Jorge är inte orolig
Zaragozas tredjekapten ska in mer centralt och inte alls någon annanstans.
Under året i Segunda var Jorge Lopez Zaragozas allra bästa spelare.
Han blev nödvändig, kunde på egen hand vara - och var oftast - den avgörande skillnaden.
Återtåget till Primera blev som alla vet en direkt förväntansantonym, och få var de spelare som kom upp till den nivå de befann sig på i den lägre divisionen.
Under hela hösten splittrades laget av interna konflikter, av en omgärdande negativ attittyd som såväl ringade in spelarna som höll dem åtskilda i samma fatala inhängnad - och konsekvenserna höll på att bli ödesdigra.
Jorge Lopez kunde inte rädda Zaragoza som vi vant oss vid, inte förra säsongen.
Han satt på bänken och bespottades av förtvivlade supportrar på jakt efter syndabock.
Efter en säsong som den han gjorde i Segunda är det klart att förväntningarna på honom var skyhöga, och när han inte levde upp till dem fick han bära korset.
Allt blev bättre när Gay kom.
Nästan allt, i alla fall.
Jorge fortsatte att häcklas av en otacksam publik.
-Det verkar vara något fel på människors minne, sa Ander Herrera när han tröttnade. De har glömt allt Jorge gjort och betytt för oss. De läser in sig på vad som skrivs i tidningarna och tar till det där det egna förståndet brister, men tidningar skrivs för att sälja så många lösnummer som möjligt av sportjournalister som ofta fått sina egna spelar- eller tränardrömmar krossade. Hade någon av dem försökt leda Zaragoza hade laget upphört att existera. Man måste vara blind om man inte ser vad Jorge betyder. Han är en av dem som jobbar allra hårdast och kanske den sista att ge upp när allt verkar hopplöst. För mig personligen och för de som kommer upp från ungdomslaget är han en mentor, han är den vi vänder oss till när vi är långt hemifrån och behöver någon att luta oss mot, som vi respekterar, litar på, ser upp till.
Han är inte den enda som inte är lika bra i år som förra året. Det beror på flera olika saker.
Efter Anders uttalande tystnade folk, tänkte efter en stund.
Men när säsongen avslutats och transferfönstret öppnats lossade PdA spärren som hållit flaket stängt och nedför backen med väldig fart skramlade alla de tomma tunnorna.
Jorge Lopez, mumien plötsligt kallad, måste bort.
Han är värdelös, sänker klubben.
Anstänger sig inte, glider bara med.
Är son till en hora.
Om och om igen.
De som följt Zaragoza en tid vet att Jorge inte direkt är den tystlåtna, tillbakadragna typen.
En av de första egenskaper jag personligen lärde mig uppskatta med honom då han kom var attityden.
Många av sina översjälvsäkra uttalanden har han förstås fått äta upp, men det är ändå befriande med denna anspråksfulla attityd i en bubbelvärld som oftast är så tillrättalagt 'ödmjuk' att den nästan spricker av sig själv.
Den senaste tiden har Jorge varit ovanligt tyst.
Oroväckande tyst, tycker vi som är odelat ense om hans essentiella närvaro, på och vid sidan av planen.
Själv har jag längtat länge efter en avmätt replik från herr Lopez, en slags försäkran i en verklighet där också de väger alltför lätt, om att han inte alls kommer att lämna oss.
Den lät vänta på sig.
Jorge hade semester.
Och var aldrig särskilt brydd.
Från Navaleno håller han en presskonferens.
Säger med vad som kan utläsas som en antydan till hånfullt leende.
- Men allt det där, det är ju bara vad pressen skriver, säger han. Och de har en ovana att hävda saker som faktiskt rörande ofta är raka motsatser, direkta kontraster, till vad som verkligen sägs, eller äger rum inom klubben.
Jag har läst några listor som presenterats, deras förslag på lösningar. Den här gången är inget undantag. De håller sig på avstånd från sanningen. Jag är inte orolig, tvärtom. Jag har pratat med Aurelio. Jag kommer förmodligen få spela mer centralt i höst, på min ursprungliga position.
Låter bra, no?
Källa: RealZaragoza.com
