2021-01-22 21:00

Albacete - Zaragoza
1 - 0

Albacete BP - Real Zaragoza 1-0

En domare i första, fyra ramträffar i andra. I vansinnet föll Zaragoza.

Att följa fotbollen är att ge upp den del av dig själv som önskar kontroll, kräver rättvisa och logik, för att istället ge sig ut på öppet hav. Minsta temperaturförändring i Karibien kan föra det nya med sig över Atlanten tills en varmare ström än vanligt når Kattegatt. Väl där frodas vissa arter i detta nya medan andra förgås, världen är kaotiskt orättvis och man ska plötsligt hantera nånting - ska man haka upp sig? Eller ge efter och acceptera att förändring är oundviklig, som om detta vore en högre form av insikt?
En ligasäsong är (minst, oftast) 38 matcher lång, ofta kortare eller längre. Att det jämnar ut sig™ ska vara en tröst medan adrenalinet rusar i takt med blodets pumpande. Eller något som ska förhindra spelare, fans eller vemsomhelst som nu råkar vara aktuell, att gå bärsärkagång.

Spanska domare har under hela min livstid som fotbollssupporter varit synonymt med nåt hopplöst. Något som är hemmablint, värt att misstänka och bara pjäser på ett bräde i det spel som pågår bakom kulisserna - vem kommer att döma Valencia och Zaragoza den här gången; har den domaren nån bild på sig från sitt femårskalas där den står och poserar i endera lags tröjor?
Att skriva en matchrapport utan att före, under och efter, understryka Ruben Avalos Barreras kväll vore förmodligen respektlöst gentemot fotbollen som företeelse. Den här matchen bjöd på ett mål lika villigt som Ruben bjöd Albacete på den straff som just ingen runtom i Spanien just nu förstår.
Hade detta varit första gången Zaragoza dragit det kortare strået, ja det händer, men nu har det varit många gånger på sistone och det är så tröttrsamt.Vad är den statistiska sannolikheten att fotbollens alla supportrar har rätt när just deras lag blivit utsatta för en kampanj? En enstaka, indiviuell domare här och var? Nej, så är det.
Diskussionen måste samtidigt klara av att vissa domare är usla, bra, perfekta eller bara har en dålig dag på jobbet. Rubens straff idag är oförklarlig och oacceptabel.

Nåt som var en match blev efter tjugofem minuter nåt annat. Bra jobbat, Ruben.

Första halvlek:
I förmiddags skrev jag om Zaragozas två nya lån - anfallande Aléx Alégra, och försvarande Mathieu Peybernes. Ingen kom till start, i avstängde evighetsmaskingen Pep Chavarrias frånvaro startades istället spjutspetsen Juanjo Narvaez på en för honom ovan position som vänsterytter i ett 4-2-3-1. Bermejo tog plats som *tia*, till höger sprang kalvpojken Zanimacchia och uppe på topp fick Gabi Fernandez ännu en start.
Inga konstigheter att Aléx inte startar efter nån enstaka dag i klubben.
Mittfältet med Francho Serrano och Eguaras förblev intakt, till just ingens förvåning. Backlinjen såg även den ut som den gör numer.

Nere på östra sydkusten öppnade Zaragoza sin numera vana trogen starkt. Efter fem minuter hade intelligenta och disciplinerade låga inspel runt och bakom backlinjen sånär resulterat två gånger om, man vann andrabollarna och var helt enkelt bättre. Albacete stack upp i tionde, efter ett halvhjärtat skottförsök ordnade man den hörna som efter en nick skulle komma att räddas på mållinjen av målvakt Cristian Alvarez välplacerade räddande ängel.
Efter blippet fortsatte matchen som den skulle, som den borde - fram tills matchminut 26.
Eguaras matchintervju, med vilda, vidöppna ögon där han pratar om det obegripliga i straffen, var väntad.
Det här är ingen straff.
Albacete får först en något tveksam frispark med sig efter att bolldrivaren själv hakat i ett ben i sin omedelbara omgivning, frisparken slås sen rätt i muren, på en arm som täcker magen, innan en därpåföljande usel rensning ger ett inkast. Inkastet resulterar i ett inläggsläge, bollen är i brösthöjd och sveper längs med både försvars och anfallslinjer tills den når Albacete-spelaren som tidigt signalerar att han från straffområdeslinjen ska försöka sig på en cykelspark.
I midjehöjd ska han hoppa upp, för där befinner sig nu bollen. Medan han gör så stiger Vigaray helt enkelt fram och för undan bollen med sin fot, sparken träffar fotens undersida och att sätta den egna foten i någons dobbar gör förstås ont. Gott så.
Ur detta grävs alltså en straff fram.
VAR, detta hjälpmedel, gör att en domare efter X antal minuter själv kan få titta på en situation så många gånger den så vill. Efter två minuters överläggning ges skärmen tjugo sekunder, sen har det som kanske var en hands, kanske något i situationen som om något var en frispark åt Zaragoza därefter, blivit straff.
Cristian Alvarez vägrar delta, lika mycket som han slänger sig efter straffen står och han visar hur patetiskt det är att överhuvudtaget vara här, i Rubens påhitt. 1-0.

Minuterna innan straffen föregicks av en hel del småfula och markerande stämplingar på vader och annat av Albacete. Dessa fortsatte, och om målet var att få Zaragoza ur balans lyckades man så smått. Bermejo revs omkull, varningen som uteblev tilldelades istället Juanjo Narvaez för dennes mörka blick.
Zanimacchia sprang förbi siste försvararen, som utan att nå bollen river omkull italienaren, och uppmanas med en nonchalant Ruben-vinkning att ställa sig upp. Försvarande Gorosito hånler där han springer förbi.
Här nånstans känns matchen som nåt helt annat än vad den startade som. Domarteamet tappar alltmer kontroll, spelarna blir mer och mer vansinniga och det som började som en bra Zaragoza-match rinner ut i sanden.
Det är knappt så att man bryr sig, Ruben ska ju döma även andra halvlek. Reaktionerna runtom i världen är enstämmiga; rånet har begåtts på öppen gata, och det är sannerligen inte enbart i Aragonien det är irriterat.

Andra halvlek:
Varför komma ut i andra halvlek-mentaliteten stannade vid de sociala mediernas klagokör, dessa irriterade och förbannade professionella spelare skulle ut och spela 45 minuter till. Inga ändringar utan samma sak en gång till, utan att bry sig om den lustige, extrainsatte Albacete-spelare som sprang runt i fel tröja.
Albacete hade skapat sitt läge, fått sitt mål, och såg till att backa hem. Halvleken tog fart direkt, Zaragozas tålmodiga bollinnehav präglade matchbilden och att stora delar av första halvlek skulle upprepa sig stod tydligt ganska snart.
I den 62:e byttes Gabi Fernandez ut för debuterande Aléx Alégria. Uruguayanen var närmre ett mål i vanligt och kommer undan med ett nästan-godkänt efter att ha agerat framspelare en eller två gånger.
Ut gick samtidigt Sergio Bermejo. Sättet han flöt runt på vittnade antingen om hur svårt det var att hitta rätt i sin nya position, i denna nya konstellation, eller att han kände sig fri att röra sig som han ville.
En blev insats hursomhelst, och in kom en rehabad Adrían Gonzalez.

Zaragoza tryckte på, Albacetes stämplingar och småfula markeringar fortsatte att resultera i ett enda stort ingenting. I takt med att klockan tickade ner skruvade bortalaget upp, lägena började dugga tätt och Jairs helt rena skottläge kommer mittbacken att drömma mardrömmar om.
Med en kvart kvar kom Ivan Azon in, för en för dagen bra Luca Zanimacchia, som kan ha varit lagets bäste spelare. Efter två minuter visade han varför han och inte Gabi bör spela.
Inlägget är för hårt men Ivan möter det vid bortre stolpen, efter att i luften ha format ett "knä" med sina lår seglar bollen mot bortre stolpen. Och i. Stolpen, alltså.
Gabi har nästanlägen där han inte rör bollen, Ivan å sin sida är alltid där för att med valfri kroppsdel röra bollen. Valet bör vara enkelt framöver.

Det var det där med vad Zaragoza börjat göra - trycka på. Att se sitt lag stressat, förbannat och övertygat om att jorden går under om inte kan vara starkt. Det var det ikväll. Alla var förbannade, Vigaray mest av alla, och efter en serie lite för heta sekvenser byttes han ut, för.. Larrazabal? Är det så han heter?
Nej, någon anspelning på det trixiga i baskixa namn är detta inte.
Bollen skulle in. Med åtta minuter kvar kom så en glidande stämpling som inte gick att ignorera. Benet kan gå av av den här sortens tacklingar, VAR senare var utvisningen ett faktum. Ett Albacete på repet och ett boxande Zaragoza, i åtta minuter. Plus tillägg.
Med fem minuter kvar dök en hård femton-metersnick upp från ingenstans - i ribban.
Med tre minuter kvar dök ett inlägg upp, innan bollen nickades - i stolpen, på samma punkt som Ivan Azons tidigare försök.
På tilläggstid damp bollen ner i straffområdet, ett tafatt avslut senare låg bollen hos Narvaez fötter. Colombianen drog iväg - i andra stolpen.

Det fick räcka med fyra ramträffar, en osannolik förlust och ett fy fan. Ruben blåste av (dessvärre inte bort).
Som sagt, det fick räcka så.