2017-11-24 15:30

Amkar - Dynamo Moskva
2 - 1

Levante UD 1 - 2 Real Zaragoza

Undergången inställd.

Det yttrades många ord om domedagsprofetior under gårdagen, troligast av alla var nog den som gällde Zaragoza. Världen skulle gå under klockan sex, och räknat i öst-amerikansk tid (sex timmar efter Sverige) skulle allt ske samtidigt som Zaragozas match skulle blåsas av, om allt gick enligt schemat. Bara där var vi lite oroliga - en degradering för Zaragoza skulle inte betyda spel i Segundan nästa säsong, utan i förlängningen fanns en relativt stor risk att klubben skulle upphöra att existera, då ekonomin, som ni hört förut, är långt ifrån den bästa.

Alla klyschor som yttras var och varannan vecka blev sanna igår. ”Det är på liv och död.” ”Allting står på spel.” Ni kan kommentarerna utantill vid det här laget, om ni följt Zaragoza denna säsong.

Det handlade ändå (N'Daw) inte bara om Zaragoza igår. Mallorca, Real Sociedad, Osasuna, Getafe (Team Dubai), och Deportivo befann sig alla i riskzonen. Men värst var det för Zaragoza som i praktiken var tvungna att vinna för att klara sig, och som inför helgen låg på nedflyttningsplats. Den press som fallit på spelarnas axlar är tveksamt om ens Atlas kunnat bära.

39 hemmamatcher

Tur då att Zaragozas spelare inte stod ensamma. Med till Ciutat de Valencia följde nämligen ett femsiffrigt antal Zaragocistas. Det vill säga, över 12 000 fans åkte tre timmar österut för att heja på sitt lag. Vissa åkte med Real Zaragozas bussar, andra tog tåget, några körde dit själva. Det sägs att några Zaragocistas köpte säsongsbiljetter (som ju upphörde att gälla efter matchen) från Levantefans för att få se sitt lag och sjunga mod i deras hjärtan. När Sevilla spelade cupfinal reste 20 000 sevillistas tvärs över landet iklädda hattar för att heja på laget mot Barcelona, det är flest någonsin i Spanien. Men det som spelades igår var en ligamatch. I bottenträsket. Och det var flest bortafans på en spansk ligamatch. Det var faktiskt minst lika många Zaragocistas som Levantefans på Ciutat de Valencia - arenan tar bara 25 000 åskådare.

Det enda misslyckandet stod Zapater för, han tappade bort sin plånbok utanför arenan...

”Det är i motgång lär känna sina äkta vänner”, sägs det. Och Real Zaragoza har många äkta vänner, det fick vi erfara igår.

”På plan är vi elva mot elva”, som Osasunabacken Sergio sa inför derbyt mot Zaragoza för några veckor sedan, innan han stal festen och lyckan samt tre poäng från Zaragoza, som med sitt stora stöd på hemmaplan nästan skrivit till sig segern i förväg. Och tanken på den matchen var inte hälsosam för redan stressade nerver. Vilket praktfiasko det skulle bli vid en snöplig förlust. Och vilken jobbig sommar.

Så fort domare Fernández Borbalán blåst igång matchen attackerade mina tänder mina nagelband, och Real Zaragoza Levante.

De två lagen ställde upp på följande sätt:

Real Zaragoza

Leo Franco;
Diogo, Jarosik, Da Silva, Paredes;
Ponzio, Gabi;
Boutahar, Ander, Lafita;

--Offsidelinjen--

Uche

Levante:

Munúa;
Cerra, Rodas, Ballesteros, Javi Venta;
Xavi Torres, Pallardó;
Xisco Muñoz, Jeff Montero, Rubén;
Stuani

Avslutningen påbörjas

Zaragoza attackerade direkt, det finns ju inte så många andra sätt att vinna på, och man gjorde det bra. Om man bara läste en liverapport online skulle man kunna tro att någon skrev om en Zaragoza träning, där spelarna tränar inlägg och skott. Att Levante faktiskt är på planen får man bara veta då de med några minuters mellanrum drar på sig frisparkar.

Boutahar sätter så det förlösande 1-0-målet, men det visar sig att han var offside när Gabi slog passningen. Några nervösa minuter passerar, och sedan gör Zaragoza mål igen. Nu är det Uche som håller sig lite för långt framme när han nickar in bollen, men det var bara centimetrar som skiljde honom från den rätta sidan offsidelinjen.

Sedan stormar Diogo fram på sitt karakteristiska sätt, och vill ha straff när han fälls och glider ut över kortlinjen, men domaren nekar, och det är hans ord som spelar roll i detta läget. Borta-hemmalaget Zaragoza börjar bli frustrerade när halvleken kryper mot sitt slut och man inte lyckas göra mål trots alla chanser, särskilt Ander tänder till extra lätt.

Snart börjar siffrorna från de andra matcherna rulla in, Atlético har tagit ledningen med både ett och två mål mot Mallorcas noll. Getafes ledningsmål mot Real Sociedad uppskattas inte lika mycket, då det innebär att Zaragoza måste vinna sin match för att klara sig.

Eftersom ni läst rubriken vet ni ju redan hur det slutar, och om ni sett några andra Zaragozamatcher i år vet ni hur det går till. Zaragoza får frispark, väldigt nära straffområdet, och Gabi stegar fram. I soffan tror vi att det är alldeles för nära för Gabi, som helst skjuter lite längre utifrån, för att få bollen över muren och dessutom på mål. Men detta är, som vi konstaterat, ingen vanlig match, och vår kapten smeker otroligt överraskande bollen över muren och upp i närmsta krysset. Vi ropar och tjuter av glädje, lättnad och så många andra känslor vi knappt känt denna säsong, för nu kan målet omöjligen dömas bort för offside. 1-0 till Zaragoza, nu kvar i Primera!

Det sker i den 39:e minuten (mitt turnummer, väldigt viktigt att påpeka), men målet innebär att nervositeten ökar ett snäpp. Levante försöker anfalla i slutet av halvleken, Franco får faktiskt rädda ett skott och något inlägg, men sedan är det paus.

Andra halvlek

Andra är som första och Zaragoza vill göra mål. Några tidiga byten görs, Uche mot Braulio är Zaragozas enda och det vi gillar mest. Jag har inget emot Uche, han är en bra fotbollsspelare (oftast) och verkar vara en väldigt trevlig person, det är bara det att hans förmåga att stå offside har en tendens att försvåra hans målgörande. Han har sprungit mycket, som i alla matcher, och nya, fräschare ben behövs. Av samma anledning får Boutahar utgå några minuter senare, och ersätts av gamla goda Jorge López, lagpappan.

Levante kämpar på för sin heder, och deras slit leder till att de faktiskt kommer in i matchen igen, med några lägen, men förutom att det är Franco som står i mål är det aldrig riktigt farligt.

Aguirre väljer sedan att ta ut Ander, som hyllas av fansen, då ungefär tjugo minuter återstår. Bertolo får så äntligen komma in, och det var tydligen precis vad lagen behövde, för en minut senare kommer mål nummer två. Och det är inte så svårt att gissa vem det är som gör det. Zaragoza anfaller snabbt efter att Levante varit och nosat på Zaragozas straffområde, Braulio får bollen, avancerar framåt i planen och passar en Zaragozaspelare, som går förbi en försvarare innan han pangar upp bollen i det vänstra krysset. Först tror jag att det är Paredes så som han firar, sedan tror jag att det kan ha varit Braulio, men till slut får jag se att det är Kapten Gabi som gör mål. 2-0 till Zaragoza i den 73:e minuten!

Alla sprang upp för att fira. Utom Franco.

Då börjar spelarna slappna av lite, och jag tänker ”Låt det inte hända, låt inte Levante vända...”. Vidskepligheten som förföljt oss börjar ta skepnad i allt löjligare former - håll båda fötterna i soffan, ät inte något när Zaragoza har bollen, och tysta alla närvarande som säger att Zaragoza ”spelat rätt bra idag.” Och ta alltid i trä, alltid. För annars slår det tillbaka, och jag var övertygad om att ifall Levante skulle lyckas göra ett mål, skulle Zaragozas nerver förstöra för dem, och Valencia-laget skulle säkerligen göra ett till av bara farten. Och när Zaragoza tappat en ledning tar man inte ikapp. Getafe hade vi det här laget en poäng mot Real Sociedad, vilket betydde att Zaragoza var tvungna att vinna.

Och ja, visst kommer baklängesmålet, det obligatoriska. Med drygt tio minuter kvar av ordinarie tid får Levante en frispark en bit in på Zaragozas planhalva. Ett långt inlägg och en Stuani-nick senare ligger bollen i nätet bakom Leo Franco. 1-2 och Levante har reducerat.

Det är nu det verkligen blir nervöst. Skulle Levante göra ytterligare ett mål och kvittera, då spelar Zaragoza i Segundan nästa säsong. Men det ville inte spelarna, utan de fortsatte springa. Speciellt Lafita kämpade bra, och Paredes jobbade som vanligt på i det tysta, men Gabi var i en klass för sig.

Domarteamet lade till endast en tilläggsminut, vilket var väldigt förvånande. Den lilla lyckan försvann ganska omgående när det visade sig att det var grafikern som gjort ett fel, det var egentligen tre minuter. En halv evighet.

Men Levante, som nu verkade mer intresserade av att ta semester än att ta ikapp tog inte ut sig, och Zaragoza såg till att spela säkert och behålla sin ledning. Fernández Borbalán blåser av matchen och Doblas, som suttit på bänken hela matchen men stått upp sista tio och ropat ut resultaten han hört i sin radio till lagkamraterna rusar ut på planen först av alla för att fira.

Gabi hissas.

Och äntligen kan vi slappna av i soffan. Inga fler oförståeliga avblåsningar, missade frilägen eller baklängesmål. Vi klarade oss. Det är lite overkligt. Hela säsongen har vi suttit på helspänn, och det har sett mörkt ut med Franco i mål, Edmilson som mittfältare och SinGol på topp. Men nu är det över. Vi klarade oss.

Ett mittenlag

Laget stannar kvar på planen långt efter slutsignalen, man firar tillsammans, lyfter Gabi mot skyarna och tackar fansen för deras stöd, och det gör man helt rätt i. Det gäller att njuta när man kan, och man ska berömma de som förtjänar det. Zaragoza vann ingen titel som fansen kan skryta med, men laget och fansen visade att hårt arbete lönar sig, och att de finns där för varandra.

Supportrar. Spelare. Symbios.

Nu kan vi glädja oss åt att Zaragoza är ett ”stabilt mittenlag” på trettonde plats, man gick faktiskt om alla nedflyttningskonkurrenter. Så högt upp i tabellen har vi bara legat den första omgången (13:e plats) och i den tjugoandra (12:e plats).

Men tro inte att spänningen är över helt, nu börjar Silly Season, och då får vi slåss med näbbar och klor för att behålla Gabi, Lafita, och för att kunna köpa loss Bertolo...

Lite matchfakta för den som bryr sig om sådant i detta läget:

Domare: Fernández Borbalán
Varningar:
Levante: Pallardó(36’), Munúa(40’), Stuani(46’), Xavi Torres(81’)
Zaragoza: Gabi(57’), Braulio(68’), Diogo (81’), Paredes (89’)

Mål:
Gabi (39’) + (73’), Stuani (79’)

(Höjdpunkter)

¡Aupa Zaragoza - nunca se rinde!