La Batalla de Aragón: Ander
Snart ett dygn efter gårdagseuforin kommer urladdningen. Jag går ut innan det blir mörkt, en dryg kilometer från där jag bor ligger Ensjön med sin tillräckligt tjocka is. Ett tjugotal meter ut har någon huggit upp en vak. Varför?
Följer bottenmatcherna ute på isen som fortfarande bär, med hjälp av Livescore-appen; Osasuna leder, Málaga gör 1-0 och vore det inte för de SMS och bilder jag har sparade där och som av olika anledningar betyder något hade jag kanske fallit för frestelsen och slängt det där skoningslösa, egentligen totalt försumbara iPhonehelvetet med allt vad det innebär i vattnet.
Levt låtsaslyckligt omedveten en liten stund, isolerad, bedövad i min bubbla tills den spricker igen. Som den alltid gör. Förr eller senare.
Jag har väntat på det här.
Och det slår till nu. Såklart det gör.
I glädjerus som det efter Valencia igår är man så jävla oskyddad.
När pressen blev för stor och Ander, som protesterade in i det sista, ”tvangs” skriva på för Athletic tyckte jag att vi tog det ganska bra. Jag var nog ändå rätt beredd, sa jag till Joel, jag såg det komma så långt innan.
Hann fälla upp vindbryggan, stålsätta mig. Jag var trygg, tänkte jag, det blir inte som Zapater och nej, det blir det inte för ingen skilsmässa är den andra lik.
Rent fysiskt var Zapater borta efter tre dagar, Ander är kvar tills den 30 juni, han insisterade å det bestämdaste på att ”åtminstone få avsluta säsongen här”.
Det kunde ingen vare sig neka eller skona honom från.
Det hemska med fastställda farväl är att varje dag så tydligt är en dag mindre för ”oss” tillsammans. Vill inte veta om sådant, vill inte se ett annalkande avsked i slutet av det rullband som det inte går att byta riktning på och som vi alla är fastkedjade vid, vill hellre ha en smäll över käften, knockas - hellre dö av ett skott i bakhuvudet än utdragen cancer, för att uttrycka det abrupt. Bara det att val aldrig är en given möjlighet här.
Jag tittar på Anders presskonferens dagen efter match. Zaragoza har gjort sin bästa i år, krossat Valencia med 4-0 och Ander själv gjorde det andra målet. Hans blick är tom, hans tourettesgester är borta. Han sitter stilla, pratar kort, mekaniskt och har bråttom där ifrån.
Ander, som aldrig kunde sluta prata.
Länkterroriserar tålmodig vän på MSN, frågar honom vad han tycker är annorlunda med Ander bara för att få bekräftelse på det jag redan vet, det vi sett sedan den där jävla dagen i februari då det blev officiellt.
En del av honom är död.
Det är den naiva, romantiska del som faktiskt trodde på det han sa då han förklarade att han skulle stanna i Zaragoza livet ut, som skrattade lite generat och sa att jo, Zaragoza var hans enda kärlek i livet, i alla fall hans enda 'riktiga'. Som förklarade att ingenting någonsin skulle betyda något för honom om han inte fick uppleva det här, med oss.
I hans lag.
På planen klär han ut sig till sig själv nu. Hans tröjnummer, hans färger, hans teknik. Men istället för att kyssa klubbskölden och slå sig för bröstet när han gör mål pekar han finger åt motståndarklacken.
Ander trodde att han var säker. Att kärleken mellan honom, klubben och supportrarna skulle skydda honom, han svor oss sin eviga trohet och sen kom pappa Pedro och sa att du räddar Zaragoza – men inte genom att stanna utan genom att gå.
Jag tänker på min son, som då vi besökte min far i veckan råkade få se flodvågen i Japan svepa undan en hel stad. Inslaget dök upp mitt i något skidprogram vi satt och halvsåg, vi hann inte värja oss och han som trodde han var säker fick för första gången se hur fruktansvärt vidrig världen kan vara utanför de skyddsnät vi efter bästa förmåga spinner omkring oss, och hur lite vi kan göra åt det.
Det är som i det ofta felanvända exemplet med Pandoras ask. Det handlar inte bara om att lyfta på locket och bli varse innehållet (eller framtiden) och sedan inte kunna glömma att man sett det, det handlar om att stänga igen fort men inte tillräckligt fort, eftersom det som hinner gå förlorat är hoppet, också.
Ander är och förblir en fantastisk fotbollsspelare. Det kommer han att vara i Athletic också. Beyond any doubt, han har det i sig - trots att han inte hann stänga locket i tid.
Han kommer inte dit oskadd.
Han fick inte stanna och älska. Han ville, men han fick inte.
Låt mig försöka illustrera med en anekdot, om jag kan.
Min far är smed. Han har tillverkat yxor i hela sitt yrkesverksamma liv, i trettio år har han stått bakom en tung press och svettats. Det är femtio grader i luften i smedjan, ännu varmare vid ugnarna. Fabriken han jobbar vid har anor från 1600-talet. Hit kom vallonerna för länge sedan, de smidde skeppsspik, spett, yxor och så har det fortsatt.
Agdor är kvalitet.
Jag jobbade extra där en sommar, skulle flytta iväg utomlands och behövde pengar. I samma veva som jag började lade man ner skaftsvarveriet som legat i byggnaden intill i ett par hundra år. Nu skulle det minsann komma containers med hickoryskaft från USA sa man, eftersom det ”blir billigare” än om vi ska stå här och svarva, och så avskedade man några trotjänare.
Skaften anlände punktligt en gång i veckan, de som inte var spruckna limmades som tidigare de egna och det fungerade.
Men känslan var borta.
Jag tog dem, packade dem så försiktigt jag orkade men kunde först bli påmind om hur det brukade (=skulle) kännas när jag rörde vid själva yxbladet, och en anmodan av en känsla är ingen känsla. Det är något annat.
Det är vad Ander kommer bli i Athletic.
En Agdoryxa med hickoryblad från USA.
(För när det handlar om isar är tillräckligt tjock sällan tillräckligt tjock.)
