Real Zaragoza - CA Osasuna: 1-3

Utanför Estadio Municipal de La Romareda har publiken varit samlad under många timmar. Fyrtio minuter innan avspark sjunger man Himno del Real Zaragoza, unisont, om och om igen. För det är den här matchen vi väntat på, det är själva eldprovet och har någon vinden i ryggen så är det vi. Segervinden. Förlorarvinden. 

Det är ikväll det mer än någonsin ska visas att det kompakta, disciplinerade lag Aguirre fogat samman tål att glödande läggas på städet så att de sista skavankerna kan hamras ned innan det är dags att härda och låta stelna.

Men kvällen innan glömde någon hammaren på städet och ingenting blir som det var tänkt även om det verkar så till en början.

 

34 500 förhoppningsfulla håller andan under den tysta minut som delas av två legender; Ballesteros och Juan Zubiaurre innan Iturralde Gonzalez blåser igång och lika spänt och ljudlöst som tillställningen börjar slutar den 109 minuter senare.

 

Gästande Osasuna öppnar starkt, man vaskar fram en hörna redan i första minuten och är om inte annat så under de första minuterna det lag som förefaller vara det mer organiserade. Även om Osasuna har svårt att på allvar hota Zaragoza tänker man minsann inte släppa in hemmalaget i matchen utan vidare.

Aguirres Zaragoza är kvicka i sin replik, och ungefär tio minuter in har matchbilden skiftat skepnad. Zaragoza trycker tillbaka Osasuna, stänger mittfältet och håller - på gott och på ont - de rödblå fångade på egen planhalva. Det blir många män att ta sig igenom men inläggen är tillräckligt precisa och mottagningarna ganska bra.

Det är emellertid en kommunikationsmiss Lolo och Sergio emellan i den fjortonde matchminuten som avslöjar hur man spränger hål i kistan då nyckeln är borta. Ricardo är chanslös när Lafita, som påpassligt lurat på behörigt avstånd mellan de båda mittbackarna, fångar upp orden och tänder eld på dem.

Det är ett kyligt avslut, så kyligt att det bränner i skinnet.

La Romareda exploderar.

 

Det är Zaragoza och Zaragoza och innan Iturralde signalerar paus borde vi gjort både 2-0 och 3-0 och hade vi gjort det hade allt varit i sin ordning. Uche är fenomenal tills det är dags för avslut, han tar sig igenom det täta Osasunaförsvaret, kommer fri med Ricardo och väntar kanske för länge eller glömmer att byta fot.

Gästernas målvakt som inleder skakigt får snabbt en rejäl självförtroendeinjektion då han inom loppet av några minuter förhindrar en helt fri Uche från att göra först 2-0 och sedan 3.

Man ska inte tänka om men det är omöjligt. Om Ricardo fortsatt lika tveksamt som han inledde, om Uche skjutit lite hårdare, lite tidigare, med andra foten men nej.

Så blir det inte.

Fast om.

 

Andra halvlek börjar som den första slutade. Zaragoza bygger upp sitt spel med stort självförtroende, spelar sig ur knepiga situationer och vågar sig på avancerade saker som  resulterar i att motståndaren får bollen, återerövrar den och tar sats på nytt. Så spelar ett lag med självtillit, och publiken sjunger fortfarande.

Uche är tämligen omgående framme hos Ricardo men sedan denne insett att han blivit förråd i samband med ledningsmålet är han vaksam, kompromisslös, omutbar. Ricardo är Osasunas, kanske matchens, bästa spelare den här kvällen i Zaragoza när hammaren någon glömde slår till så hårt att vi spricker och tappar andan.

 

Som en blixt från klar himmel kommer Osasunas kvitteringsmål i den 62 minuten. Ingenting varskor oss om den närstundande vändningen, det finns inga tecken att tyda och att just det är själva järtecknet missar vi i vår yrsel och vår oro. De skuggor framtiden kastar över oss är osynliga än så länge.
Camuñas kommer med bra fart men hindras av Diogo. Han hittar dock in till inbytte Vadócz som ger honom bollen tillbaka och han skjuter. Det är egentligen inget märkvärdigt skott. Vi ser tio sådana per lag per match, men Doblas hinner inte ner. Bollen rullar in i mål, under honom, mellan armbåge och armhåla. Det är en ståtlig målvaktstavla och dyr som fan är den.
Camuñas målgest är förmodligen årets mest motbjudande. Vid bänken har han lagt en pistol (vi förmodar att det är en atrapp) och när han firat klart med sina lagkamrater rusar han ut, plockar upp den och håller den mot materialarens huvud. Det kanske är tänkt som "ett skämt", ett litet raljerande över den utsatta situationen (gör mål eller dö, gör mål och dö, om du inte gör mål ska jag döda dig, nej om jag gör mål ska jag döda dig, din jävel, höhöhö!) sådär spelare och materialare emellan, men jag begriper det inte över huvudtaget.
Jag tycker det är idioti i sin renaste form. Hade jag varit Iturralde hade jag  varnat honom. Får man gult för att visa upp en grattishälsning till mamma på undertröjan bör man väl få det om man riktar en pistol mot någons huvud också? 
Eller?
 

 

Det första slaget är det hårdaste. Ingen räknade med eller kom ihåg att det här kunde hända, ingen förutom kapten Gabi som försökte dämpa entusiasterna en aning i veckan och höjde ett varningens finger.
Det kommer bli en tuff match, den kommer bli tuffare än vad vi kan föreställa oss och det kanske inte kommer gå snyggt till;förmodligen kommer det inte göra det.
På den sista punkten hade Kapten Gabi fel. Det gick snyggt till. Det var en bra match, den bara slutade  fel.

Camuñas skott som rullade in under Doblas och ändrade historien var deras första på mål och det gick in. Osasuna spelar inte bra, men de tar de chanser de skapar och Zaragoza är störda. Balansen är borta, självförtroendet och övertron,de lite larviga finterna och glädjen är borta. 

En smäll så hård att vi bländas och ser stjärnor, avlägsna sådana.

 

Det andra målet kommer åtta minuter senare, i samband med en hörna. Jiri Jarosik, som spelat en utmärkande defensiv roll, nära nog felfri, såhär långt glömmer bort att markera Osasunas bästa huvudspelare, Sergio, som obehindrad nickar in 2-1. Det ska egentligen inte vara otagbart, men Doblas är påverkad av sin föregående tabbe och nerverna är överallt, som tentakler.

 

Aguirre vill se omedelbar reaktion; byter Diogo och Uche mot Boutahar och Braulio. Det är en offensiv chansning som nästan genast betalar av sig. Bara minuten efter att han kommit in är Saïd Boutahar riktigt nära en kvittering men stolpen förråder hemmalaget och farligare ska det inte bli innan det är över.

 

Tystnaden som hägrar är obehaglig. 34 5000 människor och ingen säger någonting. Det går att uppfatta vinden, hur den långsamt lockar hörnflaggorna till rörelse inför alla de förstenade ansikten som håller andan med sina under säsongen så flitigt repeterade förtvivlansansikten; bedövade, för det var precis tvärtom det skulle bli.

Vi som var så väl förberedda.
Det här som var vår kväll.

Det är en kataklysmisk tystnad.

 

Nervösa Zaragoza som jagar kvittering öppnar vidsträckta ytor för Osasuna att röra sig över. Det är vågspelets nödvändiga pris och den här gången straffar det sig. Kike Sola spelas fram av Nelson - i klar offsideposition - och slår spiken i kistan.

Iturralde Gonzalez borde ha blåst av innan passningen som blev till 3-1 nådde Kike Sola men i ärlighetens namn kvittar det kanske. 

Hade det gått till såhär vid 2-1-målet och hade det varit det avgörande hade vi kunnat ta diskussionen om huruvida det är lämplitg att låta en superbaskisk showman döma ett avgörande möte mellan ett lag från Navarra och ett från Aragón, men nu spelar det mindre roll.

Aguirre vågade ta den här risken för att få till stånd en förändring, han försökte satsa framåt då underläget först blev till och för det ska han klappas på axeln.

 

Jag vet inte varför han bytte ut Ander Herrera mot Jorge Lopez tio minuter in i andra halvlek, men jag vill inte påstå att det bytet var avgörande på något sätt. Låt gå för att Jorge inte gjorde något större väsen av sig, men Ander var i ärlighetens namn en rätt blek figur ikväll han med. Han om någon var tagen av situationens allvar. Kanske trodde Aguirre att Jorge med sin rutin skulle bidra till ett mer stabilare mittfält. Erfarenhet minus halvfjantiga snurrfinter, stabilitet framför passion. I det läget.
Att det blir som det blir är inte Aguirres fel, eller Jorges.

För liksom vi tog ledningen med hjälp av en försvarsmiss ger vi tillbaka den med två och även om slutet är förkrossande är vägen som leder fram dit underbar. Det är hoppets och förtvivlans desperata kamp, det är grymt, det är vackert och det gör ont.
Det är det här som är fotboll, den skonar ingen, lämnar ingen oberörd..

 

När fjärdedomaren visar upp fyra minuters tilläggstid vaknar publiken till liv igen. De som inte lämnar arenan - alltså de äkta, de som stannar - sjunger och klappar. Vamos Zaragoza, vamos campeon. 

De kommer vara där mot Espanyol också.

 

- Det var tröttheten och nerverna som sänkte oss ikväll, medger en olycklig Aguirre efter match. Osasuna hade inte ens hälften så många skott på mål som vi hade (9 till Zaragoza, 4 till Osasuna) men de var betydligt mer effektiva och det är så man vinner. Vi har tre lag bakom oss när den här omgången summeras vilket innebär att vi har allt i våra egna händer. Vi tänker behålla dem bakom oss, de där tre. Det är upp till oss att göra det och vi ska göra det. Naturligtvis borde vi punkterat matchen redan i första halvlek men så blev det inte. Jag vill tacka supportrarna för deras otroliga stöd. Det var en magisk inramning. Svik oss inte nu, vi behöver varandra.

- Vi är ledsna nu. Det känns tungt. Vi var totalt överlägsna i första halvlek men lyckades inte återhämta oss efter deras kvitteringsmål. Jag tänker inte skylla på domaren men 3-1-målet existerar inte och jag tror att det var själva dråpslaget. Det gav oss en orättvis uppförsbacke. Jag tror att vi så som vi pressade den sista kvarten kunnat hämta upp och kanske till och med vända på 2-1 men 3-1 blev övermäktigt och när målet dessutom var inkorrekt känns det extra surt. Men i grund och botten är förlusten vår. Vi förmådde inte svara som vi blev tilltalade, vi tappade vår intensitet, vi kom av oss. Nu blir det ytterligare en final i San Sebastian. Vi är många lag som kämpar och det finns få poäng att slåss om. Nog är situationen komplicerad, men vi är inte under strecket än. Vi är mentalt starka och vi kommer inte ge upp, det finns inte på kartan. Vi ska krigaa för varje poäng, till slutet, för Zaragoza, säger Kapten Gabi.

 

Laget placerades på städet, slagen kom men skavankerna försvann inte, de bändes inåt en aning och vi skar oss på dem för vii är inte färdiga än.

 

Efter match stannade flera av spelarna kvar länge på planen. Ponzio, Paredes, Jorge Lopez och kapten Gabi. De vände sig till publiken, sökte tröst och mod och supportrarna slutade inte applådera.

Zaragoza må ha förlorat ikväll, men zaragocismon segrade.

Det såg vi på den här enroma uppslutningen som var svaret på en vädjan.

 

 

Real Zaragoza: Toni D., Diogo (Boutahar, min. 74), Da Silva, Jarosik, Paredes, Gabi, Ponzio, Ander (Jorge López, min. 55), Nico Bertolo, Lafita och Uche (Braulio, min. 74).

 

C. A. Osasuna: Ricardo, Nelson, Monreal, Lolo, Sergio, Puñal, Nekounam, Damiá (Vadócz, min. 54), Cejudo (Josetxo, min. 80), Camuñas (Calleja, min. 84) och Kike Sola.

 

Målen: 1-0, Lafita (min. 14); 1-1, Camuñas (min. 62); 1-2, Sergio (min. 70); 1-3, Kike Sola (min. 80).

 

Domare: Iturralde González.

Varning, Real Zaragoza: Paredes (min. 21). 

Varning, Osasuna: Nekounam (min. 70).

 

På onsdag möter vi Real Sociedad, som också är indragna i den här snåriga bottenstriden, borta på Anoeta. Det är bra. 

Det ger oss en möjlighet till den snabba, dräpande replik Aguirre ligger vaken och formulerar.

Det är nästa prov, vi värmer upp tills vi glöder, vi lägger oss på det förbannade städet och väntar på smällen och en dag gör vi det utan att spricka och utan att tappa andan. Då kan de slå hur hårt de vill.


Aupa Zaragoza!
Nunca se rinde.