2021-01-02 20:30

Cartagena - Zaragoza
1 - 1

Cartagena - Real Zaragoza 1-1

En timid, genant domarinsats bäddade för årets första (?) poäng.

Cristian Alvarez
Vigaray - Frances - Jair - Nieto
Zanimacchia - Serrano - Eguaras - Pep Chavarria
Gabi Fernandez - Narvaez

Formen inför kvällens match var, ja, vad formen nu är efter närapå två veckors uppehåll med julmat och nyårsfirande? Ingen var åtminstone vare sig grön i ansiktet eller rund om julmagen när Real Zaragoza äntrade den konstgräsbeklädde planen inne på Estadio Cartagonova.
En elva som innehöll varken min personliga favorit (Sergio Bermejo, den flinke och omkullspringande lille magikern) eller fansens favorit (Ivan Azon, den äppelkindade lille godsaken som inte gör mer än vara glad och mål), men som såg bra ut.
Francho Serranos och Eguaras fortsatta kamperande på mitten stack ut som det riktigt positiva - det är mittfältsnavet att bygga det här maskineriet kring.
Pep Chavarria, evighetsmaskinen som bara tutar, kör och gör samma sak match ut, match in - en stadig 7/10, fick som vanligt starta efter sitt segermål senast, för nåt år sen.

Den mörka vinterkvällen gjorde att konstgräsets allra ocharmigaste egenskaper framträdde tydligt.
Redan under uppvärmningen syntes hur spelarna gärna lyssnade till vad vadmuskler och ljumskar hade att säga, och därför ogärna ägnade sig åt sånt som snabba riktesändringar eller att stanna tvärt. Cartagena tog sig ut på plan i sina svartvita tröjor, Real Zaragoza sprang efter i sina blåvita. Fansens omröstning som gav att båda lagen skulle spela i sina hemmaställ illustrerade kanske fint hur supportrars inblandning på samma gång är nåt önskvärt som nåt att sky.
Inför avspark klappade tränarna JIM och Pep Aguillar om varann, önskade varann all olycka, och skildes åt.
Som två gamla generaler, som Scipio och Hannibal inför det för det andra puniska kriget avgörande slaget vid Zama. Det slag som tog sin början då Karthagos Hannibal inledde sin elefant-beprydda marsch mot Rom från - Carthago Nova, eller Nya Karthago.
Zaragozas, eller Kejsaraugustus som staden ju också och egentligen heter, egen Scipio, JIM, hade naturligtvis sin anfader i åtanke då han beträdde den mark som Scipio Africanus, genom sin snillrika och blixtsnabba attack över den torrlagda våtmarken, erövrade för lite mer än tvåtusen år sedan.
Brädet var med andra ord uppställt, pjäserna på plats, inför den historiska kamp som skulle ta sig sin början i det 20:30-iska kvällsmörkret. Medelhavets öde vilade på de kartagenska och romerska truppernas svärdspetsar, på Narvaez skruvdobbar och farbror Ruben Castros förmåga att förflytta sig utan rullatorn.
Det fjärde puniska kriget stod redo bryta ut.
Just det; dömde matchen gjorde Saul Ais Reig.

Första halvlek:

Real Zaragoza visade på alla sätt och vis att det här var en match efter sitt tränarbyte, efter sina båda vinster i ryggen, och efter ett ansvarsfullt nyårsfirande. Eguaras och Francho Serrano ger en trygghet på mitten, genom de båda sprids lugn och välplanerade bollar. Man var ganska klart bättre än favorittippade Cartagena, försöken var konkreta och man körde på med sin plan. Karthagos puniska soldater visade å andra sidan att de önskade hålla i bollen, och.. nej, det var det. Bollinnehavet var det viktiga.
Romarna vågade desto mer, vilket också skulle visa sig vägvinnande. Narvaez var som vanligt pigg och ganska vass, bredvid honom sprang Gabi Fernandez och försökte. Kantspelet, med Pep Chavarria och Vigaray som två (Carta)gena-nde ånglok, var som vanligt ett vapen. Inlägg efter inlägg orsakade vid åtminstone tre tillfällen ett kaos som utan vidare kunnat resultera i lycka. Närmst kom Cartagena själva, då en boll som damp ner framför fyra försvarare, målvakt och en motståndaranfallare petades i egen stolpe.

Spelar Real Zaragoza så här så åker de inte ur Segundan. Det finns för många lag därnere i getingboet, Zaragoza har redan varit nere på sin botten och vänt, och det här var bra. Det var inspirerat, produktivt och bra.
Man hade också Juanjo Narvaez på plan.
Precis innan halvtid hamnar bollen, efter en fin spelvändning, ute hos colombianen. Bollbehandlingen, kylan, allt visar på att detta i grunden är en klasspelare. Efter att ha väntat ut två försvarare placerar han behärskat in ett lågt avslut vid bortre stolpen. Firandet är fint - en hälsning hem till sin lille Gaël, och kramar.
Men, så är det ju det här med den tid vi, och Saul Ais Reig lever i.
Inför avspark när kapten Eguaras, den kartagenska och domaren alla poserade för den obligatoriska matchbilden så sa jag till min flickvän att domaren med sitt nervösa leende ser ut som någon utan pondus, någon som gärna är en i gänget.
Reprisbilden visade på en tight onside då Narvaez tar emot bollen, och något senare en Gabi Fernandez som befinner sig offside utan att alls påverka spelet. Han är överhuvudtaget ingen någon lägger märke till.
VAR, hursomhelst. Onsiden är okej, men sen ska Gabi granskas.

Detta uppfattar VARtagena, och VARtagenerna vallfärdar till mittplan och domarens skärmstation. Främst i ledet går målvakt Marc Martinez.
Han står ute, alltså ute, med Saul och gastar om att han inte släppt in något mål. Saul, vars pondus skulle kunna få en ballong att tycka synd om människan och istället blåsa luft in i honom, gör ingenting. Inte ens en tillsägelse. Enligt regelboken ska Cartagena dra på sig fyra kort, men nej då - Saul är feg.
Målet då, undrar ni? Vilket mål, svarar Saul. De fyra minuterna processen tog kompenseras genom en tilläggstid på trettio sekunder.

Andra halvlek:

Efter intensiva önskningar om att Saul kanske kunde äga ett kafé som Real Zaragozas supporterskara kollektivt kan leta upp och ge sämsta, möjliga betyg så kommer de båda imperiernas trupper ut till det fortsatta 0-0 resultatet. Cartagenas insats har höjt oddset från 2.10 till 3.10, Real Zaragozas förblir närmast orört.
Samma elva spelare började återupprepa första halvleks framgångskoncept, och mitt i den blinda ilskan gentemot att vi har ett videosystem och domare som Saul Ais Reig, så skapade Zaragoza fortsatt sina lägen. Narvaez blev olycklig efter timman spelad, det hårda konstgräset lämpade sig inte för en sned landning och in kom istället - Sergio Bermejo. Våra två bästa spelare på väg åt två olika håll.
Narvaez blev saknad, det brann om honom efter sitt "mål" och det finns väl viss poesi i att sånt här ska straffa sig.

Cartagenas frispark var inte ens en riktig målchans, men när Real Zaragoza försvarar som de gör finns två försvarare för tre motståndare, och ingen är överhuvudtaget ens i närheten när nicken, som mest är en förlängning av bollbanan, äger rum. Frisparken är mediokert slagen men det lyckas vara ett garanterat mål. Nej, försvaret är JIM till trots fortsatt kapabelt till dessa pinsamma episoder, och Cartagenas första målchans i matchen blev vad den blev.
Med sisådär tjugofem minuter kvar blev det plötsligt bråttom. Romarna flyttade fram sina positioner, kartagenernas sista elefanter gjordes ned och slaget blev rörigt. Enkla passningar varvades med inlägg, stångande och frustande varvades med tilltagande desperation.
Zapater kom in, hans bredsida började dyka upp lite här och var. Tejero kom in, efter att knappt ha hunnit in på plan hade ett läckert kombinationsspel lett till ett fint inlägg mot Gabi Fernandez som nickades tamt.
Gabi Fernandez, var det ja. Med cirka tio minuter kvar kom så läget. Ev av Cartagenas alla stekare (en poäng som sannerligen inte gjorts tillräckligt) föll enkelt i en sån där typ av duell som Sergio Ramos gjort till sitt adelsmärke, krävde frispark, men fick se Gabi stappla sig fram under sitt friläge. Avslutet var helt okej, räddningen fenomenal och en decimeter saknas när bollen rinner utanför stolpen.

Frustrationen i det här läget var av typen att den gick att ta på. För runtom i Spanien var man nu överens - Sauls insats var usel. Målet, de uteblivna korten. Minuterna innan det här föregicks, nu när jag byggt upp tillräckligt med irritation för att få det ur mig, av två situationer som båda kunnat vara rött kort. Dels en armbåge på en framrusande Ivan Azon, dels en knuff på en straffområdesbefinnande Jair som förtjänade sitt VAR-titt.
Kartagenerna hade sin Milqart i videorummet, romarnas Mars var uppenbarligen på semester. Det började helt enkelt behövas nån form av mänskligt ingripande.
Ivan Azon heter han, legionören som anmält sig för tjänstgöring. Som ett litet troll springer han runt på plan, kastas än hit och än dit, men får alltid något uträttat.
Idag hann han vara på plan i fem minuter innan en av alla frisparkar slogs in framför mål, mitt i kaoset lyckas så han bli prickad och ett sagolikt vackert vanligt mål är hänt.
Det är lika otroligt varje gång ens klubb unga gör dessa mål. Den totala, oförstörda lycka som uppstår. Stoltheten, de röda kinderna som bitits lika mycket av kylan som av rodnaden över att alla nu kommer fram till just honom.

Med mindre än tio minuter kvar blev matchpsykologin plötsligt så väldigt oklar. Real Zaragoza har varit bättre och fått in sin kvittering, kommer man våga riskera den poäng man just vunnit? Kommer Cartagena, ett lag med ganska gnällig attityd, våga hämnas de två poäng man just förlorat?
Inget av det, skulle det visa sig. Ett enda långt ställningskrig, med två lag som kunde tänka sig en poäng, följde. I takt med att det aragonesiska skrået höjde rösten gentemot Sauls insats så spelades det här av.
Fram tills matchminut 90.
Efter några riktesförändringar fick gubben Zapater nog och surade till på den lille ynglingen som fått honom att se träbent ut. En fin spark och ett inkasserat gult senare skulle Cartagenas frispark slås från straffområdeslinjen.
Det hårt pressade skottet klarade Cristian Alvarez av alldeles strålande. Två hörnor senare blev det så dags igen, men inte innan Saul åter klivit in i händelsernas centrum. Zaragozas James uppfattar höjdbollen snabbare än någon annan, hinner före Cartagena-spelaren och skjuter undan bollen, innan två spelare som lyckats undvika varandra båda faller till marken, främst för att komma undan kollisionen.
Ur just ingenting lyckas Saul hitta en varning och en ny frispark, på motsatt sida straffområdet.
Som tur var inträffade då det här https://youtu.be/CLRbdb3Jjm8?t=7019 och de båda små smurfarnas agerande lugnade förstås varenda nerv.

1-1. Cartago Nova och Kejsaraugustus delar på poängen. Status quo och medelhavets maktbalans oförändrad.
Jag önskar att detta fick handla mer om VAR än vad det gjort, men det finns för mycket att säga - i vilken ände börjar vi i? Det vill säga, om upprepandet för miljonte gången inte är önskvärt. Diskussionerna har inte blivit färre, det kunde de förstås heller aldrig bli. Det vi har är millimetersrättvisa, som blir fel lika ofta som metersrättvisan, och en fotboll som till slut kommer att se ut som våra korallrev efter tillräckligt mycket global uppvärmning. Ett fenomen som väl för övrigt vore att föredra framför VAR?
Eller framför Saul. Saul Ais Reig.