Ett annat Zaragoza
Att plocka in så många nyförvärv och leva en försäsong mitt i vintern var en risk Agapito var villig att ta, och som nu ger Zaragoza utdelning i fråga om spets, stomme och taktiska alternativ.
Med januaris samtliga sju värvningar har Zaragoza gått från att vara en räddhågad och ursäktande låtsasversion av sig själv till att bli dynamiska, utmanande och fräcka åter igen. Naturligtvis ska Gay och Nayim krediteras för det fantastiska arbete de gjort vad gäller den återvunna tron på den egna kapaciteten, och framför allt har dessa forna ikoner lyckats påminna spelarna om känslan och storheten i det som är Real Zaragoza.
Vad är det egentligen som har förändrats?
1. Defensiv stabilitet
Gay fick inte de förstärkningar till vänsterkanten som man förutsätter att han önskade sig. Paredes är alltför ojämn, ena stunden briljant opch radikal, nästa långsam och fumlig, och vad som verkligen är fel med Obradovic har ingen fått reda på. Undersökningarna visar inte på att något inte stämmer, men unge Ivan klagar på smärtor i knäet och nu har man beslutat sig för att vänta ytterligare en månad.
Efter viss tankeverksamhet beslutade sig Gay för att testa Ponzio som vänsterback, och det har visat sig fungera över all förväntan.
Contini har anpassat sig väldigt fort och fungerar bra centralt både tillsammans med Pulido och med Jiri Jarosik. Pulido kan dessutom, som var fallet i söndags, spela till höger om Diogo uteblir, och har en värdig ersättare i Goni. Det finns plötsligt alternativ att pröva försvarsidéer med. I sommar kommer Laguardia tillbaka - det har han som bekant lovat - och förhoppningsvis testar man honom tillsammans med Goni i augusti. En dröm vi närt under lång tid.
Leo Ponzio har visat sig fungera bra som vänsterback.
2. Fart och kraft i anfallen
Offensiv kvalitetshöjning. Något annat kan det inte kallas när man värvar klasspelare som Chupete Suazo och Adrián Colunga. Sedan den tidiga skadan på Uche och med Ewerthon i frysboxen har Zaragoza under hösten haft tillgång till en anfallare: Arizmendi.
Suazo köptes in som förmodad målspruta men har hittils varit mer av en framspelare och enligt El Periodico de Aragon kommer han förmodligen fortsättningsvis vara den som hittar vägar och luckrar upp försvar, skapar ytor för den mer rörliga och gärna djupledslöpande Adrián Colunga.
Också Eliseu är ett bra komplement i offensiven, med sin snabbhet och teknik öppnar han upp utrymmen för Ander och Lafita.
3. Konkurrensen
Marcelino, som (för nytillkomna supportrar) tränade Zaragoza hela hösten, är inte den typ av tränare som alltför gärna roterar spelare. Han håller sig till de sina, hans klara favoriter, i mesta möjliga mån. Detta resulterar ganska naturligt i en viss bekvämlighet hos spelare som till exempel den i vanliga fall geniala Jorge Lopez. Vetskapen om att han oavsett om han var bäst eller inte skulle få starta gjorde honom loj och okoncentrerad. Till Marces försvar ska sägas att truppen var väldigt skadedrabbad, men ändå - och framför allt på mitten - inte utan alternativ. Marcelino ställde upp i stort sett likadant oavsett motstånd och tidigare resultat. Han försökte inte förändra.
Sådan är inte Gay. Han drar sig inte för att testa nya möjligheter eller bänka spelare som underpresterat och detta tvingar upp dem på tårna. Det går inte att inte anstränga sig om man vill starta. Det här har gett spelare som Arizmendi och Ponzio rejäla lyft. De har höjt sig högt över den prestationsförmåga de låg på i höstas. Pennant känns aningen piggare och nu väntar vi bara på att Lafita och Jorge Lopez ska bli de spelare de kan vara, med.
Konkurrensen skapar, eller framtvingar (välj själv), kreativitet.
Pulido, Gabi, Eliseu, Jarosik och Ander; Zaragoza firar söndagens seger mot Sevilla.
4. Utrymme för andrum
När Arizmendi drabbades av muskelproblem mot Almeria i höstas blev det katastrof i laget. Den enda anfallaren vi hade kvar, skadad. Alternativet blev att spela med Angel Lafita på topp och att det inte blev någon dunderhit säger sig självt. Lafi försökte skämta bort det, citerade sig själv från sommarens härva. "Jag har sagt att jag spelar var som helst bara jag får spela i Zaragoza, jag hoppar in som målvakt om jag måste, om det hjälper mig och mitt lag."
Vi försökte skämta tillbaka - för Carrizo var så himla dålig då och Vallejo var inte bättre - och säga att haha, ja, det vore kanske bra.Men stämningen var tryckt. Pressen lade sig över Zaragoza som snön mest gjort över Sverige den här ovanligt envisa vintern. Alla var tungsinta och frusna. Det fanns inget utrymme för improvisation, för glädje, för fantasi. När Abel Aguilar - Zaragozas främsta målskytt såhär långt - fick en bristning i låret blev han i princip utskälld för det. För att han 'förstörde'. Så såg det faktiskt ut ett tag, så illa var det. Så obekvämt. Nu, med sju nya spelare, ha spänningen lättat. Det finns bättre spelare och det finns lite mindre bra, men vi står inte bara med ett alternativ, längre.Och nu kan vi slappna av och andas den nya, ljumma luft som kommit från flera länder runt om i välden, framburen på två raka segrar. Ni fattar, eller hur?
Klart ni gör.
5. Större kapacitet för taktisk variation
Gay började sin karriär som A-lagstränare för klubben i sitt hjärta med att testa 4-3-3. Kanske inte jättesmart i just det skedet, men modet och optimismen förtjänar en applåd. Mot Tenerife återgick han till dubbel-pivotesystemet 4-2-3-1 och mot Sevilla ställde han upp med det mer stabila 4-4-2.
Gay har visat sig vara taktisk och flexibel; han ställer upp och om laget beroende på motstånd och nu, med våra nya, har han möjlighet att också omsätta sina idéer i praktiken.
Med Gays mod blir Zaragoza plötsligt oerhört oberäkneliga.
På söndag stundar en sexpoängmatch borta mot Valladolid.
