La Batalla de Aragón: Holier than thou

Det finns något otroligt provocernade över att erkänna sina misstag, och över att publikt be om hjälp.

Krypa till korset och medge att jag klarade inte av vad jag trodde att jag trodde jag skulle klara, jag var inte så bra som jag tänkte att jag skulle vara, jag har tagit mig vatten över huvudet, snälla ni hjälp oss reda ut det här för annars är vi dömda till någon sorts udnergång.

Det väcker vrede i månget sinne.

Överjagen kliver fram och de har alltid stenar i sina fickor, tänker inte innan de kastar. Behöver ju liksom inte. De är så mycket bättre.

 

Vi ser det överallt, i olika former i samhället. 

Den drabbade har alltid bara sig själv att skylla, något kollekivt ansvar finns inte. 

Det där med att man delvis är en produkt av sin omgiving upphör att gälla tills man själv råkar i kläm, då är det också lite alla andras fel, såklart.

Orättvisor? 

Nej. Det finns inga orättvisor, att två lag gemensamt får dela på 80% av TV-intäkterna är inte orättvist, det är en okränkbar självklarhet eftersom de "omsätter mer pengar" (fast deras skulder är högre så de går aldrig med vinst, de omsätter ändå mer, hallå hobbyekonomer - det är i de här fallen man måste räkna i procent, eftersom miljoner blir missvisande).

10% av de spanska klubbarna (Barcelona och Real Madrid) lever på 80% av tillgångarna, men det är inte orättvist och att andra kanske drabbas av det är deras egna fel. 

Jag överdriver förstås lite.
(Går igenom TV-avtalen mer grundligt här annars.)

 

På SF har Zaragoza ofta fått klä skott för de skuldbelagda. Jag har ju skrivit ganska mycket om det så det är väl naturligt.

Men vi är inte ensamma.

Mallorca, Betis, Real Sociedad, Sporting Gijon, Racing Santander och så Rayo som flirtar med gränsen.

 

Igår var det Mallorcas tur i Spanien.

Det handlar om De Guzman, som jagas av Villarreal.

Mallorca velar lite.

Villarreal bjuder 6 miljoner €, sägs det. (Siffrorna är inte bekräftade.)

En mobb av självrättfärdiga överjag ger sig omedelbart på Mallorcas ledning, supportrar och själva existens.

- Får man verkligen tacka nej till 6 miljoner € när man är försatta under tvångsförvaltning? Nej. Det får man VERKLIGEN INTE, bestämde de.

Och sen var hatandet igång.

Mallorca, liksom Zaragoza, Racing, Real Sociedad, har genom att söka den hjälp som av högre instanser inrättats för att undvika att stora fotbollsklubbar dukar under förverkat sin rätt till självbestämmande och det är delvis sant. Jurister och ekonomer godkänner varenda frimärke klubbarna köper numera. Deras beslut och bedömningar bygger på för sammanhanget etablerade stadgar.

Ändå rasar mobben bakom sin ovärderliga sköld av så kallad moral.

- Det får de inte. De är äckliga. Jag spyr när jag hör namnet. Jag hatar dem. De borde inte få finnas. 

Jag vet att det finns ont blod mellan Mallorca och Villarreal sedan Villarreal utan att ens ursäkta sig tilldelades den Europaplats Mallorca kämpat sig till sportsligt och sedan förlorade på grund av sin kärva ekonomi (som att den skulle bli bättre av att klubben inte spelade Europamatcher....). Kanske hatar en del Villarrealsupportrar rent av Mallorca extra mycket bara på grund av att de känner sig lite skyldiga. (Återigen självsmicker, de har ju egentligen fuck all med det att göra.)

Zaragoza var det första lag att ställa sig bakom Mallorca förra sommaren, att försöka kräva  rättvisa.
Olycksbröder.

Solidaritet.

Att vi inte skäms, så äckliga vi är.

 

Mallorcasupportrarna blir ledsna. Känner att de måste försvara sig, igen, försvara sin villkorslösa kärlek mot ett hat grundat på vad? Och hur förklara när de inte hör bakom den där skölden? Jag blir det med ibland.

Jag äcklas av Zaragoza, hatar dem, hatar dig.

Varför?

Ni borde inte få finnas.

Det vackraste jag vet, som inte borde få finnas och inte borde få nära egna drömmar och förhoppningar.

Inte ostraffat få glädja sig åt att en älskad målvakt kommer tillbaka.

För det kollektiva ansvaret finns inte, det har man frånsagt sig, men det kollektiva bestraffandet finns.

Släpa en till skampålen och bind en där för förbipasserande att spotta på utan att veta varför men eftersom den står där har den ju misslyckats med något och det är berättigande nog, släng en utför ättestupan.

Alla små domare som utan fakta, utan djupare insikt om situationen, utan perspektiv sitter och vet.

 

Vet att Mallorca inte FÅR tacka nej till 6 miljoner € eftersom de själva har så stora skulder att de behövt söka hjälp.

Vilka är de - som har skulder, kanske till Valencia rent av för något - att tro att de kan drömma om en skaplig placering någonstans i mitten?

Vilka är de att tro att de har rätt att trots konkursen arbeta för att göra sitt lag så bra som möjligt, fallet mindre smärtsamt?

Va?

Tacka nej till 6 miljoner bara sådär, att de har mage att ens överväga.

 

Pressas Mallorca att ge upp vad möjligheter de har till en något sånär okej säsong, trillar de ner i Segundan, vad tror ni händer med skulderna då? Eller med klubben?

Äsch varför tänka längre ändå va?

När man har stenar i fickan. Dem släpade man inte med sig för inte trots allt.

 

Det är oroväckande få (jag har inte mött nån) som vänder på frågan.

Som provar att kritisera de lag som kommer med rena SKAMBUDEN på konkursklubbarnas bästa spelare och använder sig av denna mobbs tunga, psykologiska press för att få dem att acceptera.

Hade Ander stannat - hade Zaragoza "haft mage" att tacka nej till de 8 miljonerna - hade han kunnat vara värd det dubbla om ett år eller två.

Hade vi valt att inte sälja honom hade inte bara hans värde på sikt förmodligen ökat, utan som en liten mer omedelbar bonus hade moralkakorna tryckts ner i halsen på oss med käpp tills vi kvävdes och när vi spydde upp dem rakt över dem som tröck hade vi fått skit för det också.

Det går inte att vinna.

Man blir trött.

 

"Så man ska bli belönad för att man går i konkurs."

Nej.

Och det är det heller ingen som blir, tror man det är insikten om situationen på obefintlighetens minussida.

Att fortfarande ha rätten att överväga bud är inte en belöning.

Att säga nej, vi behåller Lafita, vi behåller De Guzman, för att i förlängningen kommer det vara mer lönsamt för föreningen än vad en föräsljning i nuläget är, är ingen belöning.

Att arbeta för att på sikt förbättra sin situation är inte en belöning utan en rättighet och en skyldighet man lagstiftat om (förutsatt att situationen inte befaras vara alltför hopplös, då medges ingen konkursansökan och klubben går under) och som ALLA har rätt att testa.

Det är juridik bortom fotbollen.

 

 

 

Förresten 1.) Fernando Meira har varit "klar" för Zaragoza sedan i onsdags, men eftersom det inte är offentliggjort än har vi inte skrivit något. Ni vet hur det kan bli, tänk Negredo.

 

Förresten 2.)  Hugo Almeida är också på gång. Tänk va. Haha. Vilken bra spelare till vårt konkurslag. Han kommer på Robertosätt. Jävlar vad jag ska glädja mig åt det om det blir av och helt utan att skämmas. Har det ju inte riktigt i mig, det där med att känna skam och ånger och sånt.

Förresten 3.) Twitter är i ropet. Följ eller skriv den som vill. Heter NinaLjFredman där. Orginell som jag är.

 

Aja, det var bara det.