När det händer för fjärde gången
Zaragoza har börjat vinna.
Inför den här säsongen skrev jag lite hoppfullt att det var nog i år det skulle hända; det var nog i år Real Zaragoza skulle ta steget tillbaka efter vad som skulle bli nio år i Segunda Division.
Det hade blivit en perfekt cirkel i mönstret som är nittio år gammalt nu den artonde.
En tiondelscrikel att ringa in Segundaloggan med.
Jag minns att jag verkligen trodde på det här, om nu inte min tro är så ihopflätad med mitt hopp att de är omöjliga att särskilja utan att båda dör. Att JIM (Juan Ignacio Martinez) fick fortsatt förtroende såg jag som själva huvudnyckeln.
Liksom att tongivande spelare som Narvaez, och de hemvävda Francho Serrano och Alejandro Frances stannade kvar trots bud från annat håll.
Identitet är nämlligen ovärderlig. Den kan varken köpas eller säljas.
Det finns inga pengar i världen du kan hyra en känsla för (du kan - för protkollet - möjligen hyra någon att spela den men då är det ändå bara en spelad känsla i sltet av dagen, och den börjar och slutar med instämplingen).
Och den här identiteten har haft svårt att framträda i den spräckliga väv av lån som smetat ut bilden av skölden sedan klubben hamnade under tvångsförvaltning i början på 10-talet och sedan fortsatt av nödtvång sedan Fundacion Zaragoza 2032 tog över. Det är väl oundvikligt. Men bra blir det inte. Och ganska fult blir det med.
Nu såg det efter många år av kärlekstestande tålamodsprövning ut som att man skulle sluta sila segundaspelare genom den här sörjan och faktiskt försöka börja få fram bilden av Zaragoza igen.
Första steget är förstås mönstret. Det är ingen idé att börja fylla i innan man ritat mönstret, då blir det som det blivit innan igen - köp en massa färg och häll ut den och försök måla något begripligt omkring den sen.
Så för att undvika kladd och istället ytterligare förstärka konturerna, för att skrapa tillbaka färgen in innanför dem, gav man flera av talangerna som skymtat förbi förra säsongen A-lagskontrkat och beslutade att inte handla så mycket utan istället använda sig av Zaragoza B när det behövdes.
Som jag såg fram emot säsongen!
Så BRA det skulle bli nu!
Hur skulle det kunna bli något annat, när man äntligen gjorde det JAG menar när jag tänker på hur man "gör rätt".
Det gick....sådär.
Vi hoppar tillbaka till 2013. Det känns som igår men det är snart ett decenium sedan.
Och så byter vi land.
Jag jobbade med ett lag i Norrköping som heter IF Sylvia. De hade just spätt ut sin själ genom att ingå ett samarbetsavtal med IFK Norrköping, och in rann unga talanger och lovande tränare. För det "bästa för IFK" (vilket nu var det även IF Sylvia jobbade för) var om klubben kunde lägga sig i Superettan, så att IFKs talanger fick testa på spel på elitnivå och bli redo för sin verkliga uppgift. Nu trodde alla att det skulle bli åka av.
Och så gick det...sådär.
IF Sylvia inledde säsongen med sex raka kryss, och spelarna var totalt demoraliserade. De var som folk som går på antidepressiva. Ingen sorg, men ingen glädje heller, de bara gick runt där och fanns.
- Jag hade hellre förlorat fyra matcher om vi fått vinna två, sa en av dem om de sex poängen.
Och precis såhär började Zaragoza 21/22.
Med nio raka kryss. (Det nionde av dessa nio raka tog Zaragoza ledningen i första matchminuten och släppte in kvitteringsmålet i den sista tilläggsminuten. Få saker summerar upp Zaragoza bättre än det.)
Med det här krysset gjorde de sig historiska: inget lag har klarat av nio raka i La Liga Smartbanks historia. Alltid något. Men det kändes ändå ungefär lika festligt som att förberedea sig för fastan med osockrad chiapudding.
Hur som helst.
Krysseriet lossnade så småningom för IF Sylvia 2013, och det slutade med att man kvalade mot Västerås om uppflyttning. Plötsligt var det kanske inte så illa att inte ha förlorat även om det kändes som något som inte kändes då det hela tiden höll på och hände. Det fanns en annan poänggrund att stå på.
Och nu sitter mönsterletaren här och tänker att tänk om!
Tänk om det är såhär vi når Primeran under vårt nittionde levnadsår: genom kryssrekord och en spurt på slutet?
I skrivande stund ligger Real Zaragoza lika många poäng från kvalplats som de har segrar i rad: fyra.
Och det är elva matcher kvar att spela.
Tre av dem vi behöver peta undan möter vi de fyra kommande omgångarna; Cartagena, Tenerife, Girona.
Igår, när Zaragoza vann för fjärde gången i rad för första gången på - jag minns faktiskt inte när sist det hände, var det de egna som klev fram. Hade matchen tagit slut i halvtid hade Fuenlabrada vunnit med ett mål Jair gjorde åt dem kort efter att jag bett min kille att inte tala om att Zaragoza spelade bra (för det gjorde de men man får aldrig SÄGA att de gör det, för då ingriper alltid högre makter i handlingen).
Fuenlabrada,ligger under nedflyttnignsstrecket. De behöver allt de kan få och backade genast hem med hela laget. Från minut 33 var de beredda att försvara den ledning som givits dem och det går inte att klandra dem för. Det är en sak när "topplag" eller "bra lag" beter sig sådär, de ska väl vara MER - men ett lag som Fuenlabrada, vad annat ska de göra?
Och vad skulle VI göra?
Zarasämstnärdetgällergoza såg ut att tapa poäng mot ett bottenlag när vi spelade bra. Det är vi på samma sätt att ta ledningen i första minuten och tappa den i sista är vi.
Men sträkta av tre tre segrar och en ganska galen La Romareda-publik kom Ivan Azon och Miguel Puche (båda från Real Zaragozas akademi) in och flippade över klaven till krona.
Azon kvitterade i den 54' minuten med en cyckelspark som (jag lånar min killes uttryck här) "bara var funktionell".
Ingen akrobatik här inte!
Bollen skulle bara in och in kom den och sånt som är snyggt kan andra ägna sig åt.
Med kvarten kvar nickade Puche in segermålet och fastän La Romareda har ganska rediga betongläktare var det inte utan att en började oroa sig för om de verkligen skulle hålla för trycket.
För sådär är Zaragozas fans på något sätt.
Finaltänket som följt oss sedan Jose Aurelio Gay-tiden (2009) har liksom satt sig och nu är det inte bara en match som vinns när det väl vinns. Det är något annat.
Något mer.
Och för fjärde veckan i rad känns det som att något mer ligger inom räckhåll.
