Jag kommer med entusiasm och med kärlek och eld
Victor Fernandez är tillbaka i Zaragoza.
Nu är han här igen Victor Fernandez.
För fjärde gången sitter han och presenteras som tränare på La Romareda. Det har gått 33 år sedan första gången och 6 år sedan sist.
Han var 31 då han kom.
Då, 1991, var det något världsunikt med en så ung tränare och särskilt i ett så stort lag. Värlen var inte lika imponerad av unga då. Det var inte nödvändigtvis något bra att inte ha någon erfarenhet, men sen växte Harry Potter-generationen upp och nu måste du vara under 20 för att de ska tro på att du kan komma med något som inte alla redan kan (eftersom allt det andra är gammalt!). Så att Zaragoza - som på den tiden var ett bra lag om man med bra menar ett lag som vinner - gav ansvaret till den här yngllingen genererade förstås en och annan inte särskilt positiv spaltmeter.
Men!
Precis som i sagornas värld var det snart tvivlarna som fick stå där med sina långa ansikten.
Det började dåligt såklart för vad vore det annars för berättelse?
Victor Fernandez tog över ett Zaragoza som kämpade mot nedflyttningsstrecket. Det är lätt att sardoniskt tänkta att jaha? och vad är det för märkvärdigt med det då - men det var det då. Det var väldigt märkvärdigt att det här storlaget plötsligt var sådär långt nere och harvade.
(Titta på hur situationen ser ut för Valencia CF idag, det är nog den rimligaste jämförelsen.)
Uruguayanen Ildo Maneiro fick gå och i brist på alternativ plockade man in ungdomslagstränaren - Victor Fernandez, förstås.
Han klarade med nöd och näppe av att rädda Zaragoza i Primeran efter kval mot Real Murcia och fick förtroendet förlängt.
Säsongen därpå,1992/93, blev Real Zaragoza 'Real Zaragoza SAD' - Sociedad anónima deportiva. Ett idrottsaktiebolag, med andra ord.
Det här visste ingen då, men det här var början till det totala kaos som vi fortfarande håller på att blåsa oss undan från, nu som ett papper i Jorge Mas fotbollsportfölj. Men det är inte det som det här ska handla om.
1992/93 trodde alla att SAD var början på något som skulle bli bra. Man skulle få en chans att på allvar kunna bryta ekonomisk arm med de som är rika till stor del för att förbundet är konstruerat så till deras fördel som det är.
Alfonso Solans valdes till president.
Och det verkade verkligen bra.
Under sitt andra år som tränare tog Victor Fernandez Zaragoza hela vägen till final i Copa del Rey, men förlorade cupen till Real Madrid.
Nu var det ingen som snackade. Det var heller ingen som gärna påmindes om hur de själva låtit året innan.
1993/94 Vann Zaragoza CdR över Celta Vigo och slutade trea i ligan.
Vilken tid det var, det här!
Och snart är vi framme vid rasets början, men innan dess måste det bli så bra det bara kan bli först, så att det verkligen gör ont sen.
Så att smällen verkligen smäller.
1995 ledde den då 35-årige Victor Fernandez Zaragoza till den största titeln i klubbens historia: Cupvinnarcupen i Paris - då Nayim gjorde sitt ikoniska mål i den absoluta slutsekunden mot Arsenal.
Mer än 150 000 människor firade i två dygn på Placa de España.
I november 1996 dog Alfonso Solans (den enda som dött på sin presidentpost i den här klubben) och Victor Fernandez fick sparken och förutom små blänk här och där (Zaragoza tog sig till Champions League men förbundet GAV BORT platsen till Real Madrid med den rimliga motiveringen att de "spelat där föregående år", Zaragoza tog sig till Champions League igen och det här året var Real Madrid där av mer...ska vi säga egen förmåga, och förbundet behövde inte kliva in, men Zaragoza storhandlade på kredit och försattes under tvångsförvaltning några år senare. Vi låter bi att nämna alla med tusen gånger större skulder som slipper detta, som får fortsätta handla, det blir så otrevlig stämning annars.) har det aldrig gått riktigt bra för Zaragoza igen.
Victor Fernandez kom tillbaka till klubben 2006, och det var förstås han som för första gången tog med sig laget ut i Champions League.
Han förfogade över den dyraste truppen i Zaragozas historia. Det var bröderna Milito. Det var Pablo Aimar och Andres D'Alessandro, Sergio Garcia, Gabi Fernandez, Oliveira, Roberto Ayala och Matuzalem.
Det här kan såklart inte sluta på annat sätt än att Zaragoza åker ner i Segundan och det gör det inte heller.
Victor Fernandez får gå.
(Under nye ägaren Agapito Iglesias och president Eduardo Bandrés styre -det varade åtta säsonger- hade Zaragoza 129 spelare, 10 tränare, och åkte ner i Segundan två gånger.)
Det dröjer fram till 2018 innan Victor Fernandez kommer tillbaka till Zaragoza igen.
Då har laget härjat i Segunda i fem år. Man har stabiliserat sin ekonomi även om en stor del av skulderna återstår, man är redo - säger man - för Primera igen efter att ha fått tid på sig att lösa det värsta i organisationen i en lugnare division.
Man vänder sig till den som lyckats i det förflutna.
Victor Fernandez ledde Zaragoza till ligaframgångar, titlar och Europa.
Klart han ska få ta oss tillbaka!
Han som gjort under förr.
2020 leder klubben ligan stort.
Det känns klart.
Och så slår pandemin till.
Zaragoza tappar sin tvåsiffriga poängledning och misslyckas i kvalet mot Elche.
Victor Fernandez går.
Nu är han färdig. Nu orkar han inte mer.
Det går några tränare och så i mars 2024 sitter han här igen och berättar att han inte fattar varför han darrar så. (Jag tror det är för att Zaragoza sitter lika djupt i honom och slår lika hårt som hans hjärta gör.)
Han nämner 2020.
- Det var förödande för mig att snubbla på den mållinjen, säger han på en presskonferens som kablas ut på klubbens sociala medier. Jag trodde verkligen att det här skulle vara vår chans, att jag skulle få ge laget tillbaka till Primeran och divisionen tillbaka till fansen men så misslyckades jag. Det utplånade mig fullständigt som både fotbollstränare och som person. Jag kände mig helt tom, och nedsänkt ensam i vad som verkade vara en oändlig ensamhet och sorg.
Något annat tränaruppdrag tog han inte under de här fyra åren.
Han är väldigt känslosam genom presskonferensen.
Två gånger behöver han lämna konferensrummet och gå ut och samla sig.
Det går inte att inte gråta.
Nu, säger han, är han rädd att man ser honom som en "frälsare" som återvänder och bara väntar på att miraklet ska ske.
- Jag kommer in som den tredje tränaren den här säsongen. Det betyder att något gått riktigt riktigt illa, att lägert inte är bra. Zaragoza ska inte tro annat än att vi är illa ute nu och vi måste ha full beredskap. Jag sa det till spelarna min första dag.
Ni måste göra mer.
Jag har sett matcherna. Ni har inte gjort tillräckligt.
Och det här mår ingen bra av,inte klubben och inte fansen och framför allt inte ni.
Jag sa till dem att jag kommer att kräva mycket mycket mer av dem än såhär, men att de kraven också är utrymmen för dem att röra sig i. De kraven är möjligheter.
Och så försöker han lätta upp stämingen lite, säga att han är som alla andra fans.
- Jag gillar alltid truppen mer på sommaren än på vintern.
Han säger också att vi inte ska hålla på och räkna poäng upp eller ner.
- Sist jag kom till Zaragoza sa en vän till mig att det krävdes hjältemod för att anta den här utmaningen. Så illa är det inte nu, men vi är inte i en situation nu där vi hjälps av att titta för långt i någon riktning. Vi kan bara fokusera på det som är precis framför oss, och det är inte en tabellplacering hit eller dit, det är nästa match och just nu är det bara den.
Nästa match och bara den för Zaragozas del betyder RCD Espanyol hemma på La Romareda på söndag.
- Det är det bästa laget i divisionen vi ställs mot. Espanyol har överlägset bäst resurser och mest potential - men de har inte riktigt visat det. Det är en svår serie, de skulle bara ner och vända som så många före dem som blivit kvar år efter år bara skulle ner och vända. Så självklart kan vi slå dem. Vi måste gå ut med den inställningen.
- Vi kommer spela som mitt Zaragoza alltid spelar, säger Victor Fernandez och signerar fin fjärde presentation med en kyss på skölden som skymtar ovanför hjärtatn, den som är en svagare spegling av det som slår där inuti.
Och just nu när jagsitter här och skriver kommer jag inte på något bättre att beskriva Victor Fernandez och Real Zaragoza som en kärlekshistoria, den bästa sortens kärlekshistoria.
Den som liksom aldrig blir färdig.
Den där sista ordet aldrig sägs.
