2021-10-16 20:30

Malaga - Zaragoza
1 - 1

Málaga CF - Real Zaragoza 1-1

Sjunde raka krysset på torsdag, mot Ponferradina.

Jag vet inte huruvida Hospital Miguel Servet på precis andra sidan gatan från La Romareda har en förlossningsklinik som vetter just mot arenan där Real Zaragoza spelar.
Jag vet inte huruvida Juan Ignacio Martínez, entrenador del Real Zaragoza, extraknäcker som förlossningsläkare.
Jag vet inte hur avstånd och vind förvränger diverse uttal och ord.
Det jag vet är att detta skulle förklara Real Zaragoza anno 2021/2022 när inget annat gör det.

Real Zaragoza begav sig söderut och tvärsöver Spanien mot solkusten, detta som så otvetydigt ska förstås som något positivt, önsk och avundsvärt, för en av säsongens hetare matcher mot, sen ett par säsonger tillbaka, Segunda-laget Málaga CF.
Förr om åren utspelades scener som än idag är ikoniska då dessa lag La Liga-drabbade samman, idag är samtidigt en annan värld och ingen 27-årig fotbollssaga hämtad från snickeriets värld kommer plocka upp pojkspolingen Ander Herrera, med pappa på presidentläktaren, i öronen för att sedan tysta bjäfsandet med en spottloska rätt i det gapande floskel-hålet. Det är ett hett men idag ljummet möte bortom världens ögon, på en arena som andas *ska den verkligen vara nere i Segundan* på samma vis som La Romareda, och som sådan betraktad kom den att bli rolig och väldigt intetsägande.

Alvaro Gimenez fick sin första start, efter en hittills ganska undermålig inledning hos sin nya klubb. Denna stjärna springer runt som just en före detta sådan, och någonstans har världen sprungit förbi Alvaros självbild, den har naglat fast det tragiska och dryga i någon som i brist på att allting inte längre bara faller framför de egna fötterna istället snubblar på sina fötter i förtvivlade vrål om orättvisan i att den inskruvade frisparken som skulle göra allting rätt igen inte döms eftersom domaren bedömer dig på plan mot Málaga den 16:e oktober 2021 och inte dig så som du var/är.
Alvaro var väldigt dålig, och svår att gilla. Som stjärnorna ofta är.

Detsamma gick inte att säga om Real Zaragoza. Efter att Málaga varit bättre under inledningen satte sig själv matchbilden, linjerna drogs då överraskningarnas och kaosets tid var förbi. Zaragoza har en tyngd, som förvisso stannar utanför straffområdet, men väl dit är det ett självklart åskväder som sakta kommer mullrandes. Kanske blåser det förbi, kanske höll det inte för löftet, men det är något som åtminstone kittlar i tanken och får en att snegla åt TV-uttaget.
Mitt i en dominant men trubbig Zaragoza-period kom målet. Thomas Brandon, ett mysterium (för när och hur och varför finns en Thomas Brandon i Málaga?) svarade på ett upprullat anfall med att efter löpning mot, och förbi, första stolpen klacka in det hårda inspelet för att undvika Jair som pressade upp i ryggen, samt överraska Cristian Alvaréz vid första stolpen - den enda lucka som fanns.
Det var fyndigt, irriterande och på samma gång enkelt som en sån där detalj som aldrig kommer klaffa för det egna laget men för andra, så.

Ur väldigt lite var det en sedvanlig uppförsbacke.
Och den, den svarades på på ett fantastiskt sätt. Bortalaget piskade igång allt, lagdelarna höll ihop på rent djävulskap och under en kvart handlade kvällen inne på denna arena inte alls om leda utan om hur Rosa led.
Valentino Vada, argentinare som han är, drog igång mer och mer, Zapater och Eguaras två fyrtorn med tillhörande, strängt ljuskast på det skepp som kanske skulle råka hämta andan ute bland vågorna. Narvaez sprang och kombinerade, Bermejo fortsatte sin pigga inledning och på högerkanten fyllde Fran Gamez på medan kollega Pep Chavarria förde en mer anonym men ändock godkänd tillvaro ute på andra sidan.

Ur väldigt mycket skapades ändock väldigt lite. Det som borde vara en översköljning av frenesi rann istället ut i ett tråcklande med tråd genom knappnålsögon, och mitt i denna ambivalens av gas och broms klev Juanjo Narvaez in i handlingarna. Jag har svårt att se vad som gör att han försvinner så mycket under matcher som han gör - alltid nersparkad, farlig och direkt - men under långa stunder inte deltagande, medan han i andra gör alldeles för mycket för att göra någonting.
Ett snabbare anfall än vanligt fann hursomhelst Zapater på högerbacksposition ute vid sidlinjen, med sin uråldriga högerfot nåddes hursomhelst Narvaez av ett lågt inspel. I samma rörelse rycker Juanjo sig ifrån närmsta försvarare, ner mot en hopplös vinkel nere vid kortlinjen och fyra, fem meter bredvid mål.
Anfallaren gör det anfallaren gör, och efter att ha avslutat distinkt, längs marken och rappt har bollen letat sig igenom den osannolika vinkel som är målvaktens ben.

Det kändes lika märkligt som 1-0, men det var tydligen en sådan match mot två lag som mer än något annat var jämna. För det måste sägas att Zaragozas offensiv, hur mycket man än frustar, förvandlar varje träfort till stenborgar byggda för evigheten..

Hade första halvlek spelats tio minuter till hade Zaragoza haft en god chans på ledningsmål. Det tog man tillvara på genom att inleda andra halvlek med *oj, har det gått en kvart*.
Vad hände med första halvtimman?
Två byten i halvtid, Bermejo och Valentino Vada, var både bra och märkligt. Bermejo, nej det händer för lite, medan Vada var den som tände till och såg till att ge detta derby dess karaktär.
Sen minns jag ingenting ur denna match förrän det att matchklockan slog 70 och att jag förundrades över att matchklockan stod på 70. Vibrationen från första halvlek var som bortblåst och det avdomnade som blev över gjorde varken till eller från under dessa 25 minuter.
Halvlekens första läge kom nån minut senare, Thomas Brandon visade på elegant och matchavgörande teknik då han bröt sig fram till ypperligt skottläge, men skottet som fastnade i blocken studsade perfekt ut till inspark enligt domarens beskedliga syn.

Med runt tio minuter kvar gjorde bortalaget sina tre sista byten. Huruvida Zapater, Alvaro Gimenez och Juanjo Narvaez vände vid sidlinjen och sprang in på plan igen, eller faktiskt bytte av med någon annan som kom in i deras ställe, låter jag vara osagt. Eller förresten, in kom vår (nästan) två meter långe serb, och Radosav Petrovic hann visa på en oroväckande teknisk förmåga för mina fördomar om såpass långa serbiska mittfältare, såväl som i koncentrerad cynism stoppa en kontring till det nätta priset om ett gult kort.
James Igbekeme kom in och var spretig, intetsägande och bara en i raden av alla sedan flera år nedfilade, rostiga tänder på den såg som gav vedträet Malága ett försök.

Nej, den här matchen slutar 1-1.
Jag vet som sagt inte huruvida sjukhuset Miguel Servet och Juan Ignacio Martínez liv överlappar, det jag vet är att JIM hade vunnit Ballon d'Or som förlossningsläkare medan förlossningskliniken skulle kunna ta över Real Zaragoza utan att något överhuvudtaget skulle förändras.
Kryssa/krysta - det blev en pojke, det blev oavgjort! Huruvida jag har en poäng med det här vet jag inte, skulle jag nu ha det får ni hädanefter betitla mig Real Zaragoza.