Fotbollselitisten
När jag vaknar är jag på precis lika dåligt humör som jag var då matchen mot Sporting Gijon just blåsts av och Zaragoza förlorat. När jag till slut somnade tänkte jag att det nog skulle "vara lite bättre" på morgonen, men så råkar det första jag tänker på när jag vaknar vara den där jävla matchen och så blir humöret därefter.
Jag vill inte höra en annan människa uttala ett enda ord.
Jag vill absolut inte bli frågad något.
Jag vill få sitta ifred och vara på dåligt humör så länge som det behövs, men det är en lyx man inte kan kosta på sig när man bor tillsammans med andra.
Te ska kokas, ljus ska tändas.
Sådana saker.
Strax efter att Zaragoza förlorat mot Sporting vann Arsenal mot Manchester United. Det finns sådant jag bryr mig ännu mindre om men det är inte jättejättemycket ändå, men till saken hör att min man är en stor Arsenalsupporter.
När jag kom ut efter att ha lagt bebisen frågade han om det "gjorde mig glad" att höra att Arsenal "vände och vann".
En helt absurd fråga!
Nej, sa jag kort och gick och satte mig i soffan.
Tänkte att det där kan han väl prata med sin pappa om, de hade pratat i telefonen tidigare på dagen, pratat om serieledning och spelscheman och sådant man prata om om man har en serieledning, en spelschema, en pappa.
Jag har en av de tre sakerna.
Jag har ett spelschema.
Hade jag haft en serieledning och en pappa också hade det inte ändrat just det här särskilt mycket, den pappan hade inte vetat om serieledningen, eftersom mitt lag inte är ett sånt sorts lag som folk går och vet saker om. Zaragoza angår liksom inte direkt folk.
De är helt enkelt inte tillräckligt avancerade.
Det här satt jag och tänkte på medan min man messade någon kompis som också följer Premier League och i mig steg ilskan över den här lätta gemenskapen, det här "enkla" som jag minsann valt bort, och så gick jag och la mig istället.
Jag kunde inte sova, så jag låg och tänkte på en scen i Gilmore Girls.
Eftersom jag förmodar att ingen som läser det här är lika bekant med serien som jag är kostar jag på mig en kort förklaring.
Huvudkaraktären Lorelai har ett ansträngt förhållande till sin mor, och för att inte förstöra glädjen för sig själv - och kanske lite för att hon inte riktigt vill det här egentligen, innerst inne - undlåter hon att berätta för henne att hon förlovat sig. Det här får modern förstås reda på ändå och blir sårad över bristen på förtroende dem emellan; hon säger till sin dotter att hon lovar att komma på hennes bröllop om hon "är i stan" den dagen.
Max, som Lorelai ska gifta sig med, berättar under en middag hur hans föräldrar lagt undan pengar till dem, hur de vill vara med och betala för bröllopet och en massa andra förmodligen normala föräldrasaker att göra när ens barn gifter sig, och Lorelai blir tystare och tystare tills det till slut brister och hon säger att det måste ju vara underbart att ha föräldrar som är så engagerade, som deltar, som vill hjälpa istället för föräldrar som säger att vi kanske dyker upp om vi är i stan den dagen. Hon spottar och fräser där på slutet.
Jag vill inflika något uppenbart här: det är förstås inte att hennes fästman har bra föräldrar hon är arg på eller sårad över, det finns inget i relationen dem emellan hon missunnar honom - men när den hålls upp som kontrast mot hennes egen blir allt hon inte har så väldigt tydligt.
Det går oftast bra.
Man tänker inte på vad man inte har förrän man ser någon som har det, och får en bild av hur saker "kunnat vara".
Och medan jag inte kunde somna låg jag och tänkte på hennes ilskna utbrott, hur det stegrar för varje ord hon säger, som gör allt tydligare för henne.
När Arsenal vinner har min man ett helt nät av folk det går att prata med det om. Det behöver inte ens vara sådana han känner.
Det går nog med lite vem som helst, Arsenal är ett sånt lag.
Folk känner till dem.
När Zaragoza förlorar, eller vinner, sitter jag bara där.
Så är det morgonen efter och jag vaknar på det där dåliga humöret och tänker att Gilmore Girls bara räcker delvis för att jag ska förstå mitt eget lumpna beteende.
Det är ju mammor, tänker jag.
De väljer man inte.
Och även om samma sak till viss del går att säga om fotbollslag är det inte sant på riktigt samma sätt.
Folk byter förvisso partner lättare än de byter fotbollslag, men det händer i sällsynta fall att också ett lag byts ut, eller att kärleken går över - men en *biologisk* mamma har du bara en av, oavsett vad du tycker om den, och den kan du inte byta ut, inte på molekylnivå.
Det är här ilskan verkligen kommer ikapp mig igen.
Eftersom jag VALT så mycket BÄTTRE än alla de som knappt valt alls, de har valt sina lag på samma sätt folk "väljer" att titta på Game of Thrones eller någon annan storsatsning företagen lockat tittare med genom att pumpa in miljoner i PR-kampanjer och köra upp det här i ansiktet på en överallt tills det nästan inte går att bara inte ha en åsikt längre.
Det går att hävda att valet att trycka på TV-kanalen fortfarande är "ett eget", tänker jag - men bakom varför man väljer det ligger inte sällan en ängslig och rätt ointressant blandning av FOMO och grupptryck - alltså: spår av ett ganska ofritt tänkande.
Såhär sitter jag alltså och resonerar.
Jag skriver ner en del tankar på ett kuvert.
Inte för att jag håller med mig själv, men för att jag tycker så.
Jag blir irriterad på mig själv, på hur ogeneröst jag tittar på folk och frågar mig om jag alltså tycker att man är mer äkta i sitt supporterskap om man valt ett dåligt lag, ett lag som Zaragoza eller Millwall eller Inverness eller något och blir inte mycket nöjdare när jag genast tänker ja, såklart, för "så är" det ju..
I alla fall har man "testats" på ett annat sätt.
Man måste hålla genom annat än att inte vinna ligan, eller - hu hemskaste tanke! - att missa Champions League. (Att man oftast spelar Europa League verkar knappt räknas alls - bara tänk, tänker jag, om Zaragzoa spelat EL, jag hade skrutit som om de vunnit allt man kan vinna era bortskämda otacksamma jävlar och återigen luktar det svavel i rummet.)
Man måste tåla att höra saker som att det är "viktigare för XX att ta poäng" eller det är "viktigare för XX att behålla sina spelare" som om inte en bra spelare i Zaragoza enskilt gör större skillnad i Zaragoza än vad en gör i ett lag med en bänk bestående enbart av dem som gått in i vilken mittenlagselva som helst, som om inte varje litet poäng inte är skillnad mellan liv och död för Zaragoza och inte bara skillnaden mellan CL och EL.
Det här brukar mätas av dräpande motargument som "men fattar du hur många miljoners skillnad det är i kronor mellan CL och EL. Lite oschysst att fråga en med dyskalkyli men ja, på ett ungefär, jag fattar framför allt att det som imponerar på er är mest pengar, skrytlöner, bilar - allt det jag tycker dödar, dödat?, sporten.
Här svarar man: men för att behålla de stjäääääääärnorna viiiii haaaaaar måååååååååååste vi ha mest pengar.
Jag frågar: varför vill ni behålla folk i laget om det är av den anledningen de är där? Hur kan ni gilla sådana spelare?
Svaret är alltid enkelt- och helt omöjligt att svara på eftersom det blir tydligt att vi pratar om helt olika saker: de är ju bäst, vill du inte ha "de bästa" spelarna i ditt lag? Vill du inte att ditt lag ska vinna?
Och jo förstås, det gör jag ju, det vill jag ju- men inte bara, och inte till vilket pris som helst.
Precis som jag inte tycker vår bekvämlighet ska få göra planeten obebobar; jag tycker inte alla har rätt att ha kaffemaskiner och kasta tonvis med kapslar för att kunna få cafekaffe hemma innan de går ut och fikar; jag tycker inte det är en rättighet man har att få åka utomlands ett par gånger om året bara för att man "känner för" det och "har råd" och med råd bara menar sina egna pengar.
Jag tycker om saker för att de är speciella medan "ni" tycker att det vanliga ska vara att ert lag vinner igen och igen och igen för det är ett bevis på ett "system som fungerar" - eftersom det gynnar er har ni "gjort rätt".
Att vinna ska vara vardag när man i ens lag kostar så många miljoner och har en lön på si och så många Big Mac i minuten.
Att dricka cafékaffe ska vara vardag när man betalat 25 000 för en maskin på diskbänken.
Men...vad förutom att slå ner på de som inte vinner eller inte har råd finns det kvar, när det här haandet bara ska ske på automatik och varje dag?
Och de andra då?
Som inte har råd?
De dåliga fattiga?
Äsch dem.
De slutar titta på de matcher som inte är mot de andra stora lagen, mot Real Madrid, Barcelona, PSG, Inter, Chelsea, Liverpool, Manchesterlagen alla de alla vet vilka de är, för de andra är bara intressanta om de som stegpinnar kan vara skilllnaden mellan CL och EL - de börjar prata om en egen SUPERLIGA där bara de får vara med för vem tittar ens på de här andra matcherna nu längre?
Snart är behållningen bara att slå de man uppifrån bestämt är nästan lika stora som man själv är, för de andra "tävlar inte om" något, dem "tävlar man ju inte" mot om något.
I alla fall inte något som de kan förstå.
De förstår bara siffror och att äga.
Så grunt de tittar på fotboll tänker jag, och är fortfarande sur för att jag har så mycket gemensamt med "dem".
En hel gemensam värld, ett helt gemensamt språk.
Det är här någonstans jag tänker att jag kommer ut som fotbollselitist.
En som vet mer utan att veta ett dugg mer bara för att den valt något svårare, något ensammare - eftersom jag hittat något lite mindre delbart tycker jag att det är mer äkta, mer kvark än pepparkakshjärta.
Jag vill tycka att jag har fel för jag tror jag vore snällare då, men det gör jag inte.
Jag tycker jag har helt rätt.
Att hålla på Zaragoza är svårare än att att hålla på Real Madrid för triumferna är färre, förlusterna, både spelarna och de på planen, är fler - jag tror alla supportrar lider men en madridista har snarare till lindring än än zaragocista, och klarar man av något som är svårare är man "bättre" på det.
Den som håller på ett sånt där hushållsnamnslag har dessutom fler att späda ut både glädje och sorg med - eller dela, som jag tror de kallar det.
Jag säger till min man att jag känner mig som Lorelai när hon pratar med Max när de är ute och äter middag och han förstår förstås exemplet (bwehehe).
Han säger att Lorelai har ju inte fel bara för att Max inte heller har det.
Jag säger att jag ändå tycker jag har större rätt att sörja en Zaragozaförlust än vad han har att glädjas åt att Arsenal vinner för det gör de ju hela tiden, och samtidigt som jag säger det kommer jag på att det fan inte går ihop det heller, för vi förlorar ju hela tiden istället.
Som fotbollselitist får man helt enkelt inte vinna.
Förresten.
Coop här på gatan där jag bor säljer ut burkar med pepparkakshjärtan för fem kronor nu.
De som blev över från i julas.
