källa: RealZaragoza.com
Nästa söndag möter vi Tenerife borta. Då börjar andra halvlek. Förhoppningsvis lika bra som den gjorde på El Madrigal, idag. Men den får gärna sluta annorlunda.
