2020-10-22 16:30

Leganés - Zaragoza
1 - 0

Leganés - Real Zaragoza 1-0

Hela ett skott på mål och ett insläppt drömmål bäddade för Real Zaragozas andra (raka) förlust.

Ett par jobbiga dagar har gått sen söndagsförlusten. Tabellen vittnade om att Espanyol låg nio poäng framför Ruben Barajas mannar, och med tre matcher i handen på Espanyol fanns förstås öppningen för ett mästarlag. Något sådant åkte dock inte ner till Madrid för att möta Leganés, men väl Real Zaragoza.

Första halvlek: Minuten innan spelarna dök upp i spelartunneln kablades nyheten om Adrians hastiga degradering, och med det Zapaters lika hastiga befordran, ut till omvärlden. Sergio Bermejo, Eguaras och Zapater på mitten med andra ord, två av tre som ännu inte startat i år. Farhågan var väl att det skulle bli ett för långsamt centralblock, varken kreativt nog för att hålla i bollen eller snabbt nog för att riktigt hinna med hemåt.
Så blev det nog också, Sergio Bermejo gled runt och visade på sina kvaliteter, men också att han väger lätt, Eguaras och Alberto Zapater å sin sida fick bara aldrig något grepp om matchen. Ganska stökigt mittfältsgnuggande varvades med att lagdelen spelades igenom, och trion har en stor del i att första halvlek blev så intetsägande som den blev. Det vill säga, om vi bortser Zaragozas missar.

Vänsterback Tejeros livsfarliga halkning som öppnade för ett mål om Zaragoza-bekantingen Borja Baston bara gjort som han ska och släppt avslutet till kollegan bakom ryggen i perfekt läge överglänstes endast av Jair Amadors totala icke-spark som gjorde att samme Borja Baston ur ingenting plötsligt kom helt fri med Christian Alvarez. Någorlunda helt fri åtminstone, paniken i Jair gav rejäl fart i benen och hans glidtackling krympte målet rejält och Christian Alvarez kom ut bra. I tevesoffan var det bara att andas ut medan Christian Alvarez tappade sin luft - brösträddningen var fin.

Osynlig, återigen, var slovenen Haris Vuckic och den sagan är fem omgångar in redan så tröttsam att jag vet inte vad. Vad tillför han, som stjärnvärvning?
Då var istället Leganés alldeles egen Shinji Kagawa halvlekens, och som det skulle visa sig hela matchens, förgrundsfigur. Gaku Shibasaki överglänste Sergio Bermejo och fördelade boll på ett sätt som vittnade om att La Liga-erfarenheten med Getafe inte låg särskilt långt alls bak i tiden.

Andra halvlek: Samma tjugotvå spelare som sprungit ut i spelartunneln sprang åter ut på den välvattnade gräsmattan. Vitklädda Leganés stod tidigt i samlad trupp, försjunkna i samtal, medan Real Zaragoza tog något längre tid på sig att dyka upp i kameran. Vad observationen säger om något vet jag inte, en tanke for dock genom huvudet om att bilden Leganés förmedlade var av ett samspelt lag i harmoni. Båda lag hade hursomhelst lika många skärrosa skor.

Spelet tog vid där det slutat, inte mycket hände och nån hisnande resa var vi inte med om. Real Zaragoza började efter fem minuter befinna sig i en del småfarliga lägen, med rätt studs här eller där så kanske det skulle kunna bli något av det här. Eller av det där, eller varför inte av den bolle... Nej, tänker du så där får du skylla dig själv när Jose Arnaiz drömbombmålar in 1-0 efter en slicead hörnvariant. Sergio Bermejo är killen som ska täcka av skottet, det gör han lika mycket som han inte vill bli träffad av bollen. Snabbt och ansvarsfullt ut i press - bra. Att inte skära av skottet utan bara vända sidan till och låta den perfekta bollbanan smita runt kroppen mot det öppna krysset därborta - fy, Sergio.
Målet i '54 fick fart på mycket. Jair, som jag i somras alldeles förhastat gissade var sedd som en startspelare när han värvades, fick efter sin första start på ett tag kliva av efter timman spelad. Varför en mittback i ett sådant läge tas ut mot en annan mittback (Guitian), ptja. Det var en dålig insats, virrig, tegelstenar till fötter som spred fotbollarna till höger och vänster. Men ändå.
Jair var inte tiominutersperiodens ende offer, Pep Chavarria klev av gräset lika anonymt som han sprungit runt på det och in kom istället Gaizka Larrazabal. Även Leganés passade på med ett dubbelbyte. Spänningen tilltog, nu fanns här plötsligt nåt att förlora och en insikt om att oj, vi håller ju på att förlora.

Leganés hade i och med målet skapat sin sista målchans i matchen, och nu började det bli dags för Real Zaragoza att skapa sin första. Någon gång runt '70 kom så ett skott på mål, till grafikerarens stora lycka som på beställning kunde få visa upp 5-1 i den statistiken. Men, det var trots ett dubbelbyte (Alberto Zapater och Haris Vuckic ut, Javi Ros och Gabriel Fernandez in) också vad man mäktade med. Man var aldrig nära, den poetiska rättvisan hade med en rejäl portion tur kunnat få segra efter 94,5 minuter då Leganés tidsdödande fuffens gjorde att nån extra minut lades till, men flipperspelet som var de båda nickarna var egentligen mest ingenting.

1-0 slutar matchen i Madrid.
På fem matcher har Real Zaragoza sju inspelade poäng, förlustkolumnens tvåa stirrar mig rätt i ansiktet nu när jag läser. Känslan under och efter match personifierade Adrián Gonzalez, den plötsliga läktar(bänk)platsen nån minut innan avspark mottogs på allra bästa sätt genom en mörk blick under två rynkade ögonbryn och en passivt-aggressiv kroppshållning som nog lämnat nån form av fysiskt avtryck på den plaststol han tillsynes vuxit fast vid. Eventuella muttranden doldes av ansiktsmasken, smart nog fanns inte heller nån lagkamrat inom muttrande-avstånd.
Men ja du, Adrián. Sinnesstämningen är du inte ensam om. Zaragoza "a ganar", minsann.