Inför Real Zaragoza - Girona
Zaragozas säsongsinledning är som en mardrömsnatt från vilken man inte riktigt vaknar.
Förvisso sätter man sig upp då och då, aningen häftigt kanske och med andan i halsen, men bara för att genast falla tillbaka i sömn igen och inte den skonande sortens ny sömn utan den där drömmen sitter så hårt kvar i själen på en att den bara fortsätter där den slutade.
Och så vaknar man igen och tänker äntligen, dricker vatten, funderar över hopplösheten och vanmakten i det man just upplevt och tänker lite naivt att man nu när man bearbetat det faktiskt kan få sova.
Men bortom vakenheten väntar drömmen igen och den är full av nollnollnoll, av ingenting.
Det där förbannade ingentinget, som är så fruktansvärt just för att det är ingenting. Det finns inga förövare att göra sig av med här så man kan inte vinna genom att hitta den elake och göra sig av med den. Och det finns ingen att springa ifrån - det är ett vidsträckt gräsmatteantarktis utan landmärken vi står på och det finns ingen möjlighet att veta var på den här ändlösa vidden vi är; det går inte att navigera.
På onsdag möter Zaragoza Girona hemma på La Romareda. Det är den femte matchen på inte ens två veckor - eller som den kallas här "första omgånen". (På grund av det misslyckade kvalet mot Elche startade Zaragoza säsongen två veckor efter de övriga lagen och nu "hämtar vi upp".)
På sina senaste fyra möten har klubben lyckats producera ett mål (mot Malaga). Det har gått 367 minuter och tre matcher sedan det hände. I Segunda är det här Zaragozas sämsta sejour någonsin, men för exakt trettio år sedan gjorde vi faktiskt (än så länge) ännu sämre ifrån oss fast i Primera; 1990-91 spelade klubben fem matcher eller 531 minuter utan att lyckas göra hål på något annat än den egna skölden.
Men.
Tillbaka till ingentinget.
Vi har spelat åtta (de flesta andra tio) omgångar nu och haft tolv skott på mål.
Ingentinget börjar där försvaret slutar.
Och varje gång vi tror vi vaknat men somnar om igen välkomnar Ruben Barajas en in i drömmen igen och säger saker som vi stod på oss bra mot ett riktigt bra lag (Mallorca. Alltså MALLORCA!!!!) så att 0-0 ska kännas mindre tröstlöst. Och han säger att han har förtroende för sina spelare (och de?) och för projektet och att det mest är otur när vi förlorat. (Mot Mirandes går det nästan att köpa. Då gjorde vi ändå vår bästa match såhär långt bara för att se segern tappas bort med ett långt inkast i 93:e minuten. Cristian Alvarez var så arg så han rev och klöste i nätet.)
Nej.
Det är inte Ruben Barajas fel att Zaragoza inte har någon anfallare värd namnet. De som ropat på hans avgång de senaste tre veckorna har börjat inkludera sportchef Lalo Arantegui i samma ramsa. Och man börjar alltmer ifrågasätta hela projektet med Fundacion Zaragoza 2032, om vilket vi skrivit mer om här.
Först blev jag nästan stött å Barajas vägnar.
Sen började jag tycka synd om honom.
Jag har så lite tålamod med bristen på tålamod bland fotbollssupprotrar, och har under min frånvaro från SF arbetat i tränarstaben i två herrlag i division 2 hemma i Norrköping och tycker mig vara rätt väl införstådd (*veta bättre* TM) i hur mycket tid det faktiskt tar innan ens lite av allt man tänkt ska sätta sig sätter sig och hur alla utanför omklädningsrummet och träningsanläggningen alltid kommer veta bättre vad det är som verkligen händer där inne än de som är där varje dag; jag undviker sociala medier i mesta möjliga mån för att jag inte orkar lyssna på jargongen; - och ändå kommer jag alltmer på mig med att börja "hålla med" nu. Jag börjar också sluta tro på at Ruben Baraja kan det här.
Jag har väl stått för länge på det här gräset utan slut och ser inte heller någon riktning, hör inte någon ens viska åt vilket håll vi måste (inte ska) gå härifrån, och börjar tvivla.
Jag vill ju att Baraja ska lyckas här egentligen.
Han var så glad och så stolt när han presenterades.
Hans första stora lag sa han och han log och ögonen glittrade och det var sista gången han delade med sig av ett ansiktsuttryck.
Inför matchen mot Girona har Baraja valt att inte uttala sig.
Istället skriver klubben några ord om att Javi Ros gör sin 150:e match i Zaragozatröjan på sin hemsida, och Marca fokuserar på att Juanjo Narvaez tagit ett eget initiativ i coronakrisen och via sina sociala medier bett dem som är alldeles utblottade och inte ens "kan mata sina barn" att höra av sig till honom.
Han kan inte göra mycket, skriver han, men han kan skicka ett paket ris, en påse pasta, något - för, som nybliven förstegångsfar måhända, eller bara som mänsklig - "står han inte ut med tanken på att det sitter barn utan något att äta runt borden". Narvaez uppmuntrar också andra förmögna människor att börja dela med sig själva, eftersom han tycker att myndigheternas insatser inte räcker, att människor behöver varandra mest.
Fint så.
Så visst bjuder han på mål ändå.
Så har vi alltså vaknat upp ur mardrömmen en liten stund och satt oss upp igen. Tänkt och sagt saker.
Vi spelar första omgången åtta omgångar in. Kan det fungera som en nystart?
Ja varför inte, tänker man, lägger sig tillrätta för att få sova ordentligt och vaknar med ett ryck igen, när det blivit den 4 november och klockan slagit 19 och finner att vi är tillbaka på La Romareda.