Fyra i rad fick räcka
Zaragoza är minst sju poäng från kvalplats nu.
- Vamos a muerte a Cartagena, sa Zaragozas tränare JIM inför den här matchen som efter fyra raka segrar förvandlats från en kamp för divisionsöverlevnad till en uppflyttningsmöjlighet.
Nu uttrycker sig inte tränare så på särskilt många andra platser i världen, (vilket - på ett sätt ironiskt nog - gör de ligorna mycket blodfattigare) sådär att vi åker dit och köper poängen med våra liv om det är det de kostar.
Cartagena med sina 43 poäng var en direkt konkurrent till en av de åtråvärda kvalplatserna för Zaragoza som hade lika många poäng som själva meningen med livet enligt Douglas Adams.
(SPOILERALERT! Det har vi fortfarande.)
Den här framtidsgörligheten skulle dessutom spelas dagen efter Zaragozas 90-årsdag. Mycket symboltungt - mot morgondagen med igår...igår. Man hade låtit trycka upp en specialuppsättning av den röda tröjan som kallas tomaten med 90-års emblemet mellan skölden och Adidas (apropå dåtid och nutid) och spelarnas tröjor skulle börja auktioneras ut vid avspark. Alla pengar som drogs in på det här skulle skickas till Ukraina.
Som jag sitter här nu någon timme efter att matchen slutat undrar jag om någon la ett bud på Jairs tröja. Eller om man kanske kan göra sig en hacka på att erbjuda sig att ta emot den. Förra veckan gjorde han självmål mot Fuenlabrada. Idag bjöd han på två tredjedelar av hemmalagets mål.
Men innan vi kommer dit, innan idag var det så mycket som stod på spel.
Det var det verkligen.
Och i ett försök att få ödet att förstå att vi visst är ödmjuka inför det har jag hela veckan skämtat om hur omöjligt det är att Zaragoza vinner fem matcher i rad fast jag egentligen redan planerade segertexten och börja planera inför ett kval mer på riktigt.
För vamos a muerte a Cartagena. Det var allt alla sa.
Kom an då, vi åker och dör i Cartagena.
Och kom inte och säg att vi inte också gjorde vad vi lovade.
Inramningen var vacker. Många gtillresta zaragocistas som satte upp flaggor och ballonger.
Den tidigare Zaragoza- och Cartagenaspelaren Julio Gil som är nästan lika gammal som vår klubb (89) kom ut på planen och fick tröjor och halsdukar. Han grät, och det var så smärtsamt skönt alltihop.
Spelarna i sina Animo Jaume-tröjor över jubileumsställen, ballongerna, flaggorna, tårarna.
Det kändes som något större.
Sen började matchen.
Eftersom JIM stoppat det mesta i offensiven på bänken och låtit Alberto Zapater spela på högerkanten med Petrovic och Eugeni bredvid sig och en trubbig spets formad av Alvaro Gimenez, Puche- som debuterade förra veckan och gjorde mål direkt- och Sabin kändes det som att tanken var att mest hålla Cartagena undan till en början. Låta dem slå sig inte sönder men ömma mot den här kompakta väggen, med förhoppningen om att de skulle tröttna.
Och sedan - tror jag - skulle Zaragoza "chocka" i andra med att stoppa in allt som fanns att erbjuda i form av Narvaez, Ivan Azon, Nano Mesa, Borja Sainz.
Men planen, om det nu var det det var, gick snart om intet.
Cartagena öppnade med stark press och efter nio minuter kom det första riktiga läget.
Trots det starka förandet av hemmalaget lät ledningsmålet alltjämt vänta och vänta på sig. Det "kom" i den 36 minuten efter att Cristian Alvarez räddat ett skott från Ruben Castro. Jair skickade bollen vidare i vad han trodde var en rensning men som blev en assist till Delmas, men domaren tecknade för inget mål redan innan Cartagena han börja dra in luft för att fira.
Ruben Castro var offside i första läget, menade man, så situationen skulle gå helt om intet.
Men med Ais reig bakom skärmen i VAR-rummet kan vad som helst hända. Mannen som efter att ha dömt Zaragoza så felaktigt förra året att han stängdes av från dommeriet hade plötsligt bestämt sig för att göra sitt jobb jättebra istället och granskade och granskade Ruben Castro tills han hittade att han var tre centimeter onside (det var -såklart - Jair som upphävde den) varför målet visst skulle godkännas.
Nåja sa vi här hemma.
Vi låg ju under med 1-0 i paus förra veckan med och det gick ju bra det.
Men i andra halvlek var Zaragoza helt bedrövliga. Man lyckades alls inte koppla grepp om matchen när det behövdes (direkt) utan lallade omkrng och tjafsade med domaren om hur mycket Cartagenaspelarna slägde sig.
Och ja, det gjorde de förvisso och frustrationen går att begripa, men jag hade ändå hellre sett att vi bara störde skiten ur dem genom att spela istället för att låta oss bli irriterade av deras fulspel och bevisa att det fungerar, att de vinner på det, att det bara är att fortsätta.
Det här "beteendet" kulminerade i minut 51, precis innan de gjorde 2-0.
Petrovic skulle ta emot en passning från Eugeni men stöp plötsligt rakt i gräset. Det fanns ingen i närheten som kunde ha "kommit åt" honom, och sånt är nästan alltid dåligt. Då brukar det vara skador - och mycket riktigt. Han hade knappt landat förrän han signalerade efter byte.
Zaragoza stannade upp, men domaren blåste inte av och Cartagena plockade upp bollen som var menad till Petrovic och fortsatte framåt. Sköt typ tvåan genom Cristian Alvarez, och nu vaknade plötsligt laget.
Alla rusade fram och skrek.
Varför blåste du inte av och säkert en massa fula ord efter det, varför blåser du inte av, varför spelar ni inte ut bollen?
Och ja, varför - om nu domaren var kompetent på det sätt som gör att man förlorar all känsla - spelade Cartagena nte ut bollen när någon låg skadad på planen?
Zapater fick en fråga om detta efteråt. Om vad han ansåg om situationen.
- Domaren menade på att han inte behöver blåsa av matchen om det inte är en huvudskada det gäller och det stämmer väl men jag tycker ändå man måste kunna agera från situation till situation. Är någon så skadad att den ropar på byte bör man inte låta spelet fortsätta bara för att det kanske inte är en huvudskada det gäller. Här tycker jag man måste ha en känsla för matchen och följa den. Han kan peka på regelboken och "få rätt" men det finns också en annan kod att följa och där tappade han bort sig fullständigt.
Att de [Cartagena] låter bli att spela ut bollen när någon är skadad på riktigt...ja vad ska jag säga? Det står väl för dem.
Under de 39 minuter som återstod gengäldade sedan Zaragoza dem detta. Inte en enda boll spelades ut hur de än vände och vred sig i simulerade plågor (jag skriver simulerade, eftersom ingen av dem skadades och behövde gå av som Petrovic behövde).
Zaragoza skämmer ut sig nu, påpekade kommentatorn felaktigt.
Men nej Zaragoza skämde inte ut sig.
Ribban var redan lagd och det var inte Zaragoza som lagt den så lågt.
Vem vet.
Hade inte Cartagena snott bollen från en skadad spelare och gjort mål på ett lag som stod stilla och väntade på någon sorts heder som kanske fanns för nittio år sedan hade det nog blivit en annan match.
Sex minuter av andra halvlek hade gått då det hände.
Men eftersom vi inte lyckades koppla greppet direkt i början kunde det där hända och vi hade inget svar på det.
JIM försökte med Narvaez och Ivan Azon men när de kom in var det redan för upprört.
Att laget inte klarar av att inte falla isär här är det vi ska oroa oss för.
Krasst sammanfattat är det såhär: vi är skitbra mot Fuenlabrada. Bottenlaget.
Och mediokra mot Cartagena.
Kvalplatskonkurrenten.
Mmm, bra mot botten och dålig mot toppen - som ett riktigt mittenlag.
Så.
Vamos a muerte a Cartagena.
Och muerte we did.
I alla fall dog den mer verkliga drömmen om en kvalplats här.
Det "kan fortfarande" hända, men det är ett sånt där kan hända som aldrig händer.
