Minns ni "Jag skäms inte"?
Gays första returmöte som Zaragozas A-lagtränare står för dörren. Och den som förväntar sig något liknande det vi såg i december i spelväg kommer att bli besviken. Det enda som inte förändrats är José Aurelios fantastiska inställning.
När Zaragoza mötte Real Madrid senast, det var just innan jul, hade Marcelino Garcia Toral just avskedats. Den officiella hemsidan lade ut intervjuer med honom som man tidigare hållit undan, i vilka han sa saker som att Zaragoza kan inte vinna, Zaragoza ska acceptera det ena och det andra och annat vidrigt. Sådant som en tränare under inga som helst omständigheter får tro eller förmedla till sina spelare.
Men Marce levde och verkade helt i enlighet med söndra och härska-logiken. Det fungerade. Under hela sommaren och hösten hade han en makt ingen tränare ensam bör ha över klubben, det var, som han sa - hans "villkor". (Han hade nobbat Betis tidigare då de ville inskränka på hans "befogenheter".)
Då han efter ännu ett brutet löfte (det om uppsägning vid mindre än 9 av 12 decemberpoäng, med hänsyn till klubbens ekonomi) sparkades kallades José Aurelio Gay från Zaragoza B in. Som en akut nödlösning.
Vi kunde inte komma utan tränare till Madrid även om mången bitter liten usling föreslog att vi, Real Zaragoza, helt sonika skulle överräcka de tre poängen, slippa det som de ironiskt nog och i total avsaknad av självinsikt kallade "förnedringen". Walk over, tyckte de, och Lafita röt till.
Han var den enda där och då som vägrade sluta tro på Zaragoza.
Och så Gay, förstås.
Real Madrid vann med 6-0.
Zaragoza var aldrig med.
Det lag vi inte såg då var inte Zaragoza, det var en trasig skugga vars bitar gled alltmer isär av skoningslöst strålkastarljus, fladdrade undan och faktiskt - som väl var - dog.
När ett lag förlorar såhär ska det pratas skam, förnedring. Inte för att det hjälper förlorarna, men deras känslor intresserar å andra sidan inte pöbeln på samma sätt, men för att det lyfter fram de som vann.
Låter dem skriva sin historia på sitt sätt.
Att tala om förnedring blir alltså ett sätt att kränka sig själv på så att det boostar den som redan vunnit och egentligen inte skulle behöva det. En fråga jag på ett rent filosofiskt plan alltid ställer mig i samband med liknande situationer är hur mycket den kicken självutplåningen innebär för segrarens självförtroende verkligen blir värd. Och vad för typ av vinnare man är om man åtrår den, vältrar sig i den eller osäkert sneglar i den som i en förvrängd spegel.
Det gamarna vill höra är spelare med sänkta huvuden tala om det som alla redan sett - hur underlägsna de varit.
Man uppmuntrar till detta.
Att de själva, media och supportrar redan sett det hela spelar ingen roll, den som förlorade måste bekänna det med, hur dålig han var, innan han efter ett antal skrattsalvor bakom krökt rygg kanske kan hoppas på glömskans oförsonande förlåtelse.
När det handlar om att förnedringsboosta sig själv finns det inget utrymme för sjävförklarande resultat.
Så då Gay istället för att berätta hur övermäktigt Zaragoza Real Madrid var rakryggad och med kompromisslös blick sade:
Jag skäms inte, så ställde han presskåren en aning.
De blev tysta, och han hann tillägga:
- Jag är stolt över dem, över att de alls tog sig igenom det här. Vi måste lägga hösten bakom oss, glömma bort den helt. Den är orättvis, den är missvisande, demoraliserande och desillusionerande.
Orden i samband med förlusten mot Real Madrid den 19 december 2009 övertygade undertecknad om att det var José Aurelio Gay som borde ta över Zaragoza, och inte ledningens favorit Victor Muñoz.
Den 23 december offentliggjordes det, den tillfälliga lösningen blev aningen mer beständig och mycket klokt hade ledningen "låtit sig övertygas" av Gays visioner och argument.
Han, själv en ikon och en representant för en gyllene era skulle tillsammans med en annan sådan - Nayim, begrava det lag som dog i Madrid.
Klubbkänslan. Stoltheten. Aggressionen.
- För mig är det här den mest hedrande av utmaningar, och jag antar mig den med respekt och med illusioner om att skapa en fantastisk framtid för min klubb, Real Zaragoza. Det absolut viktigaste för oss nu är att i lugn och ro få bygga up förtroendet för varandra och återvinna arbetsmoralen i truppen. Jag hyser inga som helst tvivel om att vi kommer lyckas. Vi kommer att stanna kvar i Primera Division, sa José Aurelio .
Senare har Gay berättat om den katastrofala situation som rådde i omklädningsrummet i samband med hans tillträdande.
En åderlåtning av truppen var direkt nödvändig, det fanns spelare i laget som var omedvetna om vilken tröja det var de bar eller likgiltiga inför den, med andra ord - som var ovärdiga anrika Zaragoza.
Ayala, Ewerthon, Lopez Vallejo, Songo'o, Braulio och Pablo de Barros försvann.
In kom den fantastiske Roberto Jimenez, Matteo Conitni, Jiri Jarosik, Eliseu, Edmilson, Colunga och Suazo.
Med attityd, med mod, driv.
Agapito har gjort skillnad som han lovade.
Tycker att vi kan låta det riktiga Real Zaragoza, som Gay metodiskt med sin kärlek och sin tilltro till klubben som främsta vapen lyckats föra fram ur skuggorna i vilka vi vilat sedan degraderingen, dansa över graven på det som Marcelino hade sönder imorgon.
Det har inte med matchutgång att göra.
Vi har vunnit tillbaka så mycket som är ovärderligt sedan Gay tog över och för det ska vi bara vara stolta.
Och starka, förbannade, vackra.
Igen.
Zaragoza no se rinde
