La Batalla de Aragón: Vi klarade det!
För Zaragoza i allt. Överallt.
9/5-2010 Vi klarade det!
Det är inte precis lika svårt att överleva första säsongen efter ett avancemang som det är att degraderas och studsa tillbaka upp igen på ett år. Men nästan.
Vi har lyckats både med det ena och det andra inom loppet av två säsonger.
Är ni inte stolta över Zaragoza?
Det är jag.
Och inte så lite heller.
Efter hösten, den sämsta i klubbens stolta historia, såg det så jävla svart ut. Vi var näst sämst i ligan, hade aldrig, aldrig, aldrig varit så bedrövliga och de nödvändiga desperat flämtande glimtarna av gnistrande hopp syntes inte till.
Det var hängande huvuden och kutande ryggar, räddhågsna, förtvivlade Marcelinotrasiga Zaragoza.
Under Gay har vi vuxit till Spaniens femte bästa lag, sett till antalet plockade poäng under våren. Att göra en sådan tvär vändning är inget mindre än en prestation, ett achievment.
Ska jag vara uppriktig? Jag har inte förstått att vi klarat det än, det har inte sjunkit in, inte helt.
Jag tittar på tabellen och ser att det skiljer fyra poäng ner till det förbannade strecket, intellektuellt är jag medveten om att det med endast en match kvar av säsongen bara finns tre kvar att spela om - att vi faktiskt inte kan halka under.
Men jag måste kontrollera det ändå, titt som tätt.
Det var vårt mål, vi föll inte på linjen.
Låt mig sjunga Gays lov än en gång. Som jag avgudar honom.
När allt kommer kring går det att diskutera olika sätt, olika preferenser. Framgången ska inte ställa sig i vägen för debatt.
Gay kom till Zaragoza då laget var inspikat i kistan, placerat på vagnen och på väg till kyrkogården.
Han hade ett krav på sig. Att få liv i liket. Till varje pris.
Han kallade Nayim att assistera honom, och dödsryckningarna artade som träningsslagsmål och bråk i omklädningsrummet, spöklika viskningar om skuld hit och dit, om klander, syndabocksspekulationer, omvandlades ganska plötsligt med en rejäl blodtransfusion och sju nya hjärtan till krigisk energi.
Vet ni vad man är när man lyckas återuppliva lik sådär?
Man är Gud.
Du är så jävla bra!
Det är ingen enorm konst att stå vid sidan och applådera fram ett lag som fungerar av sig själv, som vinner och vinner och där alla vet vad de ska göra och hur, det är det inte heller att omvandla förtvivlan till hopp såhär, att ingjuta tro i den som redan gett upp och att trolla 14 poäng till 40. Det är magi.
Och ett enormt åtagande, en jävla beslutsamhet, en aktningsvärd envishet och äkta jävla känsla, det är vad det är.
Zaragoza har inte bara spelat bra. Men effektivt, och med skölden över hjärtat. Vi ska inte gråta över det, men modellen är ohållbar och nu väntar ett enormt arbete för ledningen. Radikala förändringar och bestämda mål.
Jag ögnar igenom Periodico de Aragon. Alla är ense om att Roberto och Colunga måste stanna. Men ger Gay den största äran för att kontraktet klarats, och det är rätt. I andra hand tillskrivs framgången Roberto Jimenez, den mer oväntade hjälten. Han kom för att vara andramålvakt, hur ironiskt det än kan förefalla - satt på bänken ett par omgångar och tog sedan över helt, blev den centrala aktören.
- Jag känner mig som hemma här, säger han. Jag trivs otroligt bra och jag vill inget annat än att stanna kvar i Zaragoza, jag är vi med klubben nu. Och jag har pratat med min agent, jag har pratat med Atlético Madrid om saken.
Roberto måste bli det första Agapito ger Zaragoza, vi är värda varandra.
Chupete Suazo, som tidigare ansökt om tillstånd för att resa hem till Chile i förväg har fått det beviljat nu. Vi tackar honom för de sex målen, mer än så blev det aldrig. Önskar honom lycka till framöver, var han nu än hamnar.
- Vi har en massa arbete framför oss, sa Ander Herrera efter matchen igår. Vi ska fira och glädjas för vi har lidit mycket, men vi ska fira försiktigt.
Ja.
Fira försiktigt.
Och framför allt ska vi inte glömma att vi trots alla motgångarna klarade det. Eftersom vi inte gav upp.
För att Zaragoza nunca se rinde.
Lyckades vi vända motgångarna till vad som ändå får lov att kallas framgång så klarar vi att få klubben på rätsida igen.
Det får ta lite tid.
Det ska kännas.
Fem år har Agapito sagt, sedan är vi etablerade i Europa igen.
Det är inte allt som räknas, men det är väldigt mycket.
Aupa Zaragoza!
