Idag tar jag en öl i lugn och ro tillsammans med min fru.

Segern mot Real Sociedad lyste upp januarikvällen mer än någonsin någon nyårsraket kunnat drömma om att göra, och då vet ni hur mörk vår natt är, hur kompakt allt det där svarta verkligen är.
Det finns en hel del att lysa upp här så att säga, och den enda som somnade i ett mörkt rum igår var Alfonso Hernandez som tidigare samma dag med plikttrogen noggranhet dödsdömt Zaragoza.
För att upprätthålla sin heder bloggade han i alla fall lite efter matchen. Underströk att det ju inte finns några garantier för att Marco Perez inte skjuter utanför tusen gånger i vår ändå (vadå, vi vann ju!), eller för att Contini inte orsakar straff (vadå, vi vann ju!). Det är till och med ganska sannolikt att det blir så, skrev han.
Hernadez tröstade sig med de tankarna medan vi andra firade och eftersom jag tycker lite synd om honom hade jag velat säga att ja, Alfonso, Marco Perez kommer att skjuta utanför massa gånger (men det gör inget, det är bättre att han skjuter utanför än att han inte skjuter alls) och Contini lär säkert ställa till det flera gånger med sitt intensiva chansspel och klappa honom på hans kala hjässa. Lilla gubben, skulle jag säga. Lilla gubben.
Istället för att trösta Alfonso firade jag med det vin jag var för sjuk för att dricka på nyårsafton och kan trots att jag varit sängliggande i en vecka inte dra mig till minnes när ett år börjat så bra senast.
Säkert aldrig.

Zaragoza hade inte tur.
Det fanns en solid grund under våra fötter som bar och som inte var den frosthalkiga gräsmattan på La Romareda; det är Aguirres och Iribarrens arbete som börjar betala av sig.
Något utöver attitydsförändringen som var påtagligt igår var nämligen spelarnas fysik. Sinama Pongolle har blivit slankare och hux flux rör han på sig till synes bekymmerslöst, kan till och med vända runt. Gabi och Ander flämtar inte efter andan då det en sådär gått tjugo minuter.
Det fanns hela tiden mer av allt att hämta: krafter, inspiration, understöd och det var knappt att vi som vant oss vid att se Zaragoza ta slut halvägs in i första halvlek vågade tro på det som utspelade sig på skärmen, det var för olikt skuggan av oss och för mycket precis vi.

För statistikjunkies kan det vara intressant att veta att Aguirre, precis som tidigare Gay då han tog över, alltså fick avverka två förluster och tre oavgjorda med Zaragoza innan han första gången fick smaka segerns sötma, så som den bara smakar här. Där varje vinst firas som en bärgad titel.
Aguirre passade på att berömma laget för uppvisad inställning och sa att han gladde sig något enormt över att folket kunde gå hem och vara glada ikväll, att det faktiskt verkligen fanns anledning.
Och det gjorde det ju.

Det kunde dock slutat helt annorlunda.
Ta en titt på Fernando Teixeira Vitienes passning som ledde fram till Sociedads kvitteringsmål här.
Det är alltså domaren vi snackar om.
Tänk om hans insats kostat oss våra tre poäng.
La Romareda var i upplösningstillstånd, men förutom lokalmedierna är det ganska tyst om tabben.
Tänk, bara tänk om det drabbat Barcelona eller Real Madrid.
Tänk vad vi fått läsa då. Då hade det varit antingen den ena eller den andra som favoriserades av förbundet igen (fast det verkligen är båda, det är därför de så svartsjukt bevakar varandra, för att räkna fördelar och väga nackdelar på guldvåg: vem ÄR det egentligen mest synd ?)
Hade gärna följt den debattutvecklingen, i media, på forum och i artikelkommenteringar.
Nu lyckades Teixeira Vitienes varken bli fotbollsspelare eller vinna matchen åt Sociedad men det var en rätt snygg passning. I alla fall. Det får vi ge honom. Xaviklass, skrev en vän på Facebook.

Det ska avgöras på slutet. Det är det som gör en riktigt bra match. Du ska inte våga blinka.
Jag blinkade inte igår, tittade inte ens mellan fingrarna och i nittionde slog Braulio till på returen Claudio Bravo släppte och det var då raketen exploderade i himlen och ljuset regnade ner på oss.
Alfonso kastade sig in i skuggorna.

- Jag samlade all ilska och frustration jag bar inom mig över hur säsongen varit, säger Braulio, och så sköt jag.
Det var ett hårt skott.

- Jag har sagt det förr. Vi har aldrig slutat tro på oss själva, säger kapten Gabi. Vi är Real Zaragoza, vi är inte gjorda av något förtvivlat virke. Det här var en bra inledning på året, men det var ändå bara det första steget på en lång, hård väg vi har framför oss. Jag ser fram emot varenda steg.

Nico Bertolo sade lite blygt förälskat att spelarna mitt i allt mörker "vuxit ihop till en familj", att han "aldrig upplevt något liknande någonstans förr" och Ander var rörd bortom ord. Idag avnjöt man lite välförtjänt ledighet, men Aguirre passade på att besöka Aragón Radio.
- Vad gör du idag? frågade de honom.
- Idag? Idag tar jag en öl i lugn och ro tillsammans med min fru.

Just nu: life is peachy.
Så var inte så Alfonsig och tänk på att Marco Perez kommer skjuta utanför igen innan säsongen är slut för det kommer, det vet vi (det kommer Messi och Ronaldo också), men varför vara förbannad i förväg?
Bara unna er att njuta av det här nu.
I lugn och ro.
Med en öl och en fru eller så.

Eller som i mitt fall, svalnande kaffe och torr macka.
Det smakar himmel det med.
Just nu.

Här - ett fint sammandrag signerat Aragón TV.
Que partidazo!

Vi är bäst.