"...och måste han gå ska jag följa honom"
En text om lojalitet.
Det är var man för sig själv nu mer än någonsin tidigare. Armbågar och hård hud, det gäller att stålsätta sig om man ska lyckas. Inte ta för mycket hänsyn.
Vi anpassas in i detta, successivt, och tänker inte så mycket på det. Förutom då någon statuerar ett undantagsexempel.
Som vår andretränare, legenden Nayim, just gjort.
José Aurelio Gay har gjort underverk med Zaragoza, han förvandlade laget som var näst sämst till det femte bästa på ett halvår. Han såg tillsammans med spelare och stab till att säsongsmålet nåddes och kontraktet säkrades.
Gay garanterade utan egna säkerheter och framtidslöften Zaragoza fortlevnad i den högsta division, i vilken laget hör hemma. Innan nästa vecka är slut ska ledarna ha avgjort vilken hans egen framtid blir.
I samma anspråkslösa anda som han uppehållit under våren är José Aurelio förtegen. Det enda han säger är detta:
- Sevilla kan ringa. Valencia med. Vem som helst kan ringa mig. Min dröm har sedan jag spelade alltid varit att träna Zaragoza. Så länge jag får göra det så kommer jag inte att titta åt eller lyssna på andra erbjudanden, då är de för mig helt ointressanta.
Gay är förtegen om framtiden, liksom ledningen än så länge.
I dagens upplaga av Periodico de Aragón ger Nayim, som kallades av Gay för att assistera i dennes första sejour som Primera-tränare, sin syn på saken.
- Jag hoppas att Aurelio erbjuds en förlängning av sitt kontrakt, det har han verkligen förtjänat. Tittar man på siffrorna från den andra omgången ser man än tydligare än om man tittar på tabellen vilket fantastiskt jobb vi har gjort. Och med vi menar jag alla. Tränare, spelare och icke att förglömma -ledningen, som beslutade vilka som skulle ansluta sig till truppen. Det är inte lätt att göra lyckade värvningar, särskilt inte i trängda situationer men det har man verkligen gjort här. Med kniven mot strupen.De sju som kom anpassade sig oerhört fort till vårt system, jag tycker att vi ska hylla dem alla.
Gay och Nayim går långt tillbaka.
De spelade i Zaragoza tillsammans på 1990-talet, och har förblivit nära vänner alltsedan.
Tillsammans var de med om att vinna klubbens största titel, Cupvinnar-cupen 1995; Nayim avgjorde med detta episka mål.
Frågar man Nayim berättar han gärna och i vida ordalag om hur han redan då såg Gay som en stor tränare i framtiden. Han hade blicken, drivet, karaktären.
När Gay, vännen sedan så många år, helt sonika valdes att träna det plötsliga krislaget Real Zaragoza - spillrorna av det som en gång var deras egen klubb och till vilken de båda bekänner sina hjärtan, och vände sig till honom tvekade han aldrig.
- Jag är zaragocista intill döden. Jag kan den här klubben, jag känner för den, jag vet vad den ska vara. Och det var allt annat än det den var då när vi tog över. Då Aurelio ringde mig behövde jag inte tänka två gånger. Jag såg det som en ära. Att tillsammans med en av mina absolut närmsta vänner rädda och återupprätta vårt lag.
Han får frågan om han inte var rädd att misslyckas, riskera bli pajasen som stod på kajen och såg skeppet sjunka strax utanför hamn, lite paniskt viftande med armarna men oförmögen till verklig handling.
Men aldrig.
Ser man bara det svarta utstrålar man en negativ energi som blir farlig, den smittar, menar han. Liksom Gay var han övertygad om att problemet först och främst var psykiskt, och tillsammans började de ingjuta självförtroende i spelarna igen.
Nayim berättar om långa, enskilda samtal med var och en, där de och deras förtvivlan skjöts ut i periferin och centrum blev kapaciteten.
- Vi har lärt oss vår läxa, alla har blivit klokare.
För att återgå till framtiden, den väldigt ovissa.
Ingen ifrågasätter det arbete Gay gjort under våren. Han tog över i den svårast tänkbara av situationer, återinförde zaragocismon med lugn, uppoffring och övertygelse.
Från ledningen säger man att man vill satsa mer och mer på de egna spelarna för att återerövra känslan, något som kan vara till fördel för Gay då han allmänt anses vara en i oss.
Men tystnaden är oroande.
Det är tystnad alltid.
Gay vill stanna. Nayim vill stanna.
- Vi står till Zaragozas förfogande. Som jag tidigare påpekat så tycker jag att Aurelio gjort sig förtjänt av ett nytt kontrakt och tänker att man under normala omständigheter förmodligen redan pratat med honom om nästa säsong, men det är beslut som ska fattas av flera människor. För egen del hoppas jag att han får förtroendet från början nästa säsong och att han väljer att ha mig vid sin sida även då. Då skulle jag vara oerhört lycklig.
Rent hypotetiskt presenteras sedan ett scenario där den karismatiske Nayim erbjuds ett arbete inom organisationen, men där den mer tillbakadragne Gay tvingas gå. Frågan:
Skulle du acceptera det?
- Det var Aurelio som ringde och bad mig komma. Han ringde mig som en vän som han litade på, det var inte på någons inrådan utan det var hans eget initiativ. När en nära ger dig ett sådant enormt förtroende och när man accepterar det så måste man vara lojala mot varandra till slutet. Jag kom med honom, och måste han gå så ska jag följa honom.
En inställning som i en äregirigare värld tycks både mer angelägen, och mer främmande.
