FC Barcelona - Real Zaragoza: 1-0

Zaragoza stod på sig bra. Sen kom Keita.

”Har du börjat med din ”efter” matchrapport än? Jag kan hjälpa dig med en rubrik: Barcelona High-five – Zaragoza 0.”
Mmm. Först skriver jag min vana trogen en rapport om en match som inte är spelad men ändå avgjord och sen skriver jag en moraliserande krönika om seny, om vilken grund begreppet är uppbyggt på och det där om att leva som man lär.

Som jag sa i infören: Zaragoza är inget Málaga. Aguirre är ingen Pellegrini. Vi ger inte bort matcher. Vi snittar på fyra, fem gula per omgång, våra spelare är avstängda mest hela tiden: att tre råkar vara det även mot Barcelona – en final i raden - är inget konstigt, det vet man om man följer Zaragoza. Det räknar man med.
Och eftersom ambitionen hela tiden var att ta poäng på Camp Nou valde Aguirre att sporta en inspirerande fembackslinje; under första halvlek förökade den sig sålunda och vi spelade mestadels med tio försvarare och en utmärkt målvakt. Jag ser inget fel i detta. (Jämför Real Madrid – Málaga: 7-0.)
Om man innan match mest funderat kring huruvida det skulle bli high-five – 0 eller inte antog grubblerierna snart en annan skepnad; de Zaragoza-anpassades, ett slags tecken för den som vill på att vi på ett sätt dominerade matchen, utan boll.
Hur många mål gör Barca blev till hur länge går det att försvara sig på det här sättet?
Svaret: I 42 minuter.

Föga oväntat är det ett tämligen B-betonat hemmalag som inleder med högst press. Zaragoza har svårt att få tag i bollen och lägger väl med handen på hjärtat inte all energi på det, heller. Vi spelar smart, ligger rätt i våra positioner och vägrar jaga onödiga bollar, vill inte bli trötta redan efter en kvart, men det är trots det lite överraskande vi som får den första teoretiska målmöjligheten.
Det är Nico ”Bert-Olov” Bertolo (förstås) som lyckas fånga upp en misslyckad passning och tar sig hela vägen in i motståndarnas straffområde. Där hinner Piqué ikapp honom när Milito misslyckas, och kan avstyra en skrällinledning, sen är det Barca för hela slanten.

Det märkliga är inte att vi satsar på försvarsspel – som sagt, vi ville inte ge bort poängen utan kamp - utan att det fungerar så pass bra. Mycket av detta beror förstås på Toni Doblas, som fortsätter briljera i mål och som kontrast till Franco ingjuter tro i sina försvarare.
Men.
Jarosik fumlar inte som han brukar, istället för att assistera motståndaren lyckas han tjonga iväg bollar åt alla möjliga håll. Det är inte särskilt kreativt, fast det blir å andra sidan ingen hårt knuten high-five right up the..., heller.

I den 29' minuten gör Keita sedan 1-0. Såklart det är Keita, det är alltid Keita mot Zaragoza. Hatea kallar vi honom. Det är inte överdrivet välfunnet men det är inte heller riktigt meningen. Målet döms hur som helst felaktigt bort för offside. Låt gå för att jag andades ut, men det rättfärdigar inte domslutet. Jag förstår om det var svårt att se vems ben som var millimetern närmast, men regelboken har tydligt förklarat hur man hanterar dylika situationer redan: är du tveksam (inte ”tveksam” utan tveksam): fria. Detta för att förespråka den offensiva fotbollen.
Domarna är parodiskt dåliga på den här regeln, det ser vi prov på någon gång varje omgång.

Doblas låter sig inte mutas av andra än sina egna. Efter att agerat sköld; tagit många skott för vårt hjärta, efter att ha avvärjt den ena projektilen efter den andra i fyrtiotvå påfrestande minuter är det tillslut Lanzaro, som slänger sig lite på måfå, som ställer honom. Allting börjar då Messi hittar in i straffområdet, uppvaktad av såväl italienaren som Obradovic och Jarosik. De lyckas inte stoppa Leo, så Lanzaro beslutar sig för att vara djärv, för att vara MAN, ta saken i egna händer och kasta sig på vinst och förlust (mest på förlust).
Det blir helt fel; det blir en spricka i en vällagd mur och Doblas ser inte bollen. Den letar sig fram till Keita – såklart – som gör 1-0 för andra gången; den här gången godkänns det.

Att Barca tar ledningen finns inte mycket mer att säga om – men det hade varit intressant att se hur det slutat OM vi klarat 0-0 i paus.

N'Daw imponerar med sitt förvisso tuffa, men rättvisa spel.

I andra halvlek gör Aguirre vissa justeringar. Han flyttar upp Pinter på mitten och laget lyfter sig. Det skiljer inte längre 70 meter mellan Zaragoza och Victor Valdes.

Redan i den 50 minuten, precis innan han utgår, skapar sig Bert-Olov en ypperlig möjlighet att kvittera. Han tar sig runt Piqué den här gången, men är märkbart stressad, vågar inte samla sig ens en hundradels sekund utan skjuter direkt – utanför.
Uche kommer in i hans ställe och även om Barca fortsätter dominera ser vi med viss regelbundenhet Zaragoza allt högre upp på planen. Jag kommer på mig själv med att le (fast inte nedlåtande som jag brukar) när Sinama ”Singol” Pongolle vinkas av för offside. I vanliga fall är det facepalm, djupa suckar och ett par svordomar, men med respekt för kvällens tvungna matchbild känns det familjärt, lite hoppfullt, nästan uppfriskande.

Barcelona, uppenbarligen redan ett par dagar in i framtiden i tankarna, känns ineffektiva, loja och gör kanske med tanke på förutsättningarna lagen emellan en rent av sämre match än vad Zaragoza gör. Har man ett slutgiltigt bollinnehav på 75% ska man nog vinna med mer än ett mål.
Och jag är stolt när jag säger att vi inte är ofarliga.

I den 62:a minuten kommer Singol fri med Valdes, som när han räddar Barcelona från 1-1 visar att han inte är särskilt påverkad av sin skadefrånvaro. Jag tror uppriktigt inte att man hämtat sig om Singol fått in bollen i mål.
För hade det blivit 1-1 där (och det kunde det mycket väl ha blivit) så hade vi gått ner och försvarat oss med hela laget igen – det med all rätt! Då krävs det mer än ett par trötta försök för att stoppa Zaragoza.

Anmärkningsvärt 1: Vi får EN ENDA varning ikväll (i den nittionde minuten dessutom). Det är rekord för säsongen. Och det var inte ens Lanzaros femte. Han SÖKTE den alltså inte för att ”slippa” Valencia nästa helg.

Anmärkningsvärt 2: Militos De Jong-imitation. Borde varit rött, va?

Anmärkningsvärt 3: Diogo. Knappast känd för att hålla nerverna under kontroll när det hettar till. Han var kapten ikväll, i Gabis och Ponzios frånvaro och med Jorge på bänken. Fast det var lite roligt med, det var det.

Bra: Barcelona hyllar kvinnorna i fotbollen. Det är stort. Vilken gest! På VIP-läktaren sitter bara brudar.

Bättre: Zaragozaupprättelsen. Fick en del snikna kommentarer om läggmatch innan allt drog igång ikväll. De som var inne på det spåret fick snart se sig motsagda. Zaragoza la sig absolut inte. Vi gjorde vad vi kunde och vi gjorde det förvånansvärt bra. Bra mycket bättre än vad Real Madrid gjorde på samma arena för ett tag sen, tex. Zaragoza målar över en del av Pellgrinis fula teckning, signerar och låter hälsa att bara för att vissa lag är förhandsförlorare är inte alla det.

Bäst: Framför allt var det en herre som utmärkte sig ikväll, som var planens gigant (samtliga spelare ur båda lag inräknade). Det var Toni Doblas. Jag patetiskt stolt, så stolt som om jag vore personligen delaktig, är jag.

Aguirre efter match:

- Jag är förbannad, det blir mycket värre att förlora såhär. Vi gjorde en nästan perfekt match, men det spelar ingen roll resultatsmässigt. Vi var ärliga mot oss själva och mot supportrarna, eftersom vi gav oss själva en uppriktig chans.Jag respekterar andras åsikter, men man kan aldrig gå in med inställnngen att vi inte ska eller kan ta poäng, då slutar det med 7-0 och det är inte lätt att resa sig över det sen. Så spelar inte Zaragoza.
Avståndet mellan Barcelona och Madrid och alla andra, även de som ligger trea, fyra, femma är för stort och inser man inte detta snart och börjar arbeta för en förändring kommer ligan att förlora sitt marknadsvärde.

Ah, gotta love en dålig förlorare. Vi skulle ta poäng i den här finalen, vi VAR nära att göra det...
Nå, Javier var inte bara tvär. Han hade en hel del fina ord till övers för den zaragozanska defensiven i allmänhet och Dolas i synnerhet, också.
- Vi gjorde Barcelona ineffektiva, säger han. Det är det många lag som misslyckas med. Doblas stod för en enastående insats, utan honom hade det förmodligen sett annorlunda ut.

Barcelona:
Valdes, Dani Alves, Piqué, Milito, Maxwell (Abidal 75'), Mascherano, Keita, Xavi, Pedro (Iniesta 85'), Messi och Bojan (Villa 64').

Zaragoza:
Doblas, Diogo, Jarosik, Da Silva, Lanzaro, Obradovic, Pinter (Edmilson 55'), N'Daw, Ander (Jorge Lopez 70'), Nico Bertolo (Uche 51') och Sinama Pongolle.

Mål: 1-0 Keita (42')

Domare: Fernando Teixeira Vitienes.
Varning, Zaragoza: Lanzaro
Varning, Barcelona: Milito

Nästa helg: Valencia.

Aupa Zaragoza - nunca se rinde!