Inga ursäkter
Det är Lanzaro som säger det.
- Det finns inga ursäkter i världen som kan gälla för oss längre, som rättfärdigar något annat än en vinst mot Mallorca på söndag.
Bra.
Inga självmål heller.
Ett självmål är nämligen en skitogilit ursäkt.
Och visst har Zaragoza blivit stadigt bättre?
Gays fembackslinje fungerar faktiskt. Det är inte ens tråkigt att titta på, inte alls sådär Lotinastilla.
Tvärtom.
Zaragoza spelar ett rått, aggressivt försvarsspel, med ytterbackar som ligger lite högre. Vi ställer om snabbt.
Det här fungerar i huvudsak för att Jorge Lopez de senaste matcherna varit sådär MVP som han var under Marcelinotiden, då när Zaragoza "inte kunde spela" utan Jorge.
Herr Lopez som är en av de skickligare i laget när det kommer till att hålla i bollen drar av olika anledningar på sig en massa uppmärksamhet, vilket förstås öppnar helt nya ytor (inte dimensioner, ytor) åt Gabi som tagit en helt annan roll.
En fri spelfördelare istället för en mer fastgjuten sådan.
Pinter backar upp.
Han känns plikttrogen.
Värt att verkligen understryka i sammanhanget är förstås den pinsamt lägliga skadan på Singol. I våras var Ramos tvungen att dra armen ur led på Suazo (men han fick ignen varning för det) för att Gay skulle våga bänka honom och genast fungerade offensiven bättre.
Colunga är faktiskt klasser bättre än vad Nappen är.
I alla fall i vårt lag.
Detsamma gäller firma Braulio - Lafita kontra städet Singol.
Plötsligt har vi en rörlig offensiv, det var ett tag sedan.
De är inte "där"riktigt än (och ändå är bara DET en förbättring, säger ju allt); mot Betis såg det sådär ut men mot Valencia var det märkbart bättre och då kan det ju bara fortsätta så, no?
Det blir så, Prieto och Agapito är inte särskilt generösa mot Gay som ger dem massa spelare prcis innan transferfönstret stänger eller i vissa fall (Lanzaro och Boutahar) efter.
Det blir till att försöka koma underfund med hur det ska gå till under resans gång.
Å andra sidan.
Resan är målet.
När man är framme är det alltid slut på ett eller annat sätt, en säsong, ett liv, en mening.
- Det är en annan anda i laget idag än för tre veckor sedan, säger Gay och ja, det är klart.
Ambitionen finns ju nu, och fantasin.
Och.
Framför allt - hjärtat.
Braulio som vid tre tillfällen tagit strid för att få stanna i Zaragoza erkände i veckan att han då Singol värvades för första gången övervägde att faktiskt lämna klubben. Han såg sina möjligheter försvinna, såg nästa höst vid sidan av allting, men beslutade sig sent omsider för att inte joina Celta Vigo och ge sig själv [ytterligare] en chans att lyckas med oss.
- Nu vet jag att jag gjorde rätt som stannade. Jag vet att jag gör bra ifrån mig, och att jag kan bli väldigt viktig för laget. Jag tänker varken låta det stiga mig åt huvudet eller förneka det. Jag trivs, bara. det är allt. Jag njuter av att spela och att vara med och genomföra den här förvandlingen.
Den övergång som vi bara fått se glimtar av i dunklet än så länge.
Glimtar, märk väl, som genererar så pass mycket energi att batterierna laddar sig själva och klarar ytterligare en vecka.
Tänk då hur fantastiskt det kommer att vara när det presenteras i sin helhet.
Explosiva Zaragoza igen.
Som vissa måste kisa med sina ögon för att klara av att titta på.
Det är tillfälligheterna som formar laget.
Eller för att använda Gays egna ord:
- Det finns ingen logik i fotboll. Då du börjar prata om logik slutar du prata om fotboll.
Finns inget bättre sätt att sy ihop detta på.
Inga ursäkter och ingen logik.
