Falla och lid!
Vill man få någons alla fördomar om spansk fotboll bekräftade: visa dem en match med Valladolid.
Igår gästade de lila från regionen Castilla y Leon La Romareda - och de lyckades ligga ner så mycket att matchen blev en halv halvlek längre: sammanlagt nitton minuter lade domare Ruben Avalos Barrera på för de konstanta spelavbrott han själv liksom tillät.
Jag har aldrig sett något liknande.
Det märkligaste som hände igår kväll var inte att Zaragoza tog andra raka utan att gästerna klarade av att genomföra inmarschen med samtliga spelare uppe på benen.
Nåja.
Om du ska gå upp i Primera måste du kunna vinna alla matcher - särskilt måste du kunna vinna de absolut sämsta.
Och så måste du ha lite tur.
Igår lyckades Zaragoza både vinna en rent bedrövlig match och göra det på rätt sida turen.
I den mån den här matchen gick att spela mellan avblåsningarna var det Fran Escribas män som försökte.
Och man försökte på samma sätt som mot Villarreal B; med en diamantformation där det i facetterna ibland syns speglingar av något som liknar....en plane och en.... rätt bra?!...bollbehandling.
Visst är spetsen inte finslipad än.
Ivan Azon saknar en del i teknik, men kompenserar enkelt med kraft och passion. När hans samspel med Maikel Mesa fått ett par veckor till på sig kommer sådana här matcher förmodligen att vinnas med en aningen tryggare marginal.
Igår var det Ivan som stod för det mesta framåt, som lyckades omvandla ilskan över de lila kägglorna som låg utspridda över gräset och rullade runt i vinden till något kreativt. Han söker sig hela tiden framåt.
Så snart Marc Aguado och Alejandro Frances slutat reta sig på de fallande gästerna (för de var måttligt irriterade, de tog nästan betet) och ägnade sig åt markeringsspel istället var Fallaochlid helt fastlåsta.
De kom ingenstans och klagandena blev längre och längre.
De ska vara en av favoriterna att gå upp i år; dem och vi - men vad som är bra med Valladolid var omöjligt att se igår.
Två skott testade de i början och två i slutet (ett dängde rakt in i ribban och det var det som var turen) och där emellan gjorde de allt de kunde för att sabotera matchen. Värst var deras nummer 8; Monchu - en spelare jag aldrig hört talas om förr och som nu kommer härja i mina sämsta drömmar. Han ser ut som Angus u Outlander sett ut om han var spanjor, han gråter och gapar och skriker; när han inte ligger ner eller står på knä med huvudet ner i gräset som i bön sitter han fast i hasorna på domaren och hur han klarade sig utan kort begriper jag inte.
Monchu härjade i sju minuter när domaren vägrade blåsa straff över en situation man redan vinkat av (och granskat) som offside.
I sju minuter jagade han runt, viftade och skrek så spottet fräste, hårgelen dröp och tårarna rann.
Det är förstås också en taktik, men jag vet inte om det är en man vinner något på eller om man då och då (i bästa fall) bara undviker att förlora allt som minuterna går.
Zaragozas ledningsmål kom med halvtimmen spelad, då Maikel Mesa fångade upp en utmärkt hörna slagen av Toni Moya. Mesa fick alltjämt inte träff på bollen, den studsade mot en försvarae samtidigt som Ivan Azon kapades och några viftade på straff, men då ingen blåst av spelet snappade Alejandro Frances upp bollen och sköt 1-0 innan någon riktigt hann fatta.
Man tittade och tittade på VAR medan Monchu skrek, men hittade inget fel och Zaragoza firade och sket i vilket.
Det är väl en av skillnaderna mellan att ha Ambar på ryggen (som vi) och att ha Herbal Life (som de).
Öl ger råg i ryggen.
Innan kvällen var över skulle de fira på samma sätt en gång till - då Maikel Mesa efter en utmärkt spelsekvens på högerkanten vackert placerade bollen i målvaktens högra hörn. I tre minuter firade man innan domaren noterade att skorna på Sinan Bakis kanske var någon millimeter offside ändå och dömde bort 2-0.
Det är här den stora förändringen i Zaragoza skett.
Jag väntade mig en mental kollaps efter Fallaochlids fallande och lidande och domarens eviga avblåsningarn, men den kom inte.
Istället föll Zaragoza tryggt tillbaka i sina positioner och låg och vilade i dem medan tjafset pågick omkring, och när matchen startades upp för ågra sekunder igen innan nästa avblåsning började hemmalaget om och om utan att tappa mod.
Jag har ofta tänkt att det är det folk som lyckas med saker är bra på förutom det de lyckas med - att orka börja om och så börja om igen i nio, tio, femton, nitton minuter.
Det finns såklart en hel del att justera, men för nu låt oss bara fröjdas åt tanken på att Zaragoza har vunnit två raka, leder tabellen och inte släppt in något mål än.
Nästa helg väntar Tenerife borta.
