Efter Albacete
Med tio omgångar kvar att spela börjar det verka som att det tionde året kommer likna de andra Segunda-åren för Zaragoza.
Man kommer inte gå upp (jag tror sista chansen att nå kval var idag, om man hämtat in på Albacete) och man kommer -förmodligen - inte åka ur.
När Jorge Mas tog över klubben förra våren höjdes förstås förväntningarna inför säsongen som låg framför oss; det fanns en antydan till ekonomisk kraft i Zaragoza som vi får räkna tillbaka till 2004 för att ens närma oss (konglomeratet är förstås rikare än vad Agapito var, och deras ambitioner är andra - bröderna Mas ska äga ett stort och framgångsrikt fotbollsföretag, Agapito ville göra ett Champions League-lag av sin klubb).
Och bakom kulisserna minskar skulderna stadigt. På det här första året har de nya ägarna - precis som de lovade - betalat undan en tredjedel av allt de föregående styrelserna lagt till på skuldberget, och sett ur enbart det perspektivet, SAD/ aktieägarperspektivet - även kallt det långsiktiga perspektivet, tror jag att man tycker att allt går enligt planen.
Att planen sedan inte syns på planen behöver vi väl bara stå ut med fram tills sista helgen i maj.
Det är inte så långt kvar.
Jag tror bara klubben väntar ut säsongen nu, eftersom den initiala ambitionen- att gå upp! - gick i stöpet i samma veva Raul Sanllehi bestämde sig för att dubba sin gamla polare Carcedo till tränare.
Det var ett fullständigt värdelöst beslut, och eftersom Carcedo och Sanllehi är vapendragare tog det tills vi tappat bort oss helt i tabellen tills någon agerade.
Sedan Fran Escriba tillträdde har det ändå sett bättre ut, även om den tröskeln är lägre än en tandpetare.
Den senaste måndaden (efter genomklappningen i början av året) har Zaragoza släppt in minst mål i Segunda division (jag drog mig för att skriva det Periodico de Aragon kallade detta: Segundans bästa försvar, för det är det inte, Zaragoza har bara inte släppt in så många mål som Zaragoza brukar men TITTA på försvaret...) och det visar ändå på att det finns potential här. Om tränaren och spelarna bara gör sina läxor.
Den här eftermiddagen tog Zaragoza emot Albacete på La Romareda, det Albacete som ligger på den där sjätteplatsen vi kanske kunnat nå, men som nu är tolv poäng ifrån.
Men fast det skiljer åtta placeringar i tabellen var det inte mycket alls som skiljde lagen åt på planen.
Faktum är att Zaragoza var "bättre" på alla språk statistiker pratar.
Kommentatorn medgav lite motvilligt att Zaragoza spelar en mycket vackrare fortboll än vad deras tabellplacering ljuger om. Det här, sa han, borde vara ett topplag i den här divisionen.
Borde, men det är det inte.
Det fick gå en halv säsong innan någon kom och tog tag i det där med detaljerna.
Och nu, när man är nästan säker, är man bara mest intresserad av att inte göra den elfte säsongen till en tolfte.
Det mesta i klubben nu handlar inte om matcherna, utan om kontrakt.
Jair har det förlängts med, Lluis Lopez - som gjorde sitt första mål för Zaragoza just idag, är nästa sportchef Juan Carlos Cordero hoppas göra klart med, och inför nästa säsong kommer man ha mer "medel" att röra sig med.
(Det att det sällan är första året en nyrik klubb börjar se nyrik ut verkar ha fallit i glömska, första året ska vi vänja oss vid varandra och då får förändringen inte vara så kännbar att den verkar hotfull. Nya pengar förstör lätt gamla klassiska klubbar och det här tillåts så länge det inte märks.)
Låt mig backa tillbaka till detaljarbetet.
Det är såklart en plattityd att det är detaljer som avgör matcher, men det är sant likförbannat.
Oftast är det en liten detalj som får allt att tippa över åt det ena eller det andra hållet.
Eller som i Zaragozas fall - att först tippa allt åt ett håll och sedan tippa tillbaka så det blir jämvikt.
Idag var det de här två detaljerna som gjorde 0-0 till 1-1:
1.) Lluis Lopez ledningsmål i den 52:a minuten var en perfekt neddunkad nick efter en väl slagen hörna av Giuliano. Det är själva detaljen här, även om den spolades bort i vågen av glädje ledningsmålet skapade. Det här syntes att det var något som jobbats på, och det gav resultat.
Det är den här sortens detaljer som ger poäng.
I tolv minuter var vi väldigt glada.
2.) Precis innan Carlos Isaac kom till vinkeln han kunde göra 1-1 ifrån sprang han, som alla som anfaller mot Zaragoza, fri på vänsterkanten. Var Carlos Nieto var får han själv svara på om han kan, men av någon anledning hade Valentin Vada bestämt sig för att jobba ner och se vad som hände på den halvan av planen.
Och där stod han, medan Carlos Isaac spurtade förbi, och tittade på fotboll.
Vada gjorde ingen ansats att stoppa Albacetespelaren utan handlingen fick ha sin gång.
Det är den sortens detaljer som drar av poäng.
Med 25 minuter kvar att spela hade Fran Escriba inte riktigt några alternativ att stoppa in där fram. Giuliano som förvisso är ett fyrverkeri fladdrar väldigt ofta utan att det sprakar - och han är rolig att titta på, men det känns också som att han tar ut sig fort när han ska springa på allt och inget.
Med Bebé på landslagsuppdrag fanns det inget uppenbart krut att släng på, så det fick bli Larra och en småskadad Jaume Grau som fick försöka, och det gjorde de - men utan att det ledde någon vart.
Jag har varit tveksam till Fran Escriba eftersom han ser så sval ut hela tiden.
astän det är varmt i Zaragoza nu.
Så sval och sammanbiten står han där i sin stickade tröja.
Men så tänker jag på hur otacksamt läget var när han kom in och hur han hela tiden finjusterar allt som går dåligt - och det är det mycket som gör - så tänker jag ändå att det vore intressant att se denna svala, kalkylerade man göra något med det här svajiga spretande kaoslaget från någon sorts början.
Oh som jag tänker på det inser jag att jag är lika mycket i nästa säsong i huvudet som jag tycker spelarna ser ut att vara, och som jag vet att ledningen redan är.
