Almeria 1-0 Zaragoza
Kalu Uche gav Almeria segern i händelsefattig match.
Det finns en första gång för allt. Almeria har aldrig tidigare besegrat Zaragoza i Primera Division, inte heller har de vunnit en match dömd av Iturralde Gonzalez.
Men ikväll så.
Gay valde för en gångs skull att gå ifrån sin aggressiva försvarsfilosofi - kanske är den för beroende av Contini för att fungera med en så blek ersättare som Pablo Amo?- och ställde upp förvånansvärt offensivt.
På förhand verkade det lovande. Colunga och Suazo tillsammans på topp, Jorge Lopez, Abel Aguilar, Gabi och Ander på mitten. Det hade kunnat bli bra, explosivt.
Men det blev det inte.
Blodet har runnit ur Jorge, Ander var för frustrerad för att spela sansat, Suazos skor var stöpta i bly.
Det är inte med den formeln man vinner, tvärtom.
Tre spelare kan klappa sig själva på axeln efter ikväll och veta att de gjorde bra ifrån sig: Colunga, Roberto och Gabi.
Den kollektiva entusiasm som uppvisades i matchen mot Messi var utspädd, kanske var vi helt enkelt så trygga, så bekväma efter söndagens upphämtning att vi glömde bort att anstränga oss, det var känslan jag fick. Det var ett diskret Zaragoza, som mer än något annat räknade med att den senaste matchens fina spel skulle komma igång av sig självt. De flesta tittade på varandra.
Gabi och Colunga försökte gång efter annan ta sig fram och omkring och igenom, men responsen från lagkamraterna uteblev, och ensamma kunde de inte tackla ett väl samspelt Almeriaförsvar.
Zaragozas bästa möjlighet hade Gabi i den 67:e matchminuten då han försökte lobba över Diego Alves, olyckligt nog fick han en inte bollen precis där han ville på foten, utan den hann glida upp några centimeter mot vristen, gled lite ur vinkel då den nuddade benskyddet och hamnade därför i ribban för att sedan rulla undan som drömmen om ökat avstånd oss själva och de bakom emellan.
Kapten Gabi hade tänkt svara med en kvick replik på Kalu Uches ledningsmål - en individuell prestation för övrigt, som blev möjlig tack var den sega Pablo Amo, men övriga Zaragoza förmådde inte reagera.
Ponzio bjöd motståndarna på en straff genom att med brinnande iver slänga sig fram och täcka ett skott med handen; vem trodde han att han var om han tänkte att han skulle komma undan med det, Maxwell?
Roberto, hur som helst, hade inga större problem med den straff Corona slog, och lyckades tilll och med boxa undan bollen så bra att han gav oss möjlighet att kontra.
I vanlig ordning var det endast Colunga som var vaken.
Almeria var mer än nöjda med 1-0 och började som ett annat Racing att ligga ner och gärna länge, något som provocerade ett frustrerat men ack så vackert bortalag, mer än något handikappade av och vilsna i den förvirrade värld av hopp och förtvivlan vi befunnit oss i så länge.
Bra matcher varvas med bedrövliga, och alla pekar på varandra. Någon kontinuitet går inte att urskönja, och vi har inte mycket tid på oss.
De enda tre som verkade förstå betydelsen av detta möte kastade sig i motvind in i en solid rödvit vägg tills de inte orkade längre. De tog många smällar för oss, för de otacksamma övriga.
Värst av allt var Gay.
Vad var det med Gay?
Han stod från början och såg uppgiven ut vid sidan av planen, försökte varken mana på eller förändra. När Almeria tog ledningen återstod lite drygt en halvtimme av matchen, ändå hände ingenting.
Han genomförde ett par pliktbyten, men fotboll blev det inte av det för det.
Efter matchen gick han raka vägen ut i omkklädningsrummet, utan att skaka hand med Lillo.
Revolution i lineupen skulle vara grejen mot Almeria, men vi snubblade och föll riktigt tungt trots det låga tempot.
På söndag möter vi Valencia hemma på La Romareda.
De stora orden räknas inte, inte heller drömmar om omvälvningar. Att nära dem i all ära, men att fastna i dem som vi gör?
Nej kära Gay, och bästa Zaragoza. Vi är inget lag som spelar eftertraktade finaler i år, som fyller läktare med hänfyllda framgångsfans med hakorna i knäna.
Vi är ett lag som sliter i botten. Det är fult, det är förbannat, det är inte särskilt glamouröst. Det går inte att förklä situationen till något den inte är, inte om den ska övervinnas.
Så mot Valencia, formulera drömmarna, uttala dem istället för att betrakta dem och se till att göra någonting av dem för helvete.
Låt gå för att matchen mot Almeria var aldrig så tyst; likförbannat är det en väckarklocka den måste vara.
Skippa finalpratet och sparka sönder verkligheten, sådan den blivit.
Och satsa på Colunga.
Han har fattat det där, han ger inte upp ens när han tappar andan.
Det är det enda.
Almería: Diego Alves, Míchel (Juanma Ortiz, min. 74), Pellerano, Acasiete, Cisma, Bernardello (Crusat, min. 63), Soriano, Vargas, Piatti (Goitom, min. 90), Corona och Kalu Uche.
Real Zaragoza: Roberto, Pulido, Pablo Amo, Jarosik, Ponzio, Abel Aguilar (Edmilson, min. 74), Gabi, Ander (Eliseu, min. 63), Jorge López, Colunga och Suazo (Arizmendi, min. 68).
Mål: 1-0, Kalu Uche (min. 61).
Domare: Iturralde Gonzalez
Varningar, Almeria: Piatti, Soriano och Pellerano
Varningar, Zaragoza: Abel Aguilar, Ander, Ponzio och Edmilson
Därmed missar Ponzio Valencia.
Positivt: Colungas inställning. Imponerande och inspirerande i allt det grå. I en klass för sig ikväll.
Negativt: Edmilson. Suck. Gay. Varför gjorde han ingenting? Varför försökte han inte förändra?
Källa:RealZaragoza.com
