Zaragoza - Getafe: 2-1

I krig gäller undantagstillstånd och Zaragoza - Getafe var ett krig och inget annat.
Riktlinjerna drogs under veckan som gick upp av den invarderande presidenten, Angel Torres, och det han trodde att han bad om - reaktioner, känslor - fick han tillbaka i kubik. 

Det var intensivt, lite fult och Zaragoza klottrade utanför linjerna på hans stämningsansökan utan att skämmas, en av anledningarna till varför detta stolta lag är så omöjligt att värja sig mot. Jag kan inte. Getafe kan inte.

 

Med Torres uttalanden och reslutaten från helgen (bottenkonkurrenterna plockade poänge eller förlorade beroende på hur man ser det - är glaset halvtomt eller halvfullt; är oavgjort poäng eller poängtapp?) som bakgrund äntrade Zargoza och Getafe slagfältet men i Sverige blåstes vi på inramningen. 

Canal Plus var sena in i sändningen eftersom det just slutat Allsvensk match minuterna tidigare, och man fann det lämpligt att fortsätta prata om den en stund trots att tid för detta fanns avsatt på EXTRAKANALEN, C+ Fotboll. 

Eftersom jag känner folk på plats kan jag berätta vad vi missade: en sjuhelvetes visselorkester och stämsång till det: Angel Torres - hijo de puta.
Och så Zaragoza, som tågade in med Animo Matteo-tröjor.

Det kanske inte var världens finaste (fast det var det), och det var absolut inte oväntat, men det var speciellt och det är sådant som bygger upp stämningar. Man vill vara med.

 

Vi kom in 40 sekunder sent och matchen var i full gång. Det första vi såg var Uche som sköt utanför. Tillställningar av denna förtvivlade karaktär, där ingen kan kosta på sig ett misstag,  har för vana att bli tillknäppta och krampande, men Zaragoza - Getafe var allt annat än det.
Aguirres mannar, tydligt provocerade av de hot de utsatts för, inledde med ett tempo liknande det vi såg mot Valencia, krävde bollen från avspark och visade minsann inte på någon nåd..

Inom loppet av tio minuter hade Uche tagit sig in i gästernas straffområde tre gånger, men marginalerna var inte på nigerianens sida ikväll. Han var övertänd. Han ville bevisa något.

Kanske kände han, källan till konflikten, sig rentav lite skyldig.

Estrada Fernandez sänkte relativt omgående ribban ett par snäpp och lät Cata Diaz knuffa omkull Nico Bertolo i straffområdet utan åtgärd. 

Det var den första av sammanlag fem straffar (två för Getafe, tre för Zaragoza) han valde att inte se den här kvällen. 

 

Istället var det avguden Ponzio som i den fjortonde minuten gav Zaragoza ledningen efter ett av sina patenterade långskott. Övertygad  som han är om den här typen av skotts kapacitet avfyrar han ett antal per match och ungefär ett av 150 går in. 

Idag, eftersom det var krig, sköt han hårdare (för det måste man) och Ustari som var på bollen lyckades inte hålla emot.

Jublet kände inga gränser.  Kapten Gabi slängde upp Ponzio över axeln och bar ut honom till publiken. Gjorde sådär man inte ska göra, tog ut lite seger i förskott.

 

Zaragoza fortsatte pressa och i den tjugonde minuten kunde Bert-Olov, vore han inte den mediokra avslutare han är, ha ökat på ledningen efter en genialisk frispelning av Ander. Istället tog Getafe, som hittills haft svårt att skapa något alls offensivt men försvarat sig väl, tag i matchen.

När Adrian Colungas skott touchade Diogos hand skulle Getafe förstås haft straff, men precis som i fallet Bert-Olov tjugo minuter tidigare missade Estrada Fernandez detta, eller så lät han det bero. Måhända ansåg han att Diogo, som redan på ett mycket orutnierat vis befann sig i luften med händerna högt över  huvudet då skottet kom, faktiskt inte kunde agerat annorlunda i det läget eftersom han mer än viftade efter bollen kämpade med balansen i fallet, eller så såg han det inte; oavsett vilket är bedömningen inkorrekt och sänker gästernas moral som vilken Caceres-filmning som helst.

 

Detta obehagliga inslag av uppblossande Getafe-aggressivitet tyglas av hemmalaget då Colunga tappar bollen till Uche, som springer, och springer och springer.
Han hinns ikapp av Miguel Torres men finner Bertolo fri och omarkerad i mitten, serverar honom utan problem och argentinaren lyckas göra mål eftersom han blir så förvånad att han inte hinner tänka.

När han inser vad som hänt står han därför blickstilla, pekar på Uche, vill inte alls ta åt sig någon ära.

Såhär. 

 

Getafe lyckas emellertid reducera sekunderna innan halvtid, efter att Manu vaskat fram en hörna. Zaragozaförsvaret, som verkar betydligt mer intresserade av att vänta på avblåsning än av att avväpna sina motståndare glömmer bort Casquero, och tämligen obehindrad skjuter gästernas kapten onödigt liv i andra halvlek. 

Doblas blir så rasande att han drar på sig ett gult kort.

- Du skulle ju blåsa av för helvete, skriker han till Estrada Fernandez, som mycket riktigt satt pipan i munnen då målet blev till, men visslat hade han inte.

Doblas blir varnad och SEN får de stridande parterna sin nådatid.

 

Stämningen är alltjämt hetsig, lite hotfull fast på charmigt sätt. Det är fler personer som tagit sig till La Romareda för att bevittna nutidshistoria än som behagade dyka upp då Real Madrid och Barcelona kom på besök. För en gångs skull slipper Agapito sina antagonister. 

I pausen sjunger de för Angel Torres och att deras repetoar består av enbart fulare sånger vet vi redan.

 

Andra halvlek tar vid där den första slutade. Det är eftertryckligt och eruptivt. Spelarna är irriterade på varandra och publiken är galen. Boateng sparkar ner Ander, han sparkar ner Gabi - Estrada Fernandez tittar åt annat håll. När Cata Diaz knuffar omkull Bert-Olov i straffområdet rycker han på axlarna. 
Det är en solklar straff och den utplånar han så lätt.

Ponzio bärs ut på bår, Jorge Lopez får upprättelse av publiken, Uche missar öppet mål och Arizmendi applåderas då han kommer in.

 

Strax efter att Getafe gjort sitt tredje och sista byte sträcker Manu en lårmuskel då han försöker få till ett skott, och klarar inte av att fortsätta. Olyckligt för inkräktarna, som tvingas avsluta matchen med tio man.

 

Med bara minuter kvar av ordinarie speltid får så Ander, som byttes ut i 74:e, för sig att sabotera tillställningen. Han plockar upp en boll och kastar in den på planen. 

Getafes tränare, Michel som befinner sig bara några meter bort blir alldeles förtvivlad och det uppstår visst tumult. 

I domaranteckningarna (ja, jag har läst dem, jag har sådana förmåner) skriver Estrada F att den inkastade bollen - från hemmalagets bänk - ger gästerna frispark men inte mer än så.

Det är förstås otroligt osportsligt, lite fjantigt och ganska rörande gjort av Ander - som med brinnande övertygelse fördömde Sevillas uppträdande förra veckan, konsekvensen är väldigt avlägsen här. Det är möjligt att disciplinnämnden straffar honom retroaktivt för sitt smittande initiativ (Angel Torres har redan kallat honom "imbecil" men det är fel man att yttra sig) även om det troliga är några korrekta tillrättavisningar i media och sedan inget mer.

Det är ju krig och det var Angel Torres som ville ha det så.

Vi visste att det skulle urarta. Hade allting varit könlöst, andefattigt och tråkigt korrekt  hade det varit värdigt ett EXTRA EXTRA.

Torres har hotat Zaragoza och han har dragit klubben inför rätta. Han ljuger, han ändrar sig; han kastar stenen i vattnet och försöker springa undan den våg han själv skapat men dras med ner av den istället. 

Jag försvarar inte Ander. Jag försvarar inte bollkallarna och inte publiken (de var nämligen inte sena att haka på, där fanns många bollar att kasta) men jag fördömer dem verkligen inte heller. Det var upplagt för det här.

Angel Torres vill vrida om kniven i vårt trötta hjärta en gång för alla och göra slut på eländet medan vi kämpar att inte strypa syretillförseln. Klart man blir överdefensiv, klart man reagerar med ilska.

Zaragoza hade inte varit Zaragoza om vi nöjt oss med att vara det bättre laget på planen och tänkt att vi är större än dem. Det är en del av det fula som göra den här klubben så fantastisk. Vi skär sönder fasaderna och kastar in en idiotboll för det mänskliga, för kärleken och för att visa att vi inte är okej med den form av ärekränkningar vi utsatts för.
Vi svarar som vi blir tilltalade, det är inte alltid idealet men det är uppfriskande med människor som inte är helt förlamande ängsliga över att  kanske inte ständigt uppfattas som korrekta.

Hur osportsligt det än var - och det var det väl - så var det något väldigt genuint bevekande i Anders boll, hans spelförtörelse från avbytarbänken.

 

- Jag skäms, säger Aguirre. Vi har råkat ut för sånt här själva och nu utsätter vi någon annan för det.

- Det var ovärdigt Primera, säger Michel.

 

Men nej.

Så enkelt är det inte, även om seden kräver avbön.

Lika mycket som det är osportsligt och inkonsekvent är det en förtvivlad reaktion från en passionerad yngling som inte bara tvingats bort från det han kallar sitt livs enda kärlek utan också slagits av insikten om att det kanske skedde förgäves, om att all smärta han gick igenom i samband med försäljningen som sades vara tvungen för att rädda klubben kanske ändå inte skulle göra det eftersom en man med förkärlek för kontroverser pratat tvångsdegradering och konkurskrav med mäktigare män.
Det är lika onödigt som det är nödvändigt.

Den som inte kan förstå - och för att förstå behöver man inte hålla med, man kan förbanna och förstå - varför Ander kastade in bollen på planen ikväll har aldrig älskat, så enkelt är det.

 

Zaragoza - Getafe var ett krig, och Zaragoza - Getafe var kärlek och ja, i krig och kärlek, helt enkelt.
Ni kan fortsättningen oavsett om ni förstår den, nästan gör det eller inte gör det alls.


En hälsning till Angel Torres, från La Romareda.

 

 

Real Zaragoza: Toni D., Diogo, Lanzaro, Da Silva, Obradovic, Ponzio (Jorge López, min. 68), Gabi, S. Boutahar (Lafita, min. 85), Ander (N’Daw, min. 74), Nico Bertolo och Uche.

 

Getafe CF: Ustari, Torres, Marcano, Cata, Mané, Boateng, Casquero (Arizmendi, min, 80), A. J. Ríos (Sardinero, min. 45), Manu, Colunga och Miku (Parejo, min. 68).

 

Målen: 1-0, Ponzio (min. 14), 2-0, Bertolo (min. 34); 2-1, Casquero (min. 45).

 

Domare: Estrada Fernández  

Varningar, Real Zaragoza: Toni Doblas (min. 45), Gabi (min. 48).

Varningar, Getafe: Marcano (min. 17), Casquero (min. ), Boateng (min. 68).

Nästa måndag möter vi Villarreal på El Madrigal.



Aupa Zaragoza - nunca se rinde!