Några tankar om säsongsinledningen
Victor Fernandes upplaga såg ut att gå mot uppflyttning då Corona-pandemin tog vid, ett uppehåll senare radade man upp förluster och gjorde en slät figur i playoffet - för sjätte säsongen i följd. I somras ersattes han av Valencia-ikonen Ruben Barája.
Jag ska ta det från början. Real Zaragoza var för mig ett lag bland väldigt många ute i fotbollseuropa, jag kände till klubbens existens och hade helt enkelt inte en åsikt om något utöver det.
I februari hittade jag min numera kollega Nina Ljungs texter om laget härinne på Svenska Fans och blev mer eller mindre fängslad direkt, skribentens texter var olika något jag läst i sportsammanhang och laget verkade spegla det där unika.
Jag började tänka på Real Zaragoza och funderade på att börja följa deras säsongsavslutning då ligorna och världen tryckte på full-stopp knappen.
Det tråkiga passade däremot mig väldigt väl, jag fick tid att sätta mig in i laget, och klubben, för att ha på benen lagom till att Alcórcon skulle bemästras då uppehållet var över.
Christian Alvarez gjorde i denna min första match den möjligtvis mest korkade sak jag sett en målvakt göra då han joggade ut ur straffområdet och väl två meter utanför skopade upp en tam hemåtnick. Direktutvisning, den tiominutersperioden mellan matchminut 70-80 bjöd också på två indianpassningar till frilägen och tre mål hann Alcórcon med. Där nånstans sattes takten för säsongsavslutningen, och jag har under mina femton år med (främst engelskt) fotbollstittande inte stött på en sådan krasch hos ett lag som jagar serievinst.
Det var förstås omöjligt att inte bli störtkär i detta rekord i uselhet.
Victor Fernandes härdsmälta under de sista omgångarna var tragisk att se.
Samme man som ledde Zaragoza till sin största triumf under Europacupfinalen 1995, då Nayim från halva plan på tilläggstid bara sparkar iväg bollen mot månen och sen ner mot David Seamans mål, skulle nu i sin sjuttioelfte sejour i klubben (troligtvis) pensionera sig med värdighet efter att ha lotsat hem klubben där den hör hemma. Det var svårt att inte se manuskriptet sticka upp ur Victors ficka då han stod fastfrusen och blek vid sidlinjen alltmedan lustspelet förvandlades till grekisk tragedi. Taktiken om att nollnolla sig förbi två playoff-rundor, något som går att göra eftersom man slutat först av alla kvalande lag och därför tagit hem avancemanget på tabellposition, skulle väl alltid gå åt fanders i returmatchens åttiofemte matchminut då det andra laget insåg att *jaha, behöver vi inte försvara blir det här ju genast lite enklare*.
Stjärnlånet Luis Suarez fick som bekant inte delta i kvalmatcherna då de drog ut på tiden, Watford skulle absolut och ögonaböj ha hem homom för att under sex matcher inte inkludera honom i en matchtrupp innan han skeppades ut på nytt - den här gången till Granada i högstaligan.
Victor Fernandes höll mer eller framförallt mindre tårarna tillbaka då han pensionerade sig från Real Zaragoza, ett antal matcher för sent. Så grym är fotbollen.
Och, som sagt - enter Rubén Baraja.
Den före detta mittfältaren, mest känd för sina tio år i Valencia, tog steget över från Tenerife som han under förra säsongen hållit i tabellens mittskikt (och direkt åkte han på fladdermusförkylningen, även känd som COVID-19). Sen Baraja lämnade Valencia B 2015 för att ta över mer riktiga lag så har han i ordning hunnit med ettårssejourer i Elche, Rayo Vallecano, Sporting Gijon och Tenerife.
Erfarenhet från flera olika lag? Världsvan? Nej, det är inte så jag läser det där.
För mig är det oroande, det vittnar i mina ögon om en idélöshet och en tränare som snarare än att utvecklas kör på sin linje tills något inte fungerar, för att sedan ta samma cirkus till nästa stad.
4-4-2 var budskapet då Ruben i somras tog över laget - inga krusiduller, helt enkelt. Det passar Zaragoza som stad och klubb bra, det är ett kargt ställe som uppskattar kaktusen snarare än tulpanen. Kanske, möjligen också en taggig (Javi) ros. Här ska inga nya wingbacksroller uppfinnas; detta är stället där gediget arbete och traditionell fotboll ger resultat.
Jag köpte den här charmoffensiven som jag såg den.
Victor Fernandes hade större stjärnor till sitt förfogande, och med sisådär fem nya startande spelare lät det här enkla bra.
Som något genomtänkt.
Sex omgångar senare (två matcher och nio poäng mindre än serieledande Espanyol tack vare kvalspelet som förlängde Los Maños säsong) har vi tio skott på mål och åtta poäng.
Sex egentligen, men 0-0 resultatet mot Alcórcon skrevs om till en skrivbordsvinst efter att Real Zaragoza fått igenom sin överklagan om att Alcórcon haft för få registrerade spelare i truppen.
Fyra gjorda mål på sex omgångar, eftersom vi naturligtvis inte kommer räkna skrivbordsmål. 4-4-2 har producerat ett genomgående dåligt spel, på gränsen till uselt. Dittills poänglösa jumbon Sabadell var i söndags närmst vinsten och tog sig till lägen som Real Zaragoza inte skulle ha hunnit kvittera ens på 200 spelade minuter. Nej, 4-4-2 har varit en dålig idé, och värst av allt är att jag inte tror att idé är rätt ord - Rubens 4-4-2 är autopilot.
Anfallsvärvningarna Vuckic och Narvaez är så här långt underkända å det grövsta, något orättvist mot Narvaez ska sägas som redan hunnit med ett avgörande mot Albacete och sett allmänt pigg ut, om än inte konkret nog.
Vuckic å sin sida bör bli petad till förmån för Gabi Fernandez, slovenen har ett lyckat landslagsuppehåll bakom sig men har så här långt, och jag har hållit räkningen, en aktion som inte sett direkt klumpig ut. Nej, startplatsen bör du inte ha.
Sergio Bermejo, Javi Ros och Eguaras är ett spännande mittfält och något som skulle kunna få det här laget att ticka.
Så, 4-3-3.
Få väck tvåmannanafallet som visar på noll och inga tendenser om att förbättras, få in alla dina skickliga mittfältare och lägg krutet där. Vore det en drastisk förändring, att helt frångå sin filosofi? Mja, delar av supporterskaran har redan börjat höja sina röster och "Baraja vete ya" är väl faktiskt inte helt orimligt, så här sex omgångar in.
Spelschemat har varit beskedligt, utöver Malaga och Leganés som hänger på i toppen bland annat efter sina vinster mot just Zaragoza.
Det är oroande att de sämsta matcherna tillkommit mot ligans sämre lag som backar hem - mot en mur som står ens en halv meter hög är det här laget just nu chanslöst.
Kanske vore det här laget, märkligt nog, mer anpassat för spel i La Liga där man kan räkna med att bli tillbakatryckta snarare än att tvingas föra matcherna, som det anstår ett topplag? Det är möjligt, men i dagsläget finns i mina ögon ingenting som vittnar om att man till nästa år ska få chansen att testa teorin.
Nej, ställ om till 4-3-3, låt Vuckic spela sig till en plats, och behåll backlinjen med Atienza, Guitian, Tejero och Chavarria. Säsongen är lång, ska den truismen fortsatt vara stöpt i sanning och för Real Zaragozas del inte ta slut nån gång i februari så behövs förändring.
Imorgon möter vi Mirandes borta på Miranda.
Dags att börja återuppfinna fotbollen, Ruben!
