Mollejos moljest
De till bristningsgraden spändda samtidsnerverna och den bultande upprördhetsvenen i pannan klarar inte av att någon ballar ur i glädjeyra utan att de brister. Efter att ha firat mål riskerar Zaragoza Victor Mollejo tolv matchers avstängning.
Den här är en rapport från samtiden, och den utspelar sig samtidigt på två platser: i Cartagena i sydöstra Spanien, och i Timrå, i nordöstra Sverige - där jag, tillsammans med en vän, satt och såg Zaragoza raka in sin femte raka seger.
Den kom inte enkelt, och den kommer att kosta på.
Att den inte kom enkelt beror på att Cartagena är ett lag som inte går bra den här säsongen, och de lagen använder nästan alltid Zaragoza som motvind och så lyfter de och det fförsökte Cartagena verkligen göra. (Det var en bra match.)
Att den kommer att kosta på kommer vi till nu.
Samtiden står och darrar.
I Sverige pratar vi om angiverilagar som ska tvinga lärare och sjukhuspersonal att anmäla "papperslösa", eller som man säger - de som inte har rätt att vara här, vad nu rätt att vara här innebär. Och eftersom många är vettiga är det många som skräms av den här dystopiska riktningen landet kantrar i.
Samtidigt som de med sina telefoner fotar och delar allt och alla de tycker ser lite roliga ut.
Ett fyllo som sover på en bänk.
Någon som ramlar, någon som gråter hysteriskt, snattare som springer från butikspersonal, blåljuspersonal i arbete, precis allt är "content" till ens numera följare, tidigare vänner.
Så att det finns en villighet att ange och hänga ut allt och alla i sina mest sårbara, minst stora stunder så länge det inte kallas ange eller hänga ut, det har vi liksom redan avslöjat för dem som med precision styr samhällsutvecklingen precis hitåt.
De är glada och formulerar"ett förslag" vi ska vänja oss vid och viftar undan all kritik med den meningslösa meningen "har man inte gjort något fel har man inget att oroa sig för".
Men det har man.
Det är till exempel inte fel att bli sjuk, råka ut för en olycka, att kanske dö, men råkar du göra det inför någon med kamera (dvs vilken västvärldsmänniska som helst 2023) och med "sociala medier" (nästan vilken västvärldsmänniska som helst 2023) kommer du att anges. Du kommer hängas ut.
För att de ska få "interaktioner".
Interaktioner får du flest av om du skriver sånt som så många som möjligt tycker är rena självklarheter, det ska vara motståndslöst, tanken ska bara glida över.
Ebba Gröns Mental Istid (från 1981) dyker upp i minnet:
"Det enda som hörs
Och den enda som stör
Och det enda som egentligen lever
I mitt nya hem
I mitt nya liv
Är det faktiskt hon som bestämmer
Hon är moder dator
Allas vår mor
Den nya tidens centrala punkt
Hon korrigerar ditt
Centrala system
Så du passar in i tidens gång."
Vänta bara, det kommer snart poäng.
Det här gränslösa, omdömeslösa uthängandet av människor i kompromissade situationer har skapat en likgiltighet, en empatirubbning, i oss som samtid.
Den har också polerat narcissismen, som skiner mer och mer blank och slät.
Genom att fota människor i olika utsatta eller osmickrande situationer skapar man tillsammans med sina tidigare vänner, numera följare ett vi och dom, där vi:et sitter och tacksamt skrattar åt hur hopplösa dom:et är och hur skönt det är att vara så olik dom, hur skönt det är att vara så mycket bättre.
Och dom:et döms i väntan på rättegång.
För att inte riskera bli ett dom själva (att man redan är det för andra behöver man inte låtsas om där man sitter inspunnen i sin egen glaskula) är det också vitktigt att i bestämda ordalag markera mot allt som kanske stör åsiktsrörelsen inom den egna gruppen.
Tillhör man den breda massgruppen betyder det att agera OTROLIGT UPPRÖRD över allt som möjligen skulle kunna vara en kränkning, så alltså- mot allt.
Man gör det med hjärtan.
Också det man inte tolererar visar man med hjärtat: kritik eller hat mot något du tycker illa om eller hatar trycker du på med ett hjärta och så vips har du "tagit ställning" och kan fortsätta stirra in i horisonten på armlängds avstånd och i den söka nästa person som inte agerat helt precist riktigt i varje given situation och kasta dig in och döma den för hur den beter sig i sina sämsta stunder eller något annat trevligt.
Det här är bakgrunden vi lever mot.
Du är bara en snubbling eller ett misstag ifrån att anges - i syfte att både förnedra dig och visa på hur mycket bättre någon annan är, hur mycket mer rätt hen gör och tycker.
Nu hoppar vi till matchen, och minut 92.
Det står 2-1 till Zaragoza efter att Manu Vallejo gjort 1-0, Arnau Sola kvitterat för Cartagena innan båren med Nieto på ens burtis ut i omklädningsrummet efter sin skada (han drog en muskel då han stoppade Isak Jansson från att ta sig fram) och efter att Pedro Alcala kompenserat för hemmalagets lite osportsliga agerande med ett mycket vackert självmål.
Det är, som 2-1 aldrig är, ingen trygg ledning - och båda lagen skapar mycket.
Jag sitter och väntar på Cartagenakvitteringen.
Min vän sitter och funderar över vilken romare det var som alltid avslutade alla sina brev med "Och för övrigt anser jag att Kartago bör förstöras" och jag motstår frestelsen att skriva till min kille och fråga.
Plötsligt drar publiken på Cartagonova kollektivt in andan och vi blir lika tysta vi. Långt utanför eget straffområde är nämligen Cartagenas målvakt Martinez ute och lallar. Han är halvvägs till målcirkeln och lyckas inte få bollen under kontroll när Zaragozas Victor Mollejo skjuter fram.
Han är iskall, han jagas av tre men låter sig inte stressad, han vågar ta sig lite tid. Och sätter säkert 3-1.
Hohoho så snyggt, titta så bra han vafr, fan så roligt, haha vad glad han är sitter vi och hojtar i munnen på varandra och blir plötsligt tysta.
För det är sedan han begår det, det stora brottet.
Innan han riktigt själv hunnit fatta att det var han som gjort det där praktmålet springer han vrålande ut i riktning mot hörnflaggan med ett fast tag om sina "cojones".
Oh gud, varför suckar vi lite och slår oss för pannorna.
Haha, herregud, men lilla gubben då, säger vi.
Sedan hade det varit över för vår del om den här tiden varit lite rimligare, men här är allting och ingenting över på samma gång.
När initialsuckarna som låter ungefär "så onödigt" är över börjar jag tycka synd om Mollejo. För jag fattar ju vad som kommer härnäst.
Jag har jobbat med fotboll på elitnivå i femton år i Sverige, och det finns alltid ett internt "straffsystem", ett visst beteende betyder en viss summa i böter - det kan vara allt från 50 kronor för att du pissat i duschen till 2000 för att du beter dig olämpligt på planen.
Allt det här sköter klubben.
Nej spelarna "kommer inte undan", de får hosta upp sina pengar, man snackar med dem och är det ett återkommande beteende tar man till andra metoder. Som yttersta åtgärd bryter man spelarens kontrakt (jag har varit med om att det här skett, vi höll händelsen intern och lämnade utredningen till polisen och jag vill gärna tro att den här killens väg tillbaka blir lite mindre svår när inte hela staden satt och tryckte plikthjärtan på ett inlägg där vi då skulle använt honom för att markera att vi, vi tar minsann avstånd mot våld!).
Det ska till en del innan kontrakten ryker, men också det här kan man sköta - och bör man få sköta - utan alltför stor yttre inblandning, för allas skull.
När vi gick ut i köket för att koka te inför nästa match (Wales mot Fiji i rugby-VM) funderade vi på vad som skulle hända nu.
Jag sa att jag tror inte Fran Escriba är särskilt imponerad, att han lär ta Mollejo rejält i örat.
Hon var inne på samma linje.
Någon upprträckning av míster måste det ju bli. Någon disciplinär åtgärd.
Vi hade inte ens bryggt teet klart innan en skamsen, tårögd Victor Mollejo på Zaragozas sociala medier stammande bad om ursäkt till de han "möjligen kränkt", och berättade att det inte var något "med" den här målgesten, det var bara något han och Giuliano Simeone (och hans pappa, ni vet - Diego Simeone) brukade hålla på och tramsa runt med på träning, och det var det som dök upp i hans huvud då, eftersom Giuliano Simeone, som är hans bästa vän, inte är kvar i Zaragoza längre (både Mollejo och Simeone kommer från Atletico Madrids akademi, och spelade tillsammans i Zaragoza förra säsongen, men så lånades Simeone ut vidare till Deportivo Alaves när de gick upp i Primera).
Det var alltså en kille, som så sent som förra veckan avancerade upp från ungdomsspelare till A-lagsspelare, som just fått sitt första "seniornummer" och som lite oväntat gjorde ett snyggt mål, ballade ur och ville skicka en hälsning till en kompis och sin gamla tränare.
Var det verkligen så jävla farligt?
Är det verkligen någon som PÅ RIKTIGT blev kränkt av detta, inte bara tyckte att de kunde få några extra hjärtan av sina numera följare, tidigare vänner om de skrev hur kränkande en sådan gest är mot hela kvinnosläktet som plötsligt allt som män gör egentligen handlar om, och hur den inte bara är en spontan urballning i en stund av eufori utan egentligen en SYMBOL för en minst tretusenårig patriarkal struktur.
Jag sa till min vän att jag tyckte ursäkten var lite onödig.
Att det räckte med att veta att det här förmodligen redan tagits upp i omklädningsrummet och att det borde få stanna där.
Ondöig kanske, sa hon, men också bra gjort av honom att ställa sig där och säga det.
Men ska det behövas?
Kanske inte, men det gör det.
Och det räcker inte med att be om ursäkt, stå där och skämmas och besvärat försöka förklara sig.
För nu ska plötsligt Zaragozas största fan Javier Tebas (ni vet han som inte ens en vecka innan Zapaters avskedsmatch gick ut och flyttade den, mitt i natten så folk som köpt flygbiljetter och tagit ledigt från jobb och annat plötsligt inte kunde komma ändå, bland annat alla utom 20 fans från Tenerife) ut och markera!
Nu ska han visa på handling!
Nu, ser ni, ska han döma ut straff till Mollejo och har Mollejo riktig otur så döms han till 12 matchers avstäning säger Javier Tebas, men tillägger också att han lät ju i alla fall bli att göra den här "obscena gesten" inför drottningen och hela världen så det kanske inte behöver bli fullt så allvarligt. Det kanske räcker med tre matcher.
Vi vet ju alla att är det något Javier Tebas minsann INTE tolererar så är det sånt här "sexuellt" beteende.
Mmm.
Plötsligt fick han precis vad han behövde för att rentvå sig efter allt med Rubiales och dam-VM.
"Den nya tiden
Den kom ju så fort"
Jag tycker inte Victor Mollejo ska behöva stå och skämmas inför världen för att han fick spel när han firade ett mål en gång.
Jag tycker inte han ska stängas av för ett huvudtapp, jag tycker helt enkelt inte det är en "så stor" grej men samtidsnerverna är på bristningsgränsen - markerar de inte mot denna grava överträdelse, åh det måste betyda att de är för sexuellt ofredande av kvinnor och patriarkatet!
Jag tycker det är upp till Zaragoza att disciplinera honom.
Jag vet att de sagt åt honom, jag vet att de har sitt eget straffsystem, och att han även utan förbundets inlblandning fått någon bot för detta och så hade det kunnat vara bra med det för den här gången.
Och hade det här varit visat sig vara "ett återkommande beteende" hade man fått hantera det då.
Tänk att vi skapat en sådan värld, där vi går runt och är rädda för varandra.
Rädda för att snubbla, säga fel, balla ur - för då kommer detta att hängas ut, du kommer att anges, tvingas till avbön - av och inför dina numera följare, tidigare vänner.
Vill vi leva i en värld, tänker jag, där vi hela tiden döms så totalt och stenhårt på vartenda litet felsteg, som är så blankslipad att ett sandkorn på ytan ser ut som en varböld och där det inte finns det minsta utrymme för ett beteende som inte passar precis in i den allt smalare, allt glättigare mitten?
Har vi tagits så till fånga av alla dessa appar och hjärtan att vi tappat vår förmåga att självständigt fundera över vad som verkar rimligt i en situation och vad som inte är det?
Håller huden på att tillbakabildas på människosläktet?
Och en till fråga som är viktig att ställa i sammahanget, jag lånar den från Ricky Gervais - en av få som lyckats låta bli att tappa huvudet och falla för liketrycket: vem tror man att man är som tror att det är en rättighet man har att få glida fram genom livet utan att behöva konfronteras med en enda sak man möjligen skulle kunna uppleva som jobbig?
"För på avstjälpningscentralen
Råder tystnad och full kontroll
På avstjälpningscentralen
Spelar ingenting längre någon roll
Den nya tiden den kom ju så fort
Mitt liv fladdrar sakta förbi
På ett datakort."
Så gick Mollejos urballning från att vara en målgest man lite besvärat skrattar och skakar på huvudet åt till att bli en berättelse om den oförlåtande, ogenerösa samtiden, här och där och överallt.
Fy fan.
