Gays tid är förbi
Vår räddare i nöden lämnar oss... i nöden. Och gör rätt i det.
Imorse blev det klart. José Aurelio Gay är inte längre tränare för Real Zaragoza. Klockan halv tio åkte han till Ciudad Deportiva för att säga farväl till spelarna. Vissa lär sakna honom, andra inte. Tänker främst på Gabi, som verkligen blivit den naturlige ledaren under Gay.
Inte ens Edmilson kan ha hånlett åt Gay. Det var ju trots allt tack vare Gay som han hade en klubb att spela för efter att hans kontrakt med Palmeiras revs för ett år sedan.
För Ander var det nog mer komplicerat. Dels förlorar han en tränare med vilken han delar samma övertygelse - att Zaragoza är världens bästa klubb. Samtidigt kan han, precis som resten av truppen, återfå sitt självförtroende. Och det som kanske är viktigare för honom än för någon annan spelare i Zaragoza - hoppet.
Det har skrivits förut, här på Zaragozasidan, att hoppet är det sista som överger människan. Förutom överlevnadsinstinkten, men den räknas nog inte, för överlevnadsinstinkten finns alltid där, i varierande styrka.
Det som Ander tappat på sistone, är just hoppet. Efter alla nederlag har han i sin förtvivlan glömt vilket lag Zaragoza är. Att Zaragoza nunca se rinde. Men allt han behöver är någon som påminner honom om det. Tydligast var det efter Mallorca-vinsten, då han bara satte sig ner på planen och grät - av lycka.
Detsamma gäller resten av laget. Någon behöver peka ut vägen för dem och bevisa att de faktiskt kan - och kommer - att vinna. Gay hade växt samman med truppen så mycket under våren att han började dela deras tro när det började gå dåligt. Och då försvann han in i sitt skal, där han sedan, via Nayim, gav order om samma taktik som han alltid använt. Och glömde att det bara var hälften av han uppgift. Den andra hälften är att gjuta mod i spelarna, att få dem att tro att de kan vinna.
När Gay sedan insåg sitt misstag var det försent. Han försökte skapa ett artificiellt avstånd mellan sig och truppen, och för det offrade han deras förtroende för honom. De skulle hamna på varsin sida en bäck, så att de behövde tala lite tydligare till varandra, men till slut skiljde en hel älv dem åt.
Hans sista försök blev att återgå till den defensiv som redde ut Zaragoza förra vintern. Det är bara det att det inte var en defensiven, det var Gays självsäkerhet och övertygelse.
När han nu själv förlorat den, är det naturliga och rent av nödvändiga steget att låta honom gå. Men Gay kommer inte att glömmas. På Real Zaragozas officiella hemsida skriver man att han ”alltid är välkommen i Real Zaragoza, eftersom han är Zaragocista.”
I nästa mening deklareras att klubben nått en preliminär överenskommelse med Javier Aguirre, som innebär att han kommer att ta över tränarposten. Detta avtal kommer att formaliseras under dagen. Och efter några otrevliga erfarenheter av muntliga avtal - glöm inte att när det handlar om Zaragoza är inget klart förrän allt är underskrivet och presenterat för allmänheten.
Men jag tänker förhasta mig lite, och våga önska Aguirre välkommen till klubben.
Innan jag i sann glädjedödar-andra påpekar att bara för att han lyckats med Osasuna och Atletico finns inga som helst garantier för att han kommer göra det med Zaragoza. Även om likheterna mellan klubbarnas situationer finns där. Men vi hoppas såklart på det!
