Problemet

Franco Zuculini fick den otacksamma uppgiften att försöka förklara Real Zaragozas situation närmare vid en presskonferens i eftermiddags. Förlusten i finalen mot Granada lade sig som ett stenblock över det ankare vi redan kastat ut här nere på botten, och vars hållkraft klarat de primära påfrestningar som den verksamma flyarenan samt dragkraftens skiftande riktningar påbjuder. Vi sjönk ner som vi skulle och nu ligger vi här och så faller något ner från ovan jord och lägger sig som ett tungt lock över allt som om det verkligen behövdes. Overkill.

 

Så Franco Zuculini gick upp på podiet och satte sig mellan sponsorflaskorna, rättade till mikrofonen och sa:

- Vi gjorde vad vi kunde. Vi gjorde allt i vår makt för att vinna mot Granada.

Det här är på det hela taget en ganska charmig kille, anti-Cuenca sett till turen i det genetiska lotteriet, ingen säljer fler tröjor bland tweenflickorna i Zaragoza än Zuculini och då spelar han inte särskilt ofta.

Ser honom sitta och säger att det vi såg igår var Real Zaragoza som gav allt och jag överväldigas av en stark önskan om att möblera om lite i hans ansikte. Banka lite vett i skallen på honom som pappa skulle kallat det.

Är han uppriktig i sitt uttalande - var detta allt - har vi större problem än befarat (jag tror fortfarande vi vinner varje vecka, jag tror vi vinner mot Mallorca på söndag), då fryser det snart till på botten och stenblocket växer till ett isberg och ni fattar.

Är det vi såg mot Granada - förvisso ett fall framåt jämfört med matchen mot Sevilla men det beror väl i huvudsak på att Zuculini är bättre som högerback än vad Juarez är och att Micael tillför mer än Meira jämte Ponzio som pivote - har vi inget i Primera Division att göra och det hör väl vem som helst vilket skitsnack det är.

Sen när skulle det här vara allt? Sen när skulle Real Zaragoza inte ha i Primera att göra?

Zuculini erbjuder alltså en lika ogiltig som ovärdig ursäkt istället för en lägesförklaring och hoppas kunna blidka pöbeln genom att fyra av ett par leenden då han säger att 1-0 mot Granada är allt vi förmår.

- Vi gav allt. Vi kan gå raka i ryggen.

 

Hade Franco Zuculinis känslor för Real Zaragoza varit rena och djupgående och hade hans insikt om denna inrättnings storhet och historiska tyngd varit inträngande hade han aldrig sagt så. Då hade han förstått att han trots att ingenting blir bättre av att hänga med huvudet hade all anledning i världen att skämmas över vad den här omgivande, allmänrådande bristen på försåelse, kärlek och respekt för världenz vackrazte riskerar leda till. 

Han hade vetat att är det något som är värt att kämpa för så är det misshandlade Real Zaragoza och att den som tror att andfåddhet är en uppoffring inte är god nog.

Han hade vetat att det inte räcker att knyta sina skor på en och en halv minut och vara bättre än Juarez (för det säger ingenting) i Real Zaragoza, att resultat först uppnås efter verklig uppoffring och att sådant är jobbigt som fan och belöningen för mödan förblir dold fram till slutet och oftast följs den ganska omedelbart upp av mer lidande.

Han hade vetat att viss skam är nyttig och karaktärsdanande, att den är första steget på den långa och jobbiga vägen till frälsning (alltså - säkrandet av kontraktet) och tar man aldrig det kommer man aldrig fram.

Att bli lite matt för att 93 minuters spring inte gett något är inte att ge allt.

Men han vet inte.

Real Zaragoza genomlever sin största institutionella kris någonsin och vi har äran (eftersom vi kan göra skillnad, vända runt det) att åka med. 

Klubben är försatt under Ley Concursal och långt ifrån räddad. Vi har en sammanlagd skuld på 145 miljoner €, övriga konkurslags gemensamma summa uppgår till 263. Att man enhetligt och utan skrupler accepterat att ta sig an oss beror på att vi är vi och på att vi brukade vara viktiga.

En degradering som den vi är på väg emot i dagsläget kan som den ekonomiska smällen är så hård  bli spiken i kistan för det som är Real Zaragoza och är man på något sätt delaktig i den överhängande risken ska man fan i mig inte prata om att inte skämmas.

För ger man allt misslyckas man inte. 

Inte så här, inte på det här viset.
Ger man allt är man Kapten Gabi från förra säsongen, då löser man det själv när alla andra är för lama.

 

 

För ett par år sedan skrev jag Var är Zaragoza. Redan då hade vi problem med identiteten, med de inhyrda legoknektar som hoppas på karriärboost efter en lyckad säsong i vad man läst är ett klassiskt lag men som ingen varit eller är beredda att betala tillbaka klubbens satsning på en med rent svett, hederligt slit. Kanske inser man inte ens att det är ett förtroende man får, en hedersbetygelse, inget man förtjänar utan något man måste fortsätta kämpa för då man väl ansetts vara värdig, att värdighet inte består utan måste byggas på hela tiden eller rasa.

Det har inte  blivit bättre men vi har fått tillbaka klubbemblemet som vi ville.
Spelaromsättningen och vad den beror på samt den skenande ekonomiska utvecklingen i fotbollsvärlden hindrar i mångt och mycket äkta band mellan spelare som inte är infödda och klubben de representerar från att växa starka. Man kan i bästa fall känna en slags tacksamhet eller så, och lättnad den dag någon rikare ringer högre uppifrån sett till tabellplacering. Den dagen packar man sina väskor och ibland tackar man för sig.

Aguirre gör heller ingen ansträngning för att satsa på cantreran, på dem som vet vad Real Zaragoza är, dem vars blod är blanquiazul - trots att vi har spelare som generellt anses vara värdiga en pats i A-laget och som utan diskussion är fullgoda ersättare till dem som huserar på deras positioner för närvarande. För honom verkar det istället vara viktigt att hans landsmän får så mycket speltid som mojligt, till varje pris.

Aguirre jagade Barrera och Juarez en hel sommar. Från slutet av maj tre veckor in i augusti och vi gick miste om många andra på den vägen, många som väntade och tröttnade för att enligt Aguirre fanns ingen så lämpad som Barrera och nu står vi här.

Med en till synes handlingsförlamad tränare som är rädd för att bekänna färg och spelare som "ger allt" för att de dyker upp på matcherna, går in på planen, tar bild, håller tyst minut och springer.

 

Det Franco Zuculini kallar "allt som finns att erbjuda" kallar Aguirre "en formsvacka".

- Jag är inte särskilt orolig, säger han. Det är en formsvacka vi går igenom. 

Ja, jo, en lång och definierande sådan i så fall.

Att han inte är orolig visar på att han liksom Zuculini inte är särskilt intresserad av vad som egentligen händer med Real Zaragoza och där har vi problemet.

Varje vecka säger Aguirre att vi spelat bra eller bättre trots att vi stått stilla sedan den 17 oktober, trots att vi plockat 1 poäng av de senaste 21.

De skrattar bort det så lätt.

Den där pinnen på stegen man knäcker på vägen för att man har så bråttom upp.