Las Palmas - Zaragoza0 - 2
Las Palmas - Real Zaragoza 0-2
Kontrollerat då discplinerad öken bortaslog spretig semesterstand.
Efter föräldraledighet i matchomgång 38 är redaktionen tillbaka till omgång 39.
Om man nu skulle pricka in en match att inte rapportera om så var det väl den då Zaragoza tog emot ligans ganska klart bästa lag, Espanyol, i en match där poäng för Zaragoza skulle innebära en mindre skalp medan en poäng skulle räcka för Espanyols omedelbara återvändande till Primeran (grattis, säger vi).
Just så blev det. En stängd tillställning, där Zaragoza trots allt ville och försökte mer, kunde i slutändan ändå summeras genom de fem tilläggsminuter där Espanyol gick och slog bollen mellan sina mittbackar medan Zaragoza tittade på. Fokus hamnade på vilka scener som utspelades på bortalagets bänk då man gjorde sig redo för planinvasion, och just ingen på plats var väl mentalt på någon annan plats än den tysta överenskommelse som man råkat ingå i.
En poäng vardera gjorde helt enkelt alla väldigt nöjda, och så fungerar fotbollen ibland.
Zaragoza lever ännu bland svallvågorna efter Cristian Alvarez kvitteringsnick mot Lugo, i vad som blev matchens näst sista bolltouch. Där och då avgjordes förmodligen säsongen, helt plötsligt var matcherna för få och lagen mellan oss och strecket för många för att man i praktiken inte skulle ha hunnit hoppa upp bland lakanen, dragit täcket över huvudet och på sätt ännu en kväll undvikit mördarmonstret under sängen. Poängen mot Espanyol gav en skjuts, det lät oss veta att vi är svårslagna, och med allt detta i ryggen var det ett påtagligt självförtroende hos laget som tog flyget till Las Palmas de Gran Canaria och Gran Canaria Arena.
Startelvan var fortsatt en glädjespridare. Förvisso landar jag i den slutsatsen redan då blicken sökt sig till anfallet till och återigen sett Narvaez - Ivan Azon, men en upptinad Juventus-inlånad Luca Zanimacchia kändes också rätt, liksom att Eguaras och Zapater fortsatt tog två av tre platser i det där tremannamittfältet. Jag hade föredragit Francho framför James Igbekeme, men rotationen var också enkel att förstå.
Vänsterback Nieto fortsatte att hålla den under hösten tok-givne Pep Chavarria på bänken medan Jair Amador den här gången blev den av våra tre mittbackar som fick titta på från bänken.
Kontrollerat, fokuserat och svårslaget. Så kändes laget inför matchen, under uppvärmningen (konerna och löpövningarna vittnade om hur "tråkiga" vi är, medan Las Palmas spelare snarare stod och trixade lite för sig själva), och det var naturligtvis en känsla som inte ska finnas då man går in till match.
Första halvlek:
Sex placeringar, och lika många poäng, upp till hemmalaget visade sig inte skrämma Aragoniens taggbeprydda pärla. Det även taggigt låtande Zaragoza tog direkt tag i matchbilden genom att spela nåt så vägvinnande som en kollektiv, disciplinerad fotboll där alla lagdelar försökte sig på sin uppgift - stundtals gick det att se led av blåvita soldater som marscherade i takt till ex-militären Juan Ignacio Martinez gormanden, och lokalbefolkningen kan kanske ha undrat hur, och framförallt varför, det kommit en massa barska nordspanjorer, som inte ens bytt om från uniformen till badshorts, på besök.
Kapten Alberto Zapater såg ju liksom inte ens glad ut där han sprang runt och svettades mitt i latrinbyggandet.
Vi vet inte huruvida Jesé Rodríguez undrade varför det här bortalaget, i sina snygga röda tröjor, ville komma hit och ha tråkigt när man ju istället kan njuta av solen och musikkarriären vid sidan av plan. Det kan han ha gjort. Någonstans sattes hursomhelst tonen för matchen redan under uppvärmningen, under de första fem minuterna, då Zaragoza smällde på och en sån som Jesé Rodríguez kändes som en lyxlirare i lite Mesut Özil-stuk.
På tal om Özil så var det ju just hans beskyddare under det där beväpnade rånförsöktet för två år sen, Sead Kolašinac, som 2014 satte stopp för Jesés karriär på Bernabeu. Jesé själv berättade för några år sen att den svåra knäskada han åkte på i den närkampen hindrat honom från att bli världens bäste spelare. 2016 bar det ju sen istället av mot Paris, där tonen sattes under spelarpresentationen då flickvännen tilläts kapa tillställningen för att fotografera sig själv inne på Parc des Princes framför en till synes obrydd Jesé och en synneligen brydd klubbpresident Nasser Al-Khelaifi.
Några utlåningar senare, till just Las Palmas, Stoke (där han lovade mycket genom att omgående sänka Arsenal med Sead och Mesut i laget), Real Betis och portugisiska Sporting CP, blev en sexskandal där Jesé mitt under pandemin semestrade och festade på Las Palmas nog och kontraktet med PSG revs.
Att valet skulle falla på det Las Palmas, som under 2015/2016 charmade fotbollsvärlden i La Liga med det här som kronan på det verket, var väl givet sett till att fotbollskarriären, som alltid kantats av en bristande professionalitet och förkärlek för festande och musikkarriären, oundvikligt hamnat i sin onda spiral.
Det var en kontrast jag inte riktigt kunde släppa igår, eftersom Zaragoza inte har några Jesés. Det är rentav svårt, för att inte säga omöjligt, att se någon sådan dels söka sig till de ädlare delarna av Aragonien. Man har istället Zapater, Eguaras och Juanjo Narvaez, som alla springer tills man sägs åt att inte springa längre.
Som brinner för att göra rätt, som också kan bli för inrutade i sina invanda spelmönster för att offensiven ska kunna explodera i ett välkommet kaos, och som alltid garanterar en viss insats.
Ett Zapater-lett bortalag mot ett Jesé Rodriguez-lett hemmalag, alltså. De första minuterna bestod helt av att Las Palmas inte fick tid eller vila med bollen, och plötsligt hade en harmlös boll som kontrollerats av Zanimacchira, omringad av tre försvarare, resulterat i vad som vid en första anblick sett ut som ett svandyk. Men, med VAR med i spelet fanns förstås något att klara upp innan vi kunde gå vidare, och efter att reprisen rullats ett antal gånger var det rentav tydligt att Luca tagit emot en stämpling av första halvleks mest profilerade högerfot signerad Tomas Cardona.
Straffen tilldelades, fram klev den för åtta minuter sedan iskalle Luca Zanimacchia, och satte den i sidonätet som om han aldrig gjort annat.
Något i lagens attityd gjorde att de framstötar Las Palmas gjorde, med en del ganska farliga lägen som resultat, trots allt kändes något ofarliga. Matchbilden fortsatte istället som den börjat, med den ganska monotona och disciplinerade lagmaskinen Zaragoza som malde på, och i matchminut '25 var dags igen. Juanjo Narvaez tog sig an träbenet Cardona, efter att kroppen kroppsfintats bort slängdes den beryktade högerfoten ut en gång till och stämplade med sig en bra bit av Colombias landmassa.
VAR behövdes inte, fram klev Inigo Eguaras. Målvakt Alvaro Valles hade varit läskigt nära att ta den första straffen, trots dess placering och kraft, och hela hans uppenbarelse talade om att han är vesslelik när han får slänga sig åt sitt höger. Eguaras gillar samtidigt samma hörn, så en bra slagen straff längs marken studsade via målvaktens händer i stolpen och perfekt ut för att skopas upp, och Eguaras-vrålet i frustration var lämpligt.
Men, återigen var det ingen psykologi som skilde dessa lag åt. Zaragoza skakade av sig besvikelsen, utan att tillsynes riktigt ha registrerat den, och höll ihop lagdelarna. Zaragoza skulle få ett ytterligare jätteläge, efter flipperspel letade sig bollen till Narvaez, som drog på ett snabbt skott som tippades i stolpen, och på returen dundrade Alberto Zapater och bredsidade bollen strax utanför - till sin egen oändliga skam.
Las Palmas skicklighet framåt började däremot komma in i matchen ordentligt, och med höstens Cristian Alvarez hade man haft en kvittering, och förmodligen även ledning, in i halvtid.
Vårens Cristian Alvarez nickar istället in säsongsdefinierande ögonblick och spelar sig till matchers högsta betyg, så hjärtat skonade halsgropen.
Andra halvlek:
Lagen gjorde varsitt byte i halvtid. För Zaragoza klev James Igbekeme, efter en anonym insats, av då Francho Serrano med vana kliv sprang in.
Matchen var en fortsättning av första halvlek, Las Palmas kombinerade fint och Jesé Rodriguez saknade möjligen skärpa i sina avslut men var hemmalagets bäste spelare. Jag är av skolan att att ta sig till lägen du missar är skäl för att återigen starta (så länge man inte hamnar under isen på Timo Werner-vis, så som vår egen Gabi Fernandez gjort), och det var en bra före detta-supertalang som verkar ha hittat rätt, på Segunda-nivå.
Att spela ett tremannamittfält, och låta vänsterkanten skötas helt av defensivt opålitlige Carlos Nieto, ger dock ett betryggande centerblock från vilket allt kan utgå och med två enmansarméer i Narvaez och Ivan Azon på topp river Zaragoza tillräckligt för att skapa chanser oavsett. Las Palmas hotade de gånger då bollarna slogs genom mittfältet, men mittfältskampen gjorde att matchbilden ständigt tippade åt det kontrollerade.
Tio minuter in skadade sig Vigaray, återigen, och ersattes av Alvaro Tejero. I ungefär samma veva gick den för dagen smått lysande Luca Zanimacchia ut för Sergio Bermejo, och efter en tjugo minuter där mycket och egentligen väldigt lite nytt hänt så var det just Tejero, Bermejo och den alldeles nyss inbytte Atlético de Madrid-utlånade Sanabria som skulle avgöra tillställningen. Bermejo lirkade fram Tejero till ett fint inläggsläge, på bortre stolpen smög planens kortaste spelare sig förbi en fullkomligt sovande markering och nickade med emfas in det definitivt räddande La Liga Smartbank-kontraktet.
Målet fick fart på hemmalaget, som började agera mer stressat, men det fanns ingenting i den individualitet som stundtals hotade som kunde koordinera fram en organiserad motreaktion. Blocket Zaragoza stod framför överste JIMs klara, vakande blick pall för trycket och segern kändes, kanske med betoning på just det där, aldrig riktigt hotad. Det var ett för dagen väldigt bra Zaragoza som spelade som sig själva som vann kampen på alla plan, och skickade huvudbry med Pepe Mel hem.
La Liga Smartbank, 2021/2022. Det är (förmodligen) inte klart, men är det ändå. Den här säsongen höll vi på att för första gången sedan 2012/2013 byta division, frågorna kring vad som hänt klubben om detta faktiskt hänt - skulle vi likt Deportivo la Coruna spela förlustmatcher mot Celta Vigo B - slipper vi fundera på.
Fyra poäng av sex möjliga har vi tagit under vårt nye skyddshaelgon. Redan på torsdag spelar vi vår tredje match sen Cristian Alvarez gjorde mål, då mot Castellon, aupa och så ses vi då.