Livet lunkar på
Så var vårsäsongen igång.
Åren kan ändras.
Du kan korsa ekvatorn till fots från någonstans lång ifrån den.
Någon annan reser ut i rymden och upptäcker något, kommer närmare gud eller längre ifrån.
Allting förändras hela tiden.
Utom detta: Real Zaragoza fortsätter att krocka mot sig själv.
Vi är bra på det här med magiskt tänkande. Ett uppehåll på två veckor är inte det; ett uppehåll på två veckor det är en ny början.
Ett landslagsuppehåll som är lika långt funkar inte så.
Men nu har det varit vinterlov och det är med förväntan på det nyas uppdykande som folket trotsar regnet som bildar en ridå mellan Zaragoza och mig på Bet 365-skärmen och sitter där i sina nya Reyes Magos-tröjor och halsdukar.
Finklädda.
Alla huttrar.
De sjunger hymnen och så börjar det och så är allting precis som det var för två veckor sedan.
Eller nästan.
För det sitter en ny i publiken på La Romareda och ser, det är Real Zaragozas nya sportchef, Juan Carlos Cordero.
Dagen innan presenterades han och sa att när Real Zaragoza ringer, då "ryser man i hela kroppen".
Fran Escriba har varit konsekvent med sitt 4-4-2 sedan han kom precis som han lovade och det ska sägas att Zaragoza HAR blivit mycket ...bättre? mindre dåliga? Det finns ett inslag av "per automatik" i särskilt det som sker på mitten nu och vi ser det i att laget spenderar större delen av matchen uppe i banan. Det är mycket mindre panikjagande hemåt, mycket mindre panikrensningar och onödiga hörnor och som resultat av det bara förlorats en gång sedan han tog över.
Men - och för detta men tänkte jag göra ett litet hopp till den eviga bollinnehavsdiskussionen.
Men. Om du har bollen i din ägo i 75 minuter av 90 förtjänar du inte att vinna bara för det, av det. Du är inte nödvändigtvis bättre heller, ppå annat än att lalla runt i en loop av världens tråkigaste typ av försvarsspel.
Och så till mitt men.
Men.
Bara för att du spenderar en timme av matchen på motståndarens planhalva förtjänar du inte heller att vinna. Inte på grund av det. Inte bara av att göra det.
Precis som i det sövande bollrullandet behövs det krut också.
Det ska skjutas sönder saker.
Något måste gå i mål med.
Ny"förvärvet" Alarcon debuterade och hans insats var mest som himlen den kvällen - regntung.
De gånger Zaragoza tappade boll var det oftast han som slarvade - och tänk att det här ska skrivas: det var tur för oss att Cristian Alvarez var tillbaka för han gjorde två direkt avgörande räddningar i första halvlek, båda efter att chilenaren lätt låtit sig luras.
Zaragozas ineffektivitet framåt har inte förändrats bara för att året bytt slutsiffra och vi -så att säga - etablerat mittfältet.
Ingen gör mål om inte Jair går upp och nickar eller Giuliano Simeone snubblar till.
Jag såg bara fragment av söndagens match mot Mirdanes eftersom regnet skymde och min febriga bebis och jag byggde en tågbana framför bokhyllan jag ställt mobilen i för att kunna titta samtidigt, och alla fragmenten var praktfulla missar.
Det var Francho som sköt utanför.
Det var Ivan Azon (äntligen tillbaka från skada, han välkomnades in med en stående ovation) som sköt utanför.
Och Giuliano Simeone som sköt utanför, han höll balansen alldeles för mycket för att råka göra mål.
En gång var det en i Mirandes som filmade illa, och då stannade jag upp och skrattade för det var så dumt. Den här spelaren hängde runt höfterna på Mollejo, som lyckades hoppa ur greppet varpå gästen ställde sig upp raklång, slog händerna för ansiktet och stöp ner i gräset.
Mollejo och jag skrattade från varsin sida av Europa och domaren bara skakade på huvudet,
Trist nog var det meddet här lilla uppträdandet underhållningen för kvällen peakade.
För efter en ganska jämn första halvlek hade gästerna bestämt sig för att en poäng är bra nog och vaktade tillsammans sin målbur i andra. Det var det enda de gjorde och det gjorde de bra nog.
Och Zaragoza utan krut lyckades inte spränga hål i den här väggen, inte heller lyckades de ta sig runt den eller hoppa över.
Då spelar det mindre roll att Fran Escriba - förvisso riktigt - påpekar hur mycket vi "särskilt i andra halvlek" var uppe och "störde dem" på deras planhalva. (På La Romareda ska väl dessutom båda planhalvorna vara våra, mummel mummel.)
Jag hoppas Juan Carlos Cordero satt där och rös och funderade på hur man gör för att köpa (eller i värsta fall LÅNA) en gammal måltjuv.
Det är det jag helst vill ha till Zaragoza just nu.
En gammal spelare.
En gammal anfallare, 30+. En som bara ligger där uppe och snor målen och äran av andras arbete.
Som vet att det går att göra så, också.
En målkapitalist.
Verkligheten för Real Zaragoza 2023 är fortfarande denna.
På 11 matcher av 22 har det misslyckats med att göra mål.
På 22 matcher har det samlats ihop 26 poäng.
Det är fyra poäng ner till nedflyttning och nio till kvalspel.
Det är tur för oss att de andra lagen i ligan också är rätt dåliga.
Det är vår lyckliga stjärna.
