La Batalla de Aragón: Nästa dag
För Zaragoza i allt. Överallt.
13/9 - 2010 Nästa dag
Solen gick upp i Zaragoza, som vore det vilken vanlig måndag som helst.
Kan man tänka sig!
Över Ebro gick den upp, och över den söndersprängda La Romareda, ja rumor has it att dess livgivande strålar till och med fann sin väg ut till Ciudad Deportiva, åtta kilometer utanför staden, där skadeskjutna Real Zaragoza försökte springa ifrån sina känslor.
- Det är en svår, tung dag, sa Jorge Lopez. Fast vi går med ryggarna raka och håller våra huvuden högt. Från den fyrtioförsta minuten var det vår match, men dessförinnan... Vi försöker analysera vad vi gjort för fel. Under stora delar spelade vi riktigt bra.
Fast ingen kan förklara vad som hände den där ödesdigra halvtimmen, för ingen vill lägga ansvaret som det tunga ok det är över axlarna på de skyldiga: Carlos Diogo, Jiri Jarosik, Matteo Contini, Ivan Obradovic, och framför de andra - Leo Franco.
Kanske behövs det inte sägas.
Alla vet.
Särskilt de.
Att släppa in fem mål på en halvtimme är väl inte riktigt "normalt" (mitt hat mot det ordet!), men som mer än en varning ska gårdagen faktiskt inte betraktas.
Vi får inte bli rädda, och vi får absolut inte börja tvivla.
Inte efter ett nederlag, som trots allt slutade betydligt lindrigare än vad det började.
Dessutom, vi har förlorat med mer än två mål förr och - hör och häpna! - inte gått under för det.
Kanske har vi inte förlorat på just det här sättet, men nu blev det så igår.
Det kommer inte att hända igen.
Málaga på La Romareda var en vägvinnande förlust, den nödvändigt skoningslösa knuff i ryggen som fick oss att falla framstupa, bort från den stig vi kommit in en liten bit på som skulle leda oss vilse, in på rätt och vi skrapade knäna.
Vem misströstar?
- Jag kände mig hjälplös, fortsatte Jorge. Förtvivlad och hjälplös. Jag förstår att Gay ville svara med att sätta in ytterligare en anfallare och det gav utdelning, men att sitta vid sidan av och se det som hände var som tortyr för mig. Jag var förlamad, där och då. Nu är jag mest förbannad på att det fick hända, och sugen på revansch. El Mister pratade länge med oss imorse och vi när inte några tvivel. Vi ser det goda i det onda och alla lag kan slå alla, vilken dag som helst. Málaga är ett bevis på det.
Naturligtvis.
Jorge Lopez har inte upplevt en liknande första halvlek någonsin. Det har inte jag heller. Vi har fler saker gemensamt, den där tröjan, till exempel.
Gay sa: Jag förlorar hellre med 3-5 än 2-0. Jag förlorar hellre med 3-5 än med 1-0 fem matcher i rad.
Det måste finnas fler än jag som ser det geniala i det.
Han stod i solen på Ciudad Deportiva och var allt annat än en slagen fältherre.
- Jag är stolt, sa han, återigen. För vi gav inte upp. Det är så förlorare gör, men vi är inga förlorare, vi är Real Zaragoza.
Fast här, i Norrköping, var det grått och så regnade det.
("- Vi bygger våra små dammar, sa munken knappt hörbart i larmet från folkmassan, medan vattnet stiger överallt omkring oss." - Tad Williams)
