Skellefteå - Färjestad6 - 5
Osasuna 3 - 0 Real Zaragoza
Uselt spel och noll poäng för Zaragoza mot rivalerna.
Det var en riktigt konstig match som åskådarna på Reyno de Navarra fick se. Hatmötet började trevande de första tio minuterna, med ett lågt skott en bit utifrån av Ponzio som farligaste chans. Vi som skämts bort med Zaragozas fina spel från förra helgen på La Romareda satt och undrade när man verkligen tänkte ta tag i matchen. Det gjorde man inte.
Istället var det Pamplonagänget som tog tjuren i hornen och satte igång med att anfalla. Ungefär tjugo minuter in i matchen får man som belöning ett inkast på Zaragozas högra sida. Bollen kastas långt, Zaragoza misslyckas med att rensa, och i slutändan är det Raúl García som stöter in bollen bakom Roberto. 1-0.
Aguirre blir snart tillsagd av domaren för sina högljudda protester, men de drunknade ändå i hemmapublikens sång, vars lyrik inte var särskilt svår att lära sig (den handlade om prostituerade, och gästerna från Aragonien), men ganska svår, för att inte säga omöjlig, att tycka om.
Zaragoza, med ett måls underläge, tänker att ingenting är omöjligt, och verkade på så sätt planera att vända matchen genom att med var tredje passning skänka bort bollen till motståndarna. Någon gång ska vara första gången, som det heter, men det blev inte idag.
Det var således ganska logiskt att Osasuna var det lag som gjorde nästa mål. Denna gång kom inkastet från Zaragozas vänstra kant, men proceduren var ungefär densamma. Målgörare var Nino (samme man som tävlade om skytteligatroféen mot Ewerthon när Zaragoza var i Segundan). Och så stod det 2-0 på resultattavlan.
3-0-målet några minuter därpå var ytterligare ett slag i magen, och hade Zaragoza inte redan tappat luften så gjorde man det där. Ännu en fast situation, denna gång en frispark mittemot Zaragozamålet. Försvaret täcker skott både en och två gånger, men det tredje försöket, ett inlägg lite längre utifrån, nickar Nekounam in, några retsamma centimetrar ovanför Robertos fingertoppar. Roberto visste inte vart han skulle ta vägen efter det målet, han såg så väldigt desperat ut, men i ärlighetens namn hade han inte mycket hjälp av försvaret. Gång på gång drog han upp strumporna i ett försök att med sin vidskeplighet rädda dagen. Att shortsen dessutom var kortare än vanligt och inte tillät att strumpkanterna nådde dem var bara en av Zaragozas många motgångar idag.
Det var inte de riktiga Zaragozaspelarna som vi såg idag, det var ett gäng skådespelare som klätt ut sig i vita tröjor och blå shorts, men som var rädda att bli påkomna med sin förklädnad då uppmärksamheten riktades mot dem när de höll i bollen, och således bara pangade iväg den så fort de fick chansen. Jag hoppas att Aguirre inte tänkt fortsätta med den taktiken även i framtiden.
I andra halvlek fick Paredes inte komma ut på planen, Ruben Micael tog hans plats, och att bli ersatt av honom är ett straff så hårt som något. Osasuna sätter igång direkt, någon ser att Roberto står lite långt ute och försöker skjuta bollen över honom från långt håll, men han styr ut bollen med en mycket akrobatisk slängning.
Han gör sedan om det, då Mateos helt sonika snubblar på bollen och ramlar till marken (hade han haft röd tröja på sig där hade nog domare González González blåst frispark), och en Osasunaspelare skjuter när Roberto befinner sig långt ute, men han räddar återigen till hörna.
Lanzaro byts in mot Lafita för att återfå en viss ”stabilitet” i försvaret, och faktiskt, direkt efter byter har man en nästan-möjlighet. Mittbacken Da Silva, av alla, dribblar fram på högerkanten, men får till slut bara inkast. När han ska hämta bollen skränar publiken år honom och gör apljud, mycket värdigt (nej det var det inte, det var ironi, det är alltid lika ledsamt när det sker, oavsett om det är på Reyno de Navarra, Camp Nou eller La Romareda). Jag funderade lite på hur hemmaspelaren Ibrahima kände sig, just då. Jag tror att de som var där och i första (och enda) hand stödde sitt Osasuna gillade det lika lite som jag.
Zaragoza bättrar åtminstone sitt spel i andra halvlek, men det var ändå långt ifrån godkänd. I den sjuttionde minuten visar man upp precis hur bra man var denna dag: Ett inkast vid Osasunas ena hörnflagga kastas till en medspelare, som genast passar tillbaka till den nu offsidestående inkastaren.
På något sätt lyckas man ändå skapa en farlighet, då en frisparksretur skjuter mot mål, men Osasunamålvakten är vaksam och räddar. I och med detta får självförtroendet en pytteliten skjuts framåt, och man börjar faktiskt passa till medspelare istället för motståndare. Man kan faktiskt skönja antydningar till det spel Zaragoza är kapable till, och som man stundtals faktiskt visat upp denna säsong.
I slutskedet av matchen verkar de båda lagen plötsligt komma på att det ändå är ett derby, och att ett sådant ska innehålla många starka känslor, men trots Osasunaspelarnas bästa försök att provocera (Raitala både öronfilade och stampade på Mateos, dessutom utan åtgärd från domaren, andra spelare på andra dagar hade fullkomligen exploderat), men Zaragozas uppgivenhet var större än deras kämpaglöd, och då kan man bara förlora. Man gör sig i vilket fall värkligt inte förtjänt av någon vinst.
Mål: 1-0 Raúl García (18’), 2-0 Nino (27’), 3-0 Nekounam (30’)
Varningar:
Osasuna: Nekounam (51’), Puñal (80’)
Zaragoza: Paredes (33’), Juárez (51’), Lafita (61’), Ponzio (63’), Lanzaro (84’)
Still, det kunde gått värre mot våra rivaler. Jag tänker på min vän Moez, som håller på Manchester United...
