Zaragoza 3-0 Valencia
Publiken på La Romareda gjorde vågen då Zaragoza, som gjorde säsongens bästa match, vann sin CL-final.
Det finns inget som gör det som mål. Visst går det att få någon slags Placebo-effekt av att klara 0-0 borta mot ett lag som förklär sig till bättre, men för att bota tungsinne och döda tvivel är det mål som krävs.
Zaragoza var tvungna att vinna mot Valencia, och Zaragoza vann. Övertygande, dessutom.
Gay ställde upp tämligen väntat;
Roberto i mål, och framför honom en backlinje bestående av Diogo, Jarosik, Contini och Paredes.
Därefter Gabi med Edmilson jämte, och framför dessa Arizmendi, Ander och Eliseu.
Suazo ensam på topp.
Från början pressade hemmalaget högt, och vi lyckades vara spelförande så gott som matchen igenom även om gästande Valencia öppnade bättre än vad de fortsatte. Det som såg mest oroväckande ut inledningsvis var att Diogo var den som sprang på djupet och inte anfallaren, Chupete Suazo.
Nu är han till att börja med inte den typen av spelare, vilket också uppenbaras i en 4-2-3-1-formation, där anfallaren måste vara rörligare. Suazo fungerar bättre med någon bredvid sig – chilenaren lyfte sig enormt de sista tio minuterna då Colunga kom in. De spelar fantastiskt tillsammans.
Låt oss nu inte gå händelserna i förväg.
Zaragoza pressade, som konstaterat, bra, men Valencia var inte alls ofarliga. I början av första halvlek hade man flera chanser att ta ledningen, men Roberto storspelade återigen. Hans räddningar i det här skedet kan mycket väl ha varit matchavgörande. Valencia fick förvisso ganska många hörnor till skänks men hellre det än alternativet, och riktigt farigt blev det då Zigic gick upp och nickade kring den tjugonde minuten; Robban however stod för ännu en klassräddning och situationen kunde avvärjas.
Det kunde ha blivit så fel från början, men det blev det inte.
Stundom utvecklades det hela till en salig röra, och domare José Paradas Romero fick inte riktigt kontroll över matchen trots de många kort med vilka han försökte övertyga spelarna om sin auktoritet. Det var en hel del känslor i omlopp, lagen var klart upprörda på varandra och publiken på La Romareda var extatisk.
När Diogos ledningsmål blev till i den 41 minuten fullkomligt exploderade arenan. Det skedde så oväntat, som från ingenstans slungade han, med vänsterfoten dessutom, iväg en brandbomb som Cesar skydde och som antände publiken direkt.
De slutade aldrig.
Precis innan pausvilan blev Nicola Zigic utvisad då han efter en riktigt onödig kapning på Contini såg sitt för halvleken andra gula. Därmed fick ett redan offensivt amputerat Valencia även lite av hoppet om kvittering reducerat.
Zaragoza pressade inte alls lika högt då andra halvlek inleddes som vi gjort i början av matchen. Istället spelade vi ett förnuftigt försvarsspel och trots att framför allt Mata och Pablo Hernandez gjorde sitt värsta för att trigga igång Valencia blev det aldrig riktigt farligt.
När Contini och Pablo smällde in i varandra var Pablo redan utanför straffområdet, och först av allt menade Romero att det skulle vara hörna. Linjemannen var av en annan uppfattning, och mycket felaktigt –ja, det hade jag sagt även om det var tvärtom – pelade han på straffpunkten istället. Då blev det livat, avbytarna rusade upp från bänken, Gay och Nayim likaså, Ander skiftade färg och publiken ska vi inte tala om.
Romero ändrade sig igen. (Någon som däremot klart skulle haft en straff enligt Marca är Chupete Suazo, då Dealbert drog ner honom. Jag vet inte jag. Tyckte han föll väldigt lätt, men hade säkert sagt annorlunda om vi förlorat, eller kryssat.)
Det som skulle varit en hörna men för en sekund blev en straff slutade som inspark.
Istället kunde Zaragoza genom Arizmendi öka på ledningen till 2-0 i den 52:e minuten. För framspelningen stod ingen annan än Edmilson, som faktiskt gjorde sin minst bedrövliga match i hans långa karriärs vackraste tröja den här kvällen.
Vad härligt det var att se Arizmendi fira det här målet mot sin gamla klubb, särskilt som han tidigare pratat om hur illa behandlad han blev under sin tid med dem. Det syntes på honom att han var av den uppfattningen, också han.
Det tredje och sista målet gjorde Jiri Jarosik i minut 70. Då gav Valencia upp. Nu adderar vi denna match till de tolv vi gick igenom i införrapporten och konstaterar att Valencia utan David Villa fortfarande bara vunnit en av de numera tretton senaste matcherna.
- Vi får inte komma under den här nivån igen, sa en mycket nöjd José Aurelio Gay på presskonferensen.
Det fanns ikväll en aggressiv och rå glädje hos Real Zaragoza som gick rakt genom rutan, som var helt underbar att inte bara se utan också känna.
Ingen som såg matchen kan ha missat det. Skönhet helt enkelt, i sin renodlade form, och som sådan oförädlad och sann.
Fortsätter vi såhär nu…
Vi måste fortsätta såhär.
Real Zaragoza: Roberto, Diogo, Contini, Jarosik, Paredes, Edmilson, Gabi (Abel Aguilar min 87), Arizmendi, Eliseu (Colunga min 80), Ander (Pennant min 74) och Suazo
Valencia: Cesar, Bruno, Maduro, Dealbert, Alexis, Fernandes, Ever (Baraja min 83), Joaquin (Vicente min 80), Pablo H., Mata (Dominguez min 68) och Zigic
Målen: 1-0; Diogo min 41, 2-0 Arizmendi min 52 och 3-0 Jarosik min 70
Domare: José Paradas Romero
Varningar, Zaragoza: Contini, Edmilson, Diogo och Paredes
Varningar, Valencia: Alexis, Mata, Joaquin, Zigic
Utvisning, Valencia: Zigic efter två gula
Bäst i Zaragoza ikväll:
- Ander Herrera; fortsätter att briljera. Ledde i mångt och mycket Zaragoza ikväll, och var yngst på planen. Fick stående ovationer då han byttes ut. När Zapater berövades oss pratade vi om Ander. Unge Herrera kan aldrig bli Alberto. Han ska inte försöka heller. Han duger nämligen utmärkt som sig själv, som den han är – som aldrig ger mindre än allt, och som gör det med hjärtat på rätt ställe.
- Roberto. Vilken känsla killen har. Styr och ställer, engagerar såväl sig själv som de andra i allt som händer och vägrar låta någon försvinna bort i andra tankar; verkar lägga ner själ i det han gör. Vi måste värva honom. Han brinner med oss.
- Arizmendi. Efter ett par dåliga matcher är han tillbaka sådan han var i februari igen. Förhoppningsvis var det inte en engångsgrej.
- Publiken på La Romareda. Helt fantastisk. Sjöng mest hela tiden, och ägnade de sista tjugo minuterna åt att göra vågen och låta hymnen fylla luften.
Aupa Zaragoza!
