Fast i kvicksanden

Zaragoza har gått i Agapitos angivna riktning, struntat i varningstecknen och hamnat på farlig mark.

Kvicksand är enkelt uttryckt sand i sin flytande kolloidform. Förändringar långt under jorden gör att grundvattenytan lutar. Trycket som uppstår får sanden att aggregera, och kornen att bli någonstans mellan en nanometer och en mikrometer små.
Så nära flytande något i fast form kan komma; sand är en fast kropp med hydradynamiska egenskaper.
Vi sitter fast här nere.

Hörde ni Arne Hegerfors igår?
Jumbon Zaragoza.
Det passar oss så dåligt, det sjunker inte in och vi kvarstannar.

Gay sjönk ihop på huk och dolde ansiktet i sina händer. Ni som läst er Martin Bengtsson vet att det inte finns något som inger liknande förtvivlan i en utespelare som en tränare som tappar tron, och Gay gjorde det där och då, vid sidan om dem som inte lyckades.
Dem som var för dåliga.
Scenen har etsat sig fast på min näthinna. Jag ser det om och om igen för mig själv, i slow-motion, hur knäna viker sig och Gay sjunker ihop och nästan krymper.Taniga José Aurelio, som stått så stadigt förankrad genom så mycket gav vika för vinden och så böjde han sig.
Av allt hemskst vi sett de här fem omgångarna var det det värsta. Det slår tabeller för de är lätta att vrida runt, det slår Marco Perez trogna failskot för de lovar ändå någonting när de drar förbi långt utanför. Det slår målvaktstavlor och markeringsmissar, det slår en hoppfullt högt stående backlinje utan press på bollhållare.
Gay har varit en vårdkase för mig, en symbol för hopp, styrka och för motståndskraft. Han verkade så resistent mot allt det där onda.
Han bad Agapito om en sak den sista veckan - en anfallare.
Han fick Singol.

Inte ett mål har vi gjort utanför La Romareda 10/11.
Vi har inte ens varit särskilt nära.
Marco Perez må vara rörlig och jag tror att han i framtiden kommer att bli en fantastisk anfallare. Men just nu, helt ny fortfarande, är det ett orättvist ansvar som läggs på dessa späda colombianska axlar. Det finns en aura av potentiellt hot kring honom, fast på Vicente Calderon antingen skrattade man eller så pekade man finger.
Sammantaget har vi gjort tre mål; alla tre hemma på La Romareda då Málaga redan hunnit med fem.
I en match av fem har vi lyckats göra mål.
Här finns faktiskt anledning att skjuta skuld över på Agapito Iglesias.
Hans största misslyckande är inte degraderingen, det är truppen han lämnat över till Gay och Nayim den här sommaren.
- Jag har fullt förtroende för tränarduon. Jag tycker vi ska se det positiva, vi förlorade trots allt bara med ett mål.
Är det så vi väntas mäta våra segrar framöver?
Aj, idag förlorade vi med två mål, fan, för att nästa vecka fira framgången en 1-0-förlust är i jämförelse?
Igår lekte han glad, pratade han om tålamod, om att behålla fötterna på jorden.
Men snälla Agapito, vi har inte jord under fötterna nu, grundvattenytan har redan börjat luta och sanden aggregerar.
Zaragoza kolliderar med sig själv, det är bristen på kvalitet, tydliga direktiv och klärvoajansen som gör det.
- Vi måste fortsätta tro, sa Agapito.
Och Gay sjunker ihop vid sidlinjen och vi går ner oss i kvicksanden.

Varje måndag är lite värre än den tidigare. Just nu gör vi vår sämsta inledning på tjugo år.
Men märk väl - vinner vi inte mot Sporting på lördag så dubbleras detta.
Då måste vi gå tillbaka till säsongen 1970/71 för att hitta något som motsvarar bedrövligheten i detta. Det var krig i Vietnam då, min mor var tio år och Jorge var inte ens född. Låt säga att vi vinner mot Sporting, låt oss förutsätta att det blir så - det gör jag - vad mer blir den segern i förlängningen än en slöja över Katharsis, en hastigt och slarvigt placerad svepeduk över en obestridlig och jävlig verklighet som rycks undan igen och masserar misslyckandena bort från det i deras fall ack så välkomna rigor mortis?
Jag läser dödsrunor över Zaragoza dagligen.
Det är en form av masochism.
Men mer och mer författas dessa med begravningsentreprenörens omisskännliga handstil; de som inte känner och som därför inte lider.

På lördag, i Zaragoza mot Sporting Gijon. Jag är där då.
Det är Joel Olsson också.
Vi kanske sällskapar med Movimiento Avispa.
Ställer oss och skriker Zaragoza si, directiva no, tillsammans med dem.
På La Romareda, med kvickanden framskymtande i skarvarna, direkt under fina gräsmattan.
Sporting är den på förhand lättaste matchen vi har på en stund nu.
Därefter väntar Athletic Bilbao borta, Barcelona hemma och Valencia på Mestalla.
Det börjar mörkna.
Det hör årstiden till, men inte bara.

Jag är villrådig för närvarande.
Min hjärna jobbar konstant för att hitta möjliga lösningar.
Det är inte mitt jobb, jag vet, men jag kan inte hjälpa det, det sker av sig självt.
Jag tänker Braulio och Alex Sanchez på topp på lördag, en åderlåtning, en chansning men vad har vi att förlora?
Doblas, Ander, Kevin.
Jag undrar om Marcelino, som trots allt var lite mer benägen att satsa på våra egna hade vågat.
Vi har inte tid att hålla på och återhämta oss, det kan vi göra senare, om ett par veckor när - inte om, när - allt löst sig.

Lite fakta om kvicksand:
Det stämmer inte att en människa helt och hållet kan sjunka ner och försvinna, drunkna i den.
Kvicksanden har högre densitet än människokroppen.
Fastnar man i kvicksand krävs det enorma krafttag, oftast yttre, för att man ska komma loss.