Agapito skrämmer mig
Zaragozas president har blivit farlig.
Det här är en lång text.
Så, nu har ni blivit varnade.
Jag har aktat mig mycket noga för att förbehållslöst kasta mig in i den Anti-Agapito-jargong som belägrar Zaragoza numera. Vill inte vara en av dem som i affekt eller utan försök till eftertanke beträffande klubbens komplicerade situation vrålar ut sitt presidentmissnöje.
Naturligtvis är inte allt Agapitos fel.
Skulle han lämna klubben skulle problemen knappast gå upp i rök.
Vissa av dem fanns innan han tog över.
När Alfredo Solans 2006 sålde Zaragoza till Agapito Iglesias lyckades han mörka en hel del av klubben skulder. De har som allt man medvetet och med den ängsliges omsorg försökt gräva ner en efter en kommit fram ur jorden.
Bygget av La Nueva Romareda, som kommunen lovade bekosta, ingick i affären men ännu har ingenting hänt på den punkten.
För detta kan Agapito rimligtvis inte klandras.
Hans första säsong som majoritetsaktieägare blev väldigt lyckad. Under två veckor i december ledde Zaragoza ligan och slutade så småningom på en hedrande sjätteplats.
Laget rustades upp för att ännu en gång ta Europa med storm, sådan var tanken. Agapito ville skapa något liknande 1995.
Uefa-cupen var första ansatsen, nästa mål var att nå Champions League.
Oliveira kom, Matuzalem likaså. Vi hade fina spelare som Diego Milito, Sergio Garcia, Pablo Aimar och Andrés D'Alessandro.
Det såg bra ut, men det blev pannkaka.
Zaragoza lämnade Uefa-cupen redan i första utslagsrundan. Vi mötte Aris Thessaloniki.
I ligaspelet gick det inte bättre. Laget skakades av interna konflikter, vi bytte tränare fyra gånger. I samband med 75-årsjubileet ändrade vi sköld och folket rasade. En poäng bakom Osasuna åkte vi ur. Jag tror jag fick 200 sms. I studion var Pontus Kåmark uppriktigt brydd, han såg så ledsen ut och jag vet inte varför jag minns det så tydligt, men det gör jag. Han, liksom jag, liksom Zapater, trodde verkligen att vi skulle vinna mot Mallorca, fixa det.
Jag minns Alberto, han kollapsade på planen. De försökte hjälpa honom upp, men fick lägga honom ner igen. Gabi grät i sin tröja, knuffade undan dem som kom fram för att trösta. Sergio Garcia låg på mage med ansiktet i gräset.
Och på läktaren satt Agapito. Han hade lämnat VIP-sektionen, sökt sig avsides. Satt på den smutisiga trappan i sin dyra kostym, med ett krampaktigt grepp om trappräcket och tårarna rann fast blicken var tom.
Det gick inte att inte känna med honom.
Under sommaren kom den ena obehagliga överraskningen efter den andra. Matuzalemaffären var inte vad den verkade, Zaragoza hade träffat en shady överenskommelse med spelaren som påstått sig vara fri att gå, och stämdes av Shakhtar Donetsk. 12 miljoner Euro.
Det var en av många tvielaktiga uppgörelser styrelsen gjort och med degraderingen växte skulderna som en cancertumör.
I detta anställde man Marcelino Garcia Toral. Han kallades demontämjaren, skrev på ett fyraårskontrakt med Zaragoza och var under 08/09 Spaniens näst bäst betalda tränare.
Förvisso tog han laget tillbaka till Primera på en säsong, men utan intention att ta ifrån honom något nu: det hade jag också gjort (billigare dessutom). Vi hade Oliveira, Ayala, Ewerthon, Zapater, Gabi, Ander; det var ett lag för Primera som krashade ner i Segunda, ägde -nåväl, ett tag såg det kärvigt ut - och gick upp igen.
Efter en långvarig konflikt med berörde spelare sade Marcelino att jo, behåll ni Zapater men i så fall kommer jag inte att använda honom; Agapito, bränd av elden måhända (året innan hade han tagit D'Alessandros sida före tränaren Victor Fernandez och det slutade i katastrof) gjorde som Marce ville - sålde Zapater, slet hjärtat ur kroppen på oss.(Det här är fortfarande min tyngsta dag som zaragocista hittills, det fanns en hoppfullhet i degraderingen, men inte i detta.)
I november fick Marcelino gå, en uppsägning som med tanke på det lukrativa kontrakt han satt på, kom att stå klubben mycket dyrt.
I december avgick styrelsen.
Agapito utsåg sig själv till president, hans grepp om klubben var nu oerhört starkt. I samband med detta redovisades skulder på 120 miljoner € och han gjorde så plötsligt lite oväntat avbön. Pratade om misstag han begått, bad om ursäkt och lovade botgöring. Han hade en plan, han hade lärt sig; det skulle ta tid och det skulle vara jobbigt, men det skulle gå, sa han.
Genom detta vann han över mig en aning, jag tyckte han var modig som stod för vad han gjort, som inte la kraft på att skylla ifrån sig, utan själv tog ansvar.
Ett år senare inser jag att det inte var modig han var, det var dumsdristigt stolt.
I augusti 2010 sades flera spelare upp. Syftet med detta var att spara in på lönekostnaderna. Truppen tunnades ut och vi må ha varit ett Primeralag i Segunda men nu är vi nära nog ett Segundalag i Primera.
Det blev en del kontroverser då Raul Goni på ett semi-Zapatervis lånades ut till Castilla efter att trotsat Gay ett par gånger för mycket. Paredes däremot vägrade låta sig säljas, han har varit i Zaragoza länge nog för att känna till tränaromsättningen och valde att vänta ut Gay. Det är inte den första manager han överlevt i den här klubben.
Styrelsen lånade in några spelare för att inte lämna Gay "utan alternativ". Man hämtade även Lanzaro och Said Boutahar en vecka efter transferfönstret stängt. De stod utan kontrakt båda två.
Vad man däremot inte gjorde var att betala de uppsagda spelarnas avgångsvederlag. Nu har Zaragoza stämts av Lopez Vallejo, av Ewerthon och av Ayala. Dessutom har man fortfarande inte betalat Valencia för Arizmendi och Aimar. Det fanns en muntlig (en MUNTLIG!) överenskommelse klubbarna emellan om att stryka Aimar-skulden då Zaragoza sålde Villa till Los Che, men sedan Soler avgick vill man inte kännas vid detta även om den tidigare presidenten har bekräftat att det stämmer.
Sådan var överenskommelsen. Då.
Det är så amatörmässigt så man vill gråta.
Förvisso har man lyckats minska skulderna från 120 miljoner till 107, men det handlar mest om omförhandlade lån och nya kontrakt med spelarna (som fortfarande inte fått lön).
Med Shakhtar Donetsk har man inte lyckats träffa någon överenskommelse och ukrainarna hotar med Uefa-domstolen.
Sportsligt levde Zaragoza sin sämsta höst - någonsin.
Hela tiden under hotet om upphörande förefintlighet. En degradering skulle kunna vara dödsstöten för Zaragoza som vi känner det.
Missnöjet med presidenten har aldrig varit så stort som det är idag. Man har bildat en motståndsrörelse, Movimiento Avispa, som förstärkts av den officiella supportergruppen Colectivo 1932 och av den radikale Ligallo Fondo Norte.
Fundacion Zaragocista är en annan stiftelse som uppstått ur Agapiomissnöjet; det här är en samling herrar som planerar att köpa loss klubben och organisationen får ständigt nya sponsorer.
Agapito har avslagit deras första anbud, de tog fasta på hans löfte om att sälja klubben för en Euro till den som öevrtog skulderna och såg till att bygget av Nueva Romareda trädde i kraft, men han har gått tillbaka på sitt ord.
- Jag menar att jag vill ha stöd, säger han nu. Vill någon gå in med pengar i klubben tar jag emot honom med öppna armar.
Presidenten och majoritetsägaren tillika har sedan han tillträdde hållt en låg profil. Han uttalar sig sällan i media men har tidigare då han gjort det faktiskt övertygat. Han har verkat sansad när han framför sammanbitna accionistas presenterat siffror och pratat planer.
I samband med förra bolagsstämman sade Agapito till exempel att Zaragoza inom fem år ska ha en stabil ekonomi (skulderna ska då vara nere på ungefär 20 miljoner € enligt hans uträkning), att det finns en plan för detta men att resultaten och tabellplaceringen nog kommer bli lite lidande.
Nyckeln till det, hursomhelst, är att vi inte åker ur.
Först kravet om klarat kontrakt för överlevnad.
Därefter en markant försämring av truppen.
Sämre villkor, lägre lön, högre press. Det var de medvetna om, Ander, Gabi, Lafita, Paredes; Braulio och de andra som gladeligen omförhandlade sina kontrakt för att stanna kvar.
- Det kommer bli några tuffa säsonger, men målet är att rädda Zaragoza och det målet gör mödan värd, sa Gabi som den krigare han är.
Det har funnits någon slags förtröstan i det. Jag har låtit mig lugnas, för mig har bilden av Agapito varit den av en motarbetad, syndabocksstämplad man som söker upprättelse, som vill sona sina misstag, göra om och göra rätt - och jag har känt sympati med honom.
Jag har försökt ta honom i försvar, förklarat att skulderna fanns där innan men ja, de har förvärrats sedan han kom men degraderingen hjälpte knappast situationen.
De idiotiska avtalen, alla uppsägningarna, den sportsliga nedgången, går däremot inte att argumentera mot.
Det är uteslutande hans vanvård.
Och nu är tongången en annan. När Agapito, som plötsligt börjat ge interjuer mer frekvent, talar är det med bitter underton, då skyller han ifrån sig: på den autonoma regeringen.
- Jag börjar undra om de vill ha ett lag i Primera, eller om det är så att det är min person de beslutat sig för att motarbeta, säger han. Jag har vänt mig till dem för ekonomiskt stöd, men överallt stänger man dörren för mig och därmed för det som är Real Zaragoza. Kanske har det med att göra att jag kommer från Navaleno. Jag tänker i varje fall inte sälja klubben.
När han får sina tidigare löften om försäljning citerade för sig säger han:
- Nej. Det var då. Jag tänker inte sälja Zaragoza, jag vill ha tillbaka de pengar jag investerat.
Det är det som blivit viktigt, plötsligt, och han utfärdar smått patetiska (om än fruktansvärda) hot till den som kan tänkas känna sig träffad.
- Jag kommer tvingas till drastiska åtgärder när de vägrar hjälpa mig, jag kommer kanske tvingas sälja Ander Herrera och det skulle skada klubben och supportrarna. De kan undvika detta, de kan välja att hjälpa mig.
Som om det vore bankernas fel.
I fredags skev jag såhär i Batalla apropå en försäljning av Ander: Tänker på detta dagligen, det är den typ av alltjämt närvarande oro som då och då blir till ångest. Hur ska vi ha råd att behålla de våra när klubben med världens mest lättantändliga färg målat in sig själv i ett hörn och pöbeln dansar utanför med sina facklor?
Agapito har ingen brandsläckare, men någon annan kanske har?
Vem denna andra än är hoppas jag att han inte är för långt bort.
Att han hinner.
Nu har Agapito Iglesias fjärrat sig från denne "andra". Han upprepar sig.
- Jag säljer inte klubben. Ley Concursal kan vara en bra lösning.
Och det där där jag tappar tron på honom totalt, till sist. Låt gå för hans små offerkort, hans banala hot och beskyllningar, men detta?
Konkurslagen, menar han, är en bättre lösning för någon försäljning är det inte tal om?
Ley Concursal är omdiskuterad i Spanien eftersom den är lätt att utnyttja. Mallorca gjorde detta skickligt i somras, till exempel.
I kort går lagen ut på att:
1.) Man skriver av alla inkassokrav. (Cancellera embargo.)
2.) Man skriver av viss procent av skulderna och man skjuter upp betalningen på ytterligare fem år.
3.) Man skriver av alla skulder till spelare och garanteras immunitet mot spelarstämningar från AFE (spelarförbundet).
Ley Concursal "föddes för att rädda företag, inte tvärtom", säger man. När en klubb väl omfattats av lagen går en domare in och styr klubben tillsammans med styrelsen, hans (eller hennes?) ord är dock alltid det slutgiltiga.
Under matchen mot Deportivo protesterade tusentals människor mot Agapito. Movimiento Avispa delade ut gula plakat med orden 'Zaragoza si, Agapito no' till publiken och inramningen var ett surrande, svartgult tifo av stöd och bestörtning.
Då Agapito fick en fråga om detta efter matchen sa han:
- Jag såg ingenting. Jag såg inga protester. Nej...ingenting.
Och kanske gjorde han faktiskt inte det. Att det skulle hållas en manifestation var vida känt, långt innan. Jag blev själv inbjuden att delta, men hade lite problem med avståndet. Och Agapito då?
Han hade förstås blivit varnad på förhand. Han visste när protesterna skulle äga rum och hur. Efter att ha skakat hand med Lotina förvann han sålunda iväg ner från läktaren och återvände inte förrän matchen var igång, skyltarna vilade mellan åskådarnas knän och sångerna tystnat.
Så mycket för det dyra löftet om att lyssna på alla, för att "Zaragoza är zaragocistornas och inte Agapitos", som han sa i höstas.
Så mycket för att göra klubben mer öppen.
Nu är det förnekelse och Ley Concursal som verkar förståndigt för vår förnärmade patriot.
På La Romareda, igår den 22 januari 2011.
Vi har en president med en så total majoritet som ser detta, konkurslagen, som en bättre lösning än en försäljning av vår vanskötta klubb och det skrämmer mig.
Han äger 97,5% av aktierna, han är en despot, och numera är hans stolthet sårad.
Stundtals har han verkat trött, uppgiven, men inte längre.
Nu känner han sig kränkt, och aldrig är man farligare än då.
