Även om vi vinner med 10-0 så är det en jävla skitmatch.
För det Alberto Zapaters sista för Real Zaragoza.
25 juni 2005. Kvartsfinal i U20-VM. Spanien mot Argentina. Pablo Zabaleta, Sergio Agüero, David Silva, Cesc Fábregas spelar. En viss kort argentinare som spelar i Barcelona är också med. När Argentina vinner med 3-1 kan ni ju gissa vilken målskytt som Maradona höjer till skyarna och ger ett nytt smeknamn.
Det är naturligtvis… nej, vänta, det står “Alberto Zapater Arjol” här. Vem fan är det? Defensiv mittfältare? Jaha. Målskytt? Tydligen. Och vad sa Maradona om honom?
Den klassiska bilden som länge prydde Zaragoza-sidan.
Jag har inte sällan känt desperation, frustration, till och med förtvivlan, när jag tittat på Real Zaragoza. Oftast efter en tung förlust som puttat oss närmare nedflyttningsstrecket.
Men jag har aldrig varit ledsen under de fem första minuterna av en fotbollsmatch tidigare. Och det är jag nu. Jag skriver detta samtidigt som jag ser på matchen, jag kan inte låta bli. Måste få ur mig något. För idag försvinner en liten del av fotbollen för alla oss som vill tro på sportens romantiska sida, för oss som låtsas att det finns en makt starkare än pengar, för oss som drömmer om att kärlekssagor mellan spelare och barndomsklubbar är på riktigt.
Och den delen heter Alberto Zapater.
Om någon skulle försöka göra film av Alberto Zapaters karriär skulle den behövas spolas baklänges för att passa in i Hollywoodmallens framgångssagor. Den skulle börja med en jobbig 22/23-säsong där det står klart att det viktigaste för honom är hans älskade Real Zaragoza. Han skulle kämpa i motvind och med skador ett par säsonger i Segundan, med flera hjärtekrossande nästan-stunder, när han och Zaragoza snubblar på tröskeln till La Liga. Sedan en mellanakt där han spelar utomlands. Först tufft, i kylan i Lokomotiv Moskva, sedan i värmen i portugisiska Sporting, och slutligen Genoa, där hemlängtan är enorm.
(Och där kom första målet i dagens match, fem minuter in i andra halvlek. Tenerifes målvakt Juan Soriano slarvar och passar bollen stenhårt rakt på Víctor Mollejo och rekylen tar bollen in i mål. Mollejo ber lite om ursäkt, men firar med Zapater, som efter en tjurrusning är först framme hos målgöraren. Resten av laget firar tillsammans med dem, men när alla sedan promenerar tillbaka till mittcirkeln joggar Zapater fram till Soriano och kramar om honom, en liten gest av tröst. Det är helt enkelt sådan han är.)
Därefter skulle han slutligen, äntligen, få göra en tårdrypande återkomst till sin kära barndomsklubb, och hjälpa dem till Europaspel. Och precis innan eftertexterna rullar, under debutmatchen säsongen 04/05, får han vinna spanska supercupen mot Valencia.
Zapaters vann bara en trofé. Men han vann tusentals Zaragocista-hjärtan.
Men så blev det inte. Det är ju faktiskt tvärtom. ‘Zapa’ började på toppen, med att vinna supercupen i sina första två matcher, och sedan gick det väl egentligen bara sämre och sämre, sportsligt sett. Det är nog mycket vanligare i sportens värld än vi vill påminnas om, och absolut inte något som den stora massan vill se på vita duken. Det är väldigt få som får bygga, bygga, och bygga en karriär som ständigt når högre. Och idag när all “content” ska vara (eller i alla fall framställas som) så narratologiskt perfekt och känslomässigt uppfyllande, så blir hans vanliga historia på något sätt ovanlig. Och det är hans normalitet som gör Zapater till Zapater. Han är nog en rätt tråkig typ - introvert, utan flashiga bilar, inga galna fester. Tystlåten utanför planen, och framhäver aldrig sig själv ens när det är förtjänt, utan sätter plikttroget alltid lagets bästa först. Ingen närvaro på sociala medier. Käkar säkert gröt till frukost.
Han är den där tysta killen i högstadieklassen som aldrig briljerar i något ämne, men är rätt så hyfsad (men inte bäst) på fotboll.
Och saker gick åt helvete för honom — klubben han älskade över allt annat gick från cupfinal till att krascha ut ur Europaspel till nedflyttning, till ruinens brant, och Zapater gjorde mer än sin beskärda del och hjälpte klubben tillbaka men blev då direkt borttvingad från den enda plats han ville vara på innan han ens fick spela i Primeran igen (“Tack så mycket för hjälpen kompis! Varsågod och stick härifrån!”) och grät sedan så mycket på presskonferensen att han knappt kunde prata, och till råga på allt det förstörde skador därefter en stor del av hans karriär — men ju mer han spände käken och fortsatte kämpa, desto mer växte Zaragozafansens kärlek till honom. Han var aldrig någonsin bortglömd.
På något sätt fanns det något med motgångarna som framhävde vem Zapater är. Alla trivs naturligtvis i framgång. Men vissa kvalitéer går aldrig att upptäcka i bland lycka och succé. De blir endast synliga i rejäl och ständig uppförsbacke. Och där, med en klubb på ryggen och säkert 35 graders lutning, knöt Zapa nävarna och föregick med gott exempel.
Nu lämnar han Real Zaragoza igen (fast inte på riktigt). Och gråter (fast det är glädjetårar). Denna gång gråter vi alla med honom.
Sorgsna Zapater förra gången han lämnade oss. Då var det ofrivilligt.
Vad var det då som Maradona sa om Zapater? Jo, Diego utnämnde honom till Spaniens bästa spelare och kallade honom Toro, tjuren, efter hur han härjade på mittfältet och plågade det argentinska laget, och dessutom dunkade in Spaniens mål.
(tillägg efter matchen: Vem sprang mest av samtliga 22 spelare idag? Jo, 37-åriga Alberto Zapater)
Det här är Zaragoza, så naturligtvis kan vi inte få till ett sagoslut, inte ens ett litet sådant. Precis nu, när jag skriver detta och det endast återstår två minuter av matchen och Zapaters fotbollskarriär, då kvitterar Tenerife. Nina är på plats på La Romareda - jag skyller på henne. Det blir alltid oavgjort då.
Fast vänta, vad händer nu!?! Zaragoza får en frispark en bit utanför Tenerifes straffområde, på tilläggstid. En ganska bra bit utanför. Men alla vet vad som ska ske nu. Vi har sett filmerna, vi har slukat serierna. Det här är inte sant. Zapater äger bollen så fort frisparken är blåst. Jag tror inte ens domaren skulle tillåta någon annan att ta den. Zapa väntar tålmodigt ut Tenerife som ska ställa upp mur, stå lite för nära, maska. Publiken håller andan, de strejkande Hollywoodmanusförfattarna greppar sina pennor.
Alberto Zapater placerar bollen på samma gräsmatta där han debuterade för 18 år sedan. Han stegar upp ansatsen på samma sätt han som när han gjorde det första målet i Europa Leagues historia. Skottet är hårt, skruven bra... bollen hänger i luften, den går mot mål, på mål, den landar... rakt i Tenerifemålvaktens famn. Om detta är en saga, är den inte av den typen vi är vana att se. Det borde ni ha förstått vid det här laget.
Matchen slutar 1-1. En jävla skitmatch.
Men som vi älskar Alberto Zapater.