CD Lugo - Real Zaragoza 2-2
Noll räddningar, målskytt i '96:31 - Zaragozas målvakt
Oftast är tiden ett kontinuerligt fenomen som följer logikens inneboende regler och lagar, igår var igår och nu är idag, och så fortsätter den i evighetens evighet. Ibland går det inte att peka på riktigheten i detta - hur förklarar vi exempelvis tidszonernas interagerande med varandra - men ramverket för det vi vill kalla verkligheten är ju hursomhelst satt och sällan gör vi någon nån som helst tjänst genom att svara nåt annat än "vi vet" när någon frågar huruvida vi faktiskt vet.
Det går inte längre att veta vad som är tid - det såg den match som gick av stapeln i Galicien, under det som var tänkt att vara valborgsmässoafton men som blev ett tyst, inlåst "grattis" till vår monark (apropå tid) och under-et till alla föres och efters, till.
För trettio minuter sedan hade Cristian Alvarez sparkat iväg en boll han funnit i sitt nät, för tjugofem minuter sedan joggade han uppåt mittcirkeln till för att vara med under matchens sista spark, och för tjugo minuter sedan hade han därifrån hunnit anlända i offensivt straffområde.
Jag vet inte hur det är att leva i en värld där Haris Vuckic och Cristian Alvarez gör sånt man vill (men inte ens orkat drömma om) att de ska göra, jag vet bara att slukhålet och skriken ute på gatan förmodligen inte har med kvitteringen på Anxo Carro att göra.
"Det är den bästa elva jag sett oss ta ut, det tog 45 matcher innan alla fick plats, mja byt ut Nieto mot Chavarria men annars så"
Haris Vuckic, Gabi Fernandez, Alex Alegria. I den ordningen har våra anfallare varit existentiellt dåliga. Tillsammans har trion ett mål sig emellan (och nej, det är inte Haris Vuckics).
Minns ni honom? Han som kom in som typ Premier League och med sina mål i Twente nu skulle ersätta stjärnlånet Luis Suarez, som via ett återvändande till Watford nu var med och Granada-slog Barcelona på Camp Nou.
Efter att inte ha skapet ett enda läge fick Haris inte spela mer, och detta, tro det eller ej, trots mål mot San Marino och Luxemburg för Slovenien.
Sen dess har vår stjärnanfallare synts skrämmande glad i livet ut på träningar medan han aldrig överhuvudtaget varit påtänkt för en startplats, eller ptja, inte ens inhopp annat än i de fall där allt som åtminstone påminner om en anfallare ska slängas in.
Juanjo Narvaez, som på vännen Luis Suarez inrådan, sökte sig till Zaragoza har som bekant istället varit riktigt bra på samma position, och i envisandet med två anfallare har säsongen mest gått ut på att hitta en radarpartner. Unge Ivan Azon, 19 i december, som varit ensam om att vara bra och alltid avgörande då han hoppat in har varit en vandrande gåta i allt sitt icke-startande.
Fram tills ikväll.
Seriens näst mest nedsparkade spelare och vår egen, äppelkindade produkt tillsammans på topp - det förlösande i att onödigt hårt knutna knutar löses upp går sannerligen att underskatta och bara att se grafiken där Zaragoza ställde upp utan bakbundna, offensiva ben var lika skönt som en oväntat upphävd corona-restriktion.
Zaragoza åtta poäng på fem matcher, Lugo noll poäng på fem matcher. Sex poäng skilde lagen åt, fyra månader skilde tränargärningarna åt och Zaragoza tackade ödmjukast för äran att få ställas mot ett desperat, vilt fäktande bottenlag under en ny tränar-effekt.
Första halvlek:
Zapater och Francho gick in hårt, som den där typen av mittfältare gärna gör, för att sätta sin prägel på matchen men det visade sig ganska snart att bollen skulle fara som den ville i den galiciska blåsten. Vigarays återinträde var lika positivt som anfallsbesättningen och ganska snart slogs bollarna ut mot honom. Utan ytorna kom Carlos dock aldrig fram och det tjänade mest till för att visa hur disciplinerade Lugo var. Zaragoza förde för en gångs skull matchen och Bermejo, som även han varit utanför startelvan i ett par matcher, var flink och påhittig. Det mesta föll på hans fötter, och oftast söktes högerspringande Vigaray för en kvickare aktion.
I ställningskriget på mittfältet och lagens disciplin emellan var kvaliteten mellan de båda nystartarna det enda som bröt mönstret, och med halvtimman spelad skulle mönstret brytas så effektivt att Lugo fick ta fem minuter för att åter finna sömmarna i sin fasad.
Kombinationen var läcker, Bermejos skott gjorde till sist inte skottläget rättvisa men det visade på intention och kvalitet och gav tillförsikt inför resten av matchen.
Orosmolnen efter att övertaget inte översatts hopade sig gradvis i takt med att Lugo, mellan sina nedsparkningar av motståndet, också grävde fram en del hörnor som man var tunga på. I första halvleks dödsryckningar täckte Frances föredömligt upp inläggsläget och drog på sig en hörna.
Manu Barreiro hoppade högt och visade på styrka då han tryckte ned den vanligtvis tjockhuvade Ivan Azon innan en solid nick letade sig in bakom en chanslös bortamålvakt.
1-0 var inte orimligt, men jävligt efter en halvlek som sett ut som fröet till den bästa sådan Zaragoza gjort i offensiv väg i år. Tränare Juan Ignacio Martinez ilskna tuggummi-tuggande var hursomhelst berättigat - det var tydligt att man samtidigt gått in med en något för nonchalant attityd mot ligans sämsta form - och att det skulle bli ssa taktiska justeringar och liv i omklädningsrummet var givet.
Andra halvlek:
Samtliga 22 spelare sprang ut på planen en andra gång. Vinden hade mojnat och ögonen drogs inte lika ofta åt hörnflaggorna till för att få ett grepp om vad som pågick, redan från första minuten stod det tydligt på både bolltempo och löpningar att spelarna varit påverkade av vädrets makter i första.
Huruvida Zaragoza faktiskt justerade något taktiskt var svårt att urskönja. Narvaez blev involverad efter att utöver sitt (som vanligt) suveräna hemåtjobb och vunna frisparkar ha varit osynlig, men såpass fri som colombianen släpps att vandra som han vill så berodde det troligtvis på att han själv hittat sin roll i matchen. Ivan Azon sprang och slet utan att komma till särskilt mycket, och med det var han bättre än alla sina alternativ.
På mitten försökte Alberto Zapater styra för allt vad benen klarade av. Det gick rätt okej, Alberto gjorde en bättre match än sin unge kollega Francho, men att mittfältet nästan aldrig bryter mönstret utan bara står för den enkla, korrekta passningen lämpar över ansvaret på de ovanför.
En uppgift ligans vanligtvis sämsta offensiv sällan klarar av.
Lugos taktik var uppenbarligen att sjunka och bevaka ledningen, och med timman spelad hade man sjunkit länge nog för att ett av Zaragozas alla inlägg skulle kunna spelas in kvickt. Efter en misslyckad, försvarande nick hamnar Ivan Azon i målvaktens grepp.
Straff, och varning.
Ivan Azon förtjänar sitt eget stycke för den här straffen, eftersom det inte bara gäller just denna straff.
Jag är personligen något kluven - jag tycker att straffen inte är målvaktens fel så mycket som Ivans förtjänst - och jag förstår de häftiga reaktionerna. Ivan var sjutton då han debuterade i A-laget, och i sin första match tog han emot kopiösa mängder stryk. Röd om kinderna, lite ängslig för att ha missat något viktigt direktiv studsade han upp från marken och kastade sig in i nästa närkamp, med samma resultat.
Allt i mig säger att Ivan spelat fotboll med pojkar ett antal år äldre, och att han genom att ha studsat mellan elaka armbågar eller inomhushallsväggar nu är vaccinerad mot att få just kok stryk.
Det är underbart att se någon vara så dum att den försöker nicka bort en boll medan motståndaren sparkar. För vem går, för att återvända till den aktuella matchen, in med huvudet och tar smällen som följer på att en målvakt som plockat ned den där bollen tusen gånger vet att han har rätt till bollen eftersom han bär målvaktshandskar och når högst?
Hursomhelst - ur ingenting har Ivan, för andra eller tredje gången i rad, närkampat sig till en straff som är helt rätt att blåsa. Han filmar inte, han gör raka motsatsen, men resultatet blir på nåt sätt densamma - genom att använda sig av kroppen och falla har laget en gyllene kvitteringschans.
Fram kliver Adrian, och inga hållna andetag i världen hindrar honom från att springa fram, vänta ut målvakten och på en experts vis slå in ett av säsongens viktigare mål.
1-1.
Med matchen neutral klev Lugo på medan Zaragoza föll tillbaka till ett tempo som mer påminde om första halvleks. Zapater, som orkat längre än vanligt, byttes till sist ut för en saknad Eguaras.
Lugo bryggde sig däremot inte, man fann kontringsmöjligheter och längre bollar, och bara genom en ändrad intention fick Zaragoza fråga sig hur väl kvällens backlinje skulle hålla.
Den höll dåligt. Nietos defensiv är fortsatt obefintlig - varje anfall som på något sätt når ut mot den stolpen till görs mot en Nieto som antingen inte närvarar eller som täcker nåt annat, oidentiferbart.
Kontring på konting började snart avlösa varann, Ivan Azon snubblade omkull en motståndare precis utanför straffområdet och såg till att dra på sig en varvning och en onödig, livsfarlig frispark.
Fyra minuter efter att frisparken kastats bort kom en oväntad långboll mot bortre delen av Zaragozas straffområde. Frances följde föredömligt och täckte upp för det skott som inneburit 2-1 om det gått igenom hans block, efter att kollega Peybernes lurats ned i gräst.
Den onda aningen satt i då hörnan slogs, och med Nieto på plan finns helt enkelt en man mindre i straffområdet. Helt ren står Frederico Venancio och lägger in 2-1 mot bortre stolpen. Avslutet är ett mål, Frances heroiska försök till glidtackling ändrar inte på mer än bollbanan in i mål, och bakom en chanslös Cristian Alvarez låg nu en boll som på många sätt hade möjligheten att bestämma Real Zaragozas öde.
"Sex poäng ner - klubben överlever inte en nedflyttning till Segunda B"
2-1.
Med åtta minuter kvar av ordinare tid fanns inte längre någon tid, och så var vi plötsligt tillbaka i det där igen. JIM slängde in Chavarria för Nieto och James Igbekeme för kvitteringsskytten, och James (mål-tokenet) som alltid brukar hinna vara på plan i en minut innan mål fick den här gången sucka från sidlinjen.
Med målet var all logik bortblåst, här krävdes nåt annat och här krävdes nåt rejält.
Här krävdes - Haris Vuckic.
Med ögonen uppskärrade kunde den som tittade på matchen fem minuter efter föregående byten se Haris Vuckic äntra plan, ackompanjerad av Alex Alegria, medan Ivan Azon och den för dagen sämre Francho Serrano lunka av.
Haris Vuckic var på plan.
Inigo Eguaras kom av oklar anledning in på plan med en gloria svävandes ovan sig, under bara de första tre minuterna efter att ha fått kaptensbindeln av Zapater hade fyra väldigt fina, svepande bollar färdats planen över för att skapa oreda i det samlade Lugo. Vigaray, och främst Chavarria, fick plötsligt nåt att jobba med och kanterna blev sylvassa vapen i kvitteringsjakten. Lugos pannor, tvåtusen till antalet, stod samtidigt samtliga på rätt plats.
Fram tills matchminut '88. Varo står för en av säsongens bästa räddningar och det var en dräpande smäll. Hemmamålvakten gjorde - straffen till trots - en väldigt fin match.
Pannor, ben, hörnor. Frustration, men framförallt frisparkar. 24 stycken drog de på sig under matchen, Lugo. Med Zaragozas tio hörnor blev det ett avbrott i spelet i mer än vart tredje minut, och det var uppenbart något Lugo siktade mot då de kom ut i andra halvlek. Varje närkamp krävde omplåstring, inkasten skulle ta fem sekunder längre.
Domare för dagen, Damaso Arcediano Monescillo, lade till sex minuter på matchen. Hade han lagt till tio till hade de sista sex, sexton, sett precis likadana ut.
Allt blockades, allt nickades bort. Hacket i repetitionen kom då James på juniorvis slarvade bort bollen och så gick trettio sekunder medan trycket skulle återetableras.
Matchen var över eftersom Lugo flyttat upp och tvingat bort Zaragoza från sitt eget straffområde. Zaragoza är rentav nere på egen planhalva och panikrensar upp i luften, i förhoppningen om att Gud ska nå bollen och kanske, möjligen vilja hitta på nåt - vad som helst egentligen - själv.
Från ingenstans kommer Narvaez och löper ikapp studsen, som backen nonchalant tillåtit. Utanför straffområdet hinner sen en annan Narvaez upp bollen, pressad av två försvarare ut mot sidlinjen gör denna colombian istället ett briljant drag och cruyff-vänder inåt i plan. Juanpe kommer farandes för kung och fosterland, och hade Kungen haft otur hade världen bjudit på ett benbrott på själva hans födelsedag.
Denna Narvaez, som står för en av säsongens bättre invidivuella prestationer, var alltså Haris Vuckic.
Huvudet snurrade på mig då jag skulle få ihop bilden - det ÄR ingen överdrift att beskriva Haris som en 0/10-värvning.
Hursomhelst hade vi fått en sista frispark. Klockan hade tickat en bit över de 96 då Bermejo lade upp bollen, tittade upp och ganska hastigt slog ännu ett av sina bra inlägg.
Inne i straffområdet fladdrar rött, blått, lila och vitt i en enda salig röra.
Och gult.
Det lila stod Varo för, det rödblåa tillhörde hemmalagets utespelare. Azurblanco så klart för sitt, och gult bär ingen.
Utom vår målvakt.
Han som i höstas klev av till omdömet: "det känns lite orättvist att det andra laget får lov att spela med en målvakt."
Länge under 2021 hade vi släppt in ett mål på La Romareda, och det var inte gjort av en motståndare. Cristian Alvarez boxade bollen i eget mål, och om fjolårets boxande och sparkar i stolparna då Zaragoza var som mest Zaragoza i sitt försvarsspel vittnade om att inte vara moraliskt emot våld så mycket som bara inte ha modet nog, så ville gubben efter sitt första mål för säsongen pensionera sig i sitt muttrande.
Ikväll stod han för sitt andra för säsongen, och det var lika avgörande men inte alls likadant.
Cristian, som gjorde lika många räddningar ikväll som Haris Vuckic och Gabi Fernandez gjort mål.
'96:31. På lördag är det tänkt att Real Zaragoza ska spela mot Espanyol. Den kan redan ha spelats, men om inte så är den tänkt att gå av stapeln kl 18.15 post-Cristian Alvarez.
