En kväll på operan
Äntligen slapp publiken på La Romareda vara tysta under den delen av hymen som lyder nobleza y valor. Den här kvällen kan de sjunga med oironiskt.
Det är mitten av november, och det sitter en grupp unga män i trasor i rännstenen och ser regnvattnet rinna förbi.
De försöker sitta så att deras fötter inte blir dyngsura men det finns inte jättemycket plats i den portgång de klämt in sig i.
De är rädda och förvirrade.
De vill någon annanstans men ingen av dem vet var det ligger och som temperaturen sjunker ner mot vintern börjar det bli mindre viktigt, de vill bara slippa sitta där med halvblöta fötter och frysa och huttra; det är bort de vill.
Någon - det är en man som ser ut som en som sett mycket- går förbi och får syn på dem.
De här hopplösa trashankarna.
Och han stannar upp där och tänker att såhär får det bara inte gå till, och han bestämmer sig för att göra något.
Han pekar på vägen- den ligger ju där! ni ser den ju från där ni sitter! och på det första hindret som ligger precis framför dem: division tre-laget Diocesano, som de genast förlorar mot och är ute ur cupen.
Efteråt förklarar han, som heter Fran Escriba, att han vill att hans spelare ska skämmas och här börjar jag känna något som liknar utropet äntligen. Inget daltande. Det finns beteenden som förtjänar att skämmas över. Uppgivenhet är ett sådant.
Enda sättet att bli av med det är att skämmas tillräckligt, tror Fran Escriba (och jag). Han är väldigt omodern på de sätten, tack och lov.
Sen går det en månad.
Och även om man mest bara gått vägen ett steg i taget har det hoppats till också.Det hände här om veckan då Fran Escriba och hans mannar bjöd hem Ibiza till La Romareda. Då sprang man plötsligt iväg lite, hela tre steg framåt tog man.
Och igår, samtidigt som kungligheter och forskare, författare och andra som gör vad de kan för att göra jorden bättre samlades i Blå Hallen i Stockholm, var det dags för det som återigen börjar se ut som något; se ut som Real Zaragoza - att ta emot Huesca i den autonoma regionen Aragóns enda derby.
Det är något som såg bra ut redan från början.
Det är dräkterna, tror jag.
Det har tagit en månad att fixa dem, men nu hänger de inte i trasor på spelarna längre. Nu har man sytt ihop dem och använt sig av de där slitna stygnen så de blivit något annat - något punkigt.
Jag tänker att jag tycker om det här så mycket.
Inget med det Zaragoza som går ut och slår SD Huesca igår kväll medan kungen äter hjort under sina gyllene valv påminner om de förvirrade trashankarna som inte klarade av att varken försvara sig eller anfalla någon, och således fick se sig fråntagna det mesta.
Fran Escriba har gjort något av dem.
En armé, har han gjort.
Och genom att konsekvent predika disciplin, mod och tro har han fått dem att lyckas tro på sig själva. Det syns tydligt mot Huesca, där Zaragoza dominerar alla planens områden.
Hans armé är obesegrad i ligan.
Den har gjort åtta mål på fem matcher (när hände det Zaragoza senast?) jämfört med tidigare åtta mål på femton.
Det tar hemmalaget 13 minuter att vinna matchen fast det tror ingen som tittar på dem på.
Redan i den tredje minuten fångar Francho Serrano upp ett bedrövligt försök till rensning från Huescaförsvaret skjuter in 1-0 från strax innanför straffområdet. och Giuliano Simeone gör 2-0 efter att först Frances och sedan Zapater skickat vidare en boll slagen från hörnan. Huescaspelarna är överallt i sitt försvarsområde, men de kommer inte åt någon.
De är liksom gjorda passiva av ett pånyttfött (uh-oh...) Zaragoza.
Escriba har gett födelsedagsbarnet Rebollo (23, fyller han. Sen när blev alla så...unga?) chansen från start i mål efter ett par mycket svajiga insatser av Raton, och visst måste det vara roligt att få hålla nollan i sin debutmatch, men under nittio minuter behöver han bara göra två ingripanden, och inget av dem är av det slag som kräver mer än rena rutinräddningar (vilket förvisso inte är någon garanti för att Zaragozamålvakterna inte släpper in mål).
Det är väldigt väldigt tidigt att dra några slutsatser, men för första intryck är det det enda läget och första intrycket Rebollo gör är stadigt, rejält. Det här är ändå en av de större matcherna för oss i år, den då vi möter Huesca hemma, och han går till synes helt orädd in och bara gör det bra.
Och kommunikationen han har med försvaret framför sig verkar fungera. Över nittio plus minuter ser vi inte ett enda missförstånd som slutar i motsgtåndarkvittering och ilsket gestikulerande.
Zaragoza sätter punkt i den 94:e minuten, då en Huescaspelare den förre sportchefen Torrecilla nog tänkt honom ska vi ha! om i samband med den här situationen tar bollen med handen och bjuder på straff.
Den här kvällen har jorden bara plats för en boll i sin omloppsbana - Valentin Vada sätter den säkert i mål.
Vilka djupa mål La Romareda har, säger min kille.
Jag försöker först fundera på vad han menar "mer", det måste vara något i dubbel betydelse, för på TVn sjunger Rufus Wainwright ack Värmland du sköna samtidigt som Zaragoza kontrollerat håller Huesca borta och det är så vackert så det är svårt att inte gråta och när allting plötsligt samspelar såhär börjar tankarna söka sig längre, vilka djupa mål La Romareda har - ja, de går igenom dig, igenom världen, man hittar annat längst in i dem - men nej, han menar bara det.
Att de är djupa.
Och längst in i det djupa målet ligger Valentin Vadas 3-0-boll kvar, och matchen är slut.
Rufus Wainwright går av scenen och kungafamiljen lämnar Blå salen och går in i Spegelhallen där dansen ska börja (men man får inte dansa med kungafamiljen förklarar någon för mig, då hade av artighet "tvingats dansa med alla") eller om det är fortsätta.
När jag går och lägger mig känner jag att det jag såg ikväll, samspelet mellan La Romareda och Rufus och Nobel, var något som inte hände, för det var för fint. Det passade för bra ihop för att vara verkligt, sånt man "tror på".
Och samtidigt finns det ingenting jag tror mer på än det- trashankar som reser sig, syr ihop sina kläder och sparkar sig hela vägen fram till kungen.
