Athletic Bilbao - Real Zaragoza: 2-1

Man brukar säga att det gäller att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt om man verkligen ska lyckas med någonting. Visst måste där finnas någon form av yrkesskicklighet också eller i alla fall insikt om vad man än ska ta sig för, men 'när' är viktigare och sedan att man orkar lägga manken till, fake it till you make it och så.

Ett annat alternativ är att "ha kontakter".

Förr i tiden, innan kapitalismens kluvna tunga (den är lång) smekt sig in i den mänskliga hjärnan genom förföriskt öronslickande och innan nepotismen gått från bespottad till accepterad till för given fanns det ett tredje sätt att ta sig fram: hårt, hederligt jävla arbete.

Är man varken den tursamma typen eller den med rätt kontakter kan man alltid vara skicklig nog att födas på rätt plats. 

Det kan ta en betydligt längre än vad man förtjänar, till exempel till Real Zaragoza.

 

Efrain Juarez föddes i Mexiko under en lycklig stjärna. Genom Javier Aguirres enträgna uppvaktning lyckades han via omvägar i avkrokarna (Barcelona, Celtic) till slut ta sig till botten av den absoluta toppen, till oss där han ensam orsakar skada vars motstycke jag personligen inte sett under de många år jag plikttroget följt klubben.

Han är den utan tvekan sämsta försvararen som någonsin kommit så nära dessa dyrbara tröjor, troligen den sämsta spelaren - alla kategorier.

Ikväll är inget undantag. 

Det är på hans kant det händer för Athletic, som inleder med en stark press. Vore det inte för Roberto och för lite tvekan hade det stått två noll efter att Juarez inom fem minuter snällt klivit åt sidadn och bjudit hemmalaget fri passage. 

Den tredje gången vill han hur som helst försäkra sig om att inte ens Roberto kan komma ivägen, så när Susaeta - påpasslig som han är - skär igenom (det är inte svårt) beslutar sig Juarez för att hjälpa honom att skriva in sig i målprotokollet. Han klär ut sin assist till en "misslyckad hemmåtpassning" men lika lite som Juarez är en bra fotbollsspelare är han en skicklig maskör. För Susaeta är det bara att tacka och ta emot. Det är bara Roberto mellan honom och nätmaskorna nu och den här gången kommer han ur en betydligt bättre skottvinkel, har dessutom "lite fart".

 

Att Athletic leder är inte särksilt orättvist. De första tjugo minuterna får Real Zaragoza knappt över bollen på offensiv planhalva, enda gången den hamnar i närheten av Gorka Iraizoz är när någon tar i för hårt med någon panikrensning. Postego ligger offside och vilar så länge.

 

Sen plötsligt händer något märkligt. Angel Lafita får ÄNTLIGEN spela centralt, på sin rätta position, och det är han håller Real Zaragoza "vid liv" i den mån det är möjligt (ni vet den odöda armén). Det har tagit Aguirre lite mer än ett år att inse att det är här Lafita gör sig bäst, trots att det var här han spelade mot Real Madrid och ägde totalt i det där andra livet någon försöker inbilla mig var bara i våras.

Angel Lafita gör något unikt, han tar sig IN I moståndarens straffområde. Där blir han ikappsprungen av Javi Martinez. De slår ihop, Lafi faller och Perez Montero är framme och pekar på straffpunkten. Han tar dessutom upp det röda kortet, Martinez åker ut ögonaböj.

Jag tycker fortfarande att straffen och utvisningen är hårt för att inte säga felaktigt dömda. Med tanke på den mängd felaktiga domslut vi fått emot oss under hösten (ni har sett de många nollor och ettor domarna fått i betyg) gråter jag inte över beslutet men det stör mig - är det såhär vi ska göra vårt enda mål i ligan sedan den 6:e november? På en felaktigt tilldömd straffspark?

Ponzio sätter den hur som helst och sedan blir det fart på Real Zaragoza. Vi är till och med det bättre laget i en hel halv halvlek.

 

I paus instruerar Javier Aguirre "sina mannar". Vi ska spela på resultat nu, säger han. Vi har en man mer på planen, och nu ska vi ägna oss åt att skapa en fördröjning vid varje situation. Vi behöver inte hålla på och ta en massa "onödiga risker", vi går ut och bevakar vår poäng.

Och det är vad Real Zaragoza gör.

Vi har ett numerärt överläge, vi har "självförtroendet" (detta med modifikation) efter att ha slutat första halvlek bäst, och vi går ut och lägger oss som farthinder här och där på gräsmattan.

De tillresta supportrarna försöker sjunga igång den här odöda - kanske döva? - armén. Under perioder är det enda som höst på San Mamés vinden och Himno del Real Zaragoza.

Mycket på grund av Aguirres "taktik" här är det en livlös match tills Lanzaro får en boll på knäet. Den studsar upp på hans armbåge och Montero skickar ut honom. "Hands", menar han men frågan är var han hade tänkt Lanzaro borde haft sina händer istället?

Var han kunde haft dem?

Och så regnade det.  (Inte den omskrivna "handssistuationen ".)
 

Att bevaka poäng en hel halvlek straffar sig alltid. Athletic får nytt mod och "trycker på" (de har sett betydligt piggare ut ska sägas) den sista kvarten. Det ska de bli belönade för. Först får de ett mål bortdömt. Det ser ut som ett felaktigt domslut, men jag har inte sett repriser på situationen som jag skriver.

I den 86:e minuten promenerar Toquero med lite hjälp igenom det luftiga "Zaragozaförsvaret". Han har Juarez mellan sig och Roberto, men Juarez tittar ner i gräset istället för på Toquero och trots att han står bra till "slänger han sig" (faller) först när bollen är på väg in i mål.

Athletic vinner med 2-1.

Det är inte orättvist.

 

Efter matchen säger Aguirre såhär:

- Det här laget är inte starkt. Det här laget saknar bredd. Vi är körda. De är ganska olyckliga i omklädningsrummet nu.

Ja, hade bara fattats annat...

Men.

Vad Aguirre gör är alltså att gå ut och flytta skulden från sig själv över på spelarna. Snart hävdar han att det är fler än mexikanerna som tar ut sig själva också.

När en tränare går ut och ifrågasätter laget, öppet bekänner att han inte hyser någon tilltro till dem, då blir han sällan långvarig.
Och det med all rätt. Aguirre tror bara på de två sämsta; på Barrera och Juarez, han tror inte på Real Zaragoza och ska inte "leda" laget.
Att dessutom frånsäga sig ansvaret som tränare?

Egentligen är det länge sedan det blev tydligt att han inte är lämpad att leda det här laget. Han har aldrig lyckats visa på reaktion, han har tagit alla domarorättvisor, aldrig fräst tillbaka, visat känsla, sagt något konstruktivt, provat nya saker, i korthet varit likgiltig inför den mest ädla av uppgifter hela vägen.

Vi har kritiserat honom länge för det här och för mycket mer.

Det har redan börjat talas om Lotina. På radio sägs det i det närmsta "vara klart".

Jag vet inte om Lotina - en av de män som gråtit och beklagat sig allra mest om ztora ztygga Zaragoza - verkligen är rätt man att vända på det här men jag vet att vad som helst i dagsläget är bättre än Aguirre. 

Vi är i trängande behov av en förändring. Någon måste komma in utifrån och ändra på mentaliteten i det här laget, jag hade gärna sett att Gay kom tillbaka. Enligt Vicente Del Bosque finns det ingen tränare i spanien som är lika skicklig på att förstå gruippsykologins betydelse som José Aurelio, och heller ingen som är så duktig på att få ihop splittrade grupper. Med sig skulle han ha Nayim förstås, som skriker och skäller och älskar och hatar. Men så kommer det inte bli.

När Aguirre inser vad han just sagt försöker han "rädda" sig själv lite.

- Så länge det finns liv finns det väl hopp, säger han trött.

Arthas, de odödas blodlöse härförare.

Jag hoppas det var det sista vi såg av honom.

 

 

Aguirre har varit konsekvent i sin patriotism och det har kostat oss väldigt mycket.

 

Jag är särskilt tacksam över det här just nu.

 

På Twitter önskar Ander Herrera oss lycka. Av erfarenhet vet han att det kan vända, säger han, han spenderade två liknande säsonger i Primera med oss innan han flydde fältet. 

Kraft och mod, det vänder, truppen kommer enas och så löser det sig.

Vad Ander glömmer är att hans "ersättare" heter Franco Zuculini och kapten Gabis Antonio Tomas.

 

Med tio poäng befäster vi oss som tabelljombo.

Aguirre har skrivit in sig som den sämsta tränaren i Real Zaragozas 79-åriga historia.

Vi har tagit en poäng av de senaste 27 möjliga.

Jag har inget mer att tillägga.

 

 

 

Athletic Bilbao: Iraizoz, De Marcos, Amorebieta, Javi Martínez, Aurtenetxe, Iturraspe, Íñigo Pérez (San José, min. 35), Ander Herrera, Susaeta (Ibai, min. 78), Muniain och Toquero (David López, min. 90).

 

Real Zaragoza: Roberto, Juárez, Lanzaro, Pintér, Paredes, Ponzio, Antonio Tomás (Zuculini, min. 74), Edu Oriol (Luis García, min. 52), Lafita, Juan Carlos och Hélder Postego (Abraham, min. 71).

 

Mål: 1-0, Susaeta (min. 7); 1-1, Ponzio, på straff (min. 22); 2-1, Toquero (min. 86).

 

Domare: Perez Montero

Varningar, Real Zaragoza: Ponzio, Antonio Tomas, Helder Postego, Juarez

Utvisning, Real Zaragoza: Lanzaro efter två gula

Varning, Athletic Bilbao: Ander

Utvisning, Athletic Bilbao: Javi Martinez