La Batalla de Aragón: I våra egna händer
För Zaragoza i allt. Överallt.
5/5-10 I våra egna händer
"Vi kommer ge allting, precis allting, för att rädda oss kvar. Det jag ser som positivt i sammanhanget här är att vår överlevnad ligger i våra händer. Vi behöver inte hoppas på att någon annan ska misslyckas, vi behöver bara vinna det här."
Som om det någonsin är något 'bara'.
Kommer ni ihåg detta?
Det var Zapaters kommentar dagarna innan matchen mot Mallorca för snart två år sedan. 13 maj 2008, närmare bestämt.
Den 18:e samma år åkte vi ur.
Visst har vi degraderingshotet hängande över oss som ett annat Demokles svärd nu precis som då, men inte på det viset.
I samma intervju pratade Zapater om den bristfälliga moralen i truppen, den tryckande stämningen i omklädningsrummet. Manolo Villanova vågade inte dra streck utanför linjerna och lyckades inte bryta några cirklar. Han höll sig inom ramarna.
Hade (hu!) Marcelino varit kvar i Zaragoza hade det gått som det gjorde år 2008. Jag är helt övertygad. Det lag vi hade då var på pappret (men inte på planen) "bättre" än det vi har idag. Det hjälpte inte ett skit.
Betyder laget ingenting så spelar det ingen roll vad du heter. När vi åkte ut mot Mallorca hade vi sammantaget på planen tre spelare som verkligen brydde sig; Zapater, Paredes och Gabi, ett par som semibrydde sig men mest tänkte på karriäen typ Sergio Garcia. Han fällde några plikttårar och drog. När Betis åkte ner och vi tog steget tillbaka igen var han befriande skamlös nog att fjäska lite, till lika liten nytta som han själv var för oss den dag då vi "bara behövde vinna det här".
Under Marcelino såg det likadant ut. Vi såg några som gav själ och hjärta för Zaragoza; Ander, Lafita, samme Gabi och Paredes, Ponzio. Medan de andra lallade omkring och halvansträngde sig. I omklädningsrummet var det kaos, Marce ljög, bölade och ville ha nya spelare.
Med den ovilja han uppvisat gentemot förändringar i ful symbios med hans idé om att man bäst hävdar makt genom söndrande och härskande hade det kvittat vad de nya spelarna hette. Han hade inte lyckats skapa ett lag av dem, och idag hade Mallorca-situationen från 2008 varit den rådande.
Vi hade legat sämre till än vad vi gör nu, och vi hade åkt ut.
Ett kvitto på hur bra Gay lyckats med den psykiska delen - det som han sade var hans huvudprioritet då han tog över faktiskt - är arbetet laget unisont lägger ner. Han sopade upp skärvorna som låg utspridda över golvet och fogade samman dem. Vilket tålamod han måste ha, och vilken fingertoppskänsla.
Under nittio minuter jobbar Zaragoza kopiöst numera, och Gay har löst det så bra för oss så att kollektivet inte alls hämmar individen. Det är betydligt svårare än vad det kanske låter. Det finns utrymme för Roberto, Colunga, Contini, Ander att skina. Men de gör det på ett sätt som inte sätter de andra i skuggan.
För att återknyta till det inledande citatet. Då man först i veckan började prata om hur vi har saken i våra egna händer, så som Zapater gjorde för två år sedan, fick jag flashbacks av den obehagligare sorten.
Vad som inte slog mig omedelbart, utan som successivt gick upp för mig då jag satt och funderade på detta var att Zapater när han sa "vi" syftade på de tre, fyra spelare som verkligen bar skölden över sitt hjärta.
När Gay säger samma sak idag är det ett helt lag han menar.
En avgörande skillnad som talar om en annan.
Låt oss få se Contini och Goni bilda mittlås mot Espanyol ikväll! Bara titta så sammanbitet de tacklade motvinden på gårdagens träning. Det går att läsa in hur mycket som helst i det - om man orkar.
