Albacete - Real Zaragoza 4-1
På de senaste fyra matcherna har Real Zaragoza släppt in 13 mål. Fyra mot Rayo Vallecano, ett mot Tenerife, fyra mot Real Oviedo och fyra mot Albacete ikväll - då alla 11 matcher av Segunda divisions näst sista omgång spelades samtidigt och tabellen skiftade skepnad igen.
För tre omgångar sedan låg vi fortfarande tvåa fastän vi inte förtjänade det.
Vi har legat tvåa mest hela säsongen. Ibland har vi lånat förstaplatsen. Det har funnits ett tryggt antal poäng ner till de många treorna, fyrorna, femmorna, sexorna och det har vi identifierat som avgjort.
När nu på måndag nästan blivit nu på tisdag är det inte ens säkert att vi behåller kvalplaceringen.
Jag hade först tänkt raljera kring det men det går inte. Det är inte ens titta-så-typiskt-oss-höhö-roligt längre sådär som det kan vara titta-så-typiskt-oss-roligt-höhö när man snubblar och i ett fåfängt försök att hålla balansen med någon form av ära i behåll viftar med armarna, missar ett par steg i trappan, stöter till någon man såklart tycker är snygg i förbifarten och sen ändå lyckas ta de sista stegen utan att ramla. Zaragoza post Coronauppehållet är inte slapstickkomedi och snubblingar och frenetiskt vevande armar.
Zaragoza post Coronauppehållet är att snubbla och tro att det är lugnt för det finns en trappa bakom som man kan återfå balansen i och sedan klättra uppför igen, bara för att i fallet inse att det inte alls var någon trappa utan en sluttning eller kanske ett stup. Och medan man fortfarande faller sneglar mot botten som närmar sig och himlen som försvinnet med all hast -för något måste man ju göra- och tänka att äsch, fast hittills har det ju gått bra.
Hittills har det ju...gått.
Efter den andra 4-2-förlusten i rad hemma på La Romareda (alltså den mot Real Oviedo söndagen den 12 juli) sa Victor Fernandez att nu måste vi verkligen se över vad vi gjort så vi inte upprepar det mot Albacete.
Sagt och gjort.
Den här gången tog det tretton minuter och inte fem för någon i backlinjen att tabba sig och bjuda motståndet på straff. Och den här gången var det Pichu Atienza och inte Clemente som tappade huvudet.
Den här gången stod det inte 4-0 i 90:e minuten.
Den här gången gjorde vi inte två tröstmål utan ett; ett banalt straffmål då Albacete ledde med 2-0, precis innan vattenpausen.
Det var Burgui och inte Luis Suarez som stegade fram när domaren pekade på straffpunkten, och eftersom han lyckades lura målvakten att gå åt fel håll gick det vägen fast det var en rätt klent slagen straff. (I andra halvlek fick Zaragoza faktiskt straff igen. Då visade Burgui prov på vilken sorts "skarpsinnighet" han minsann besitter genom att "komma på" att han skulle FÖREKOMMA målvakten genom att lägga bollen lågt i högra hörnet istället för vänstra den här gången, för nog måste väl målvakten tänka att Burgui skulle repetera det reducerande konceptet? Jag ska inte göra som jag gjrode sist för det är det han tror jag kommer göra, jag ska göra tvärtom. Antipsykologi minusettpunktnoll.. Och självfallet förstod Nadal precis vad som skulle hända och gick helt rätt, blockerade skottet och Vigarays försök till retur for förbi utanför och tog med sig Zaragozas hopp om att i alla fall säkra kvalplats genom att kryssa den här fredagen.)
Den här gånen bytte Victor Fernandez ut Daniel Torres och Nieto - två av de mer framträdande pjäserna i första halvlek; särskilt colombinanen visade något som liknade vilja- redan i paus, och inte långt därpå tog han ut Luis Suarez och Javi Puado också, de individuellt enskilt skickligaste spelarna och kanske de enda två (eftersom Guti inte var med) som faktiskt egenhändigt kan ändra på något. Suarez var så förbannad att han först sparkade omkull kylväåskan med vattenflaskorna i. Sedan gick en rond med grinden och till sist lät han tröjan piska några av stolarna på Carlos Belmonte. Så mycket energi visade inte resten av laget tillsammans upp på hela kvällen.
Innan aftonen var över hade vi hunnit bli omsprungna av Girona också, så väl som Almeria och nu står den sista kvalplatsen och väger mellan Zaragoza på 62 poäng, och Fuenlabrada på 60.
I den avslutande omgången möter vi Ponferradina hemma på La Romareda.
Det finns ingenting som talar för att det ska gå.
Det finns ignen energi i laget, det finns inte ens hål att blåsa in ny luft i.
Allt som finns är ett tillknycklat självförtroende.
Victor Fernandez har tappat omklädningsrummet, sin mapp med alla idéer och den del av sitt hjärta som kärleken till klubben han rått om så länge och i så många perioder bor i. Möjligen har man opererat in ett stolthetschip där kärleken en gång satt, för nu sitter han envist kvar där han sitter utan omklädningsrum och utan idéer istället för att bara låta bli att dyka upp vilket hure det änm må låta hade varit det värdigare alternativet. Det hade funnits något sant i att han bara stannade hemma, det hade varit MINDRE uppgivet om han bara låg kvar i sängen och tittade på när Huesca - som spurtat sedan uppehållet- gick raka vägen upp i Primera genom att besegra Numancia med 3-, rökte en cigarr, sänkte en whiskey och somnade, medan någon annan eller ingen stod i den tekniska zonen och lät den här improviserade livegestaltningen av ett förlorat självförtroende pågå. Att gå sönder såhär klarar nämligen Zaragoza utmärkt utan ledning. Att på tio matcher förlora sju, spela en oavgjord och vinna två är liksom vad vi gör. Men att se Victor Fernandez som varit så mycket så länge för oss stå som dirigent för det som händer och det som inte händer nu är för sorgligt för att sätta ord på. Den här långa relationen förtjänar inte det här, det gör ingen av parterna.
Victor har förmodligen sett ett återtåg i slutet på historien sedan han tillträdde. Det var väl det han skrev i sin taktikpärm eller drömdagbok eller lifegoalsapp. Det och det och det kommer hända och så och så och så ska vi göra - och i slutet går Zaragoza upp och då har han gjort det för klubben också, han såg sig väl kliva av som den som skeppade upp det här klassiska laget i den division de "hör hemma" och det är idéen om det här som får honom att sitta kvar nu. Och vem skulle varit bättre lämpad än han om man tittar bakåt? (Gay och Nayim, såklart.) Var Victor Fernandez förlagt det han skrivit ner vet han inte. Kanske tror han att han har det i uvudet eftersom bilden av målet varit så tydlig hela tiden, men han behöver något mer konkret och det är inte i omklädningsrummet han lagt ifrån sig sina idéer i alla fall, för det har han tappat långt tidigare.
- Det här var en dålig match, säger han på presskonferensen och det går ju inte att säga emot, men den var som match betraktat inte sämre än de senaste fem och det säger han inget om. Vi var dåliga och pinsamt ineffektiva med vårt enda mål och vårt 67-procentiga bollinnehav, och Albacete inte var inte direkt bra på något de heller, utom möjligen att lägga tillräckligt med press på Zaragozas bollhållare för att laget skulle bli orimligt stressade av det. Albacetes målande löste vi åt dem genom att öppna ytor mellan försvararna som om vi var Döda havet och de var egyptiska slavar.
- Det var en dålig match. Vi måste bättra oss och göra färgerna rättvisa.
Ja jo.
Det var länge sedan någon som står inför en så viktig match sa något så oinspirerat.
