När Zaragoza vann för tredje gången den här säsongen
Det var lördag och det var jättelänge sedan jag skrev något, för att det var jättelänge sedan jag såg en match.
Det blir så när inga håller vad de lovar, inte Telia, inte Viaplay, inte Youtube. Det ska vara så svårt att hitta sätt att följa sitt lag och sin liga att vi mitt i inflationen ändå inte ska tveka att betala mer och sen mer och sen ännu lite mer till någon som ska ordna det här "så enkelt som möjligt" åt oss för att de köpt det vi trodde vi hade till vårt lag eller vår liga bara genom kärleken till det; rättigheter.
Nåja, kanalerna svek och Youtube svek så vad återstod när allt som behövde göras denna lördag var gjort och det fanns en lucka i tiden som sammanföll med det att Zaragoza sklle spela hemma mot något jag avskyr: Villarreal B (mer att B-lagen tävlar i en liga med riktiga lag med riktiga ambitioner än själva Villarreal B, mind you). Kvar återstod att vända sig till mobiltelefonen och den lilla ruta som är matchen när bet365 visar den; två centimer hög och fem centimeter lång, men men.
Jag la mig på soffan och skrattade till.
Plikttippade.
Sa till min kille att kolla vi är lågoddsare igen.
För Zaragoza har varit lågoddsare cirka varje match den här säsongen (innan igår hade vi vunnit två, förlorat tre, kryssat fyra, så det som skulle vara den mest spännande säsongen på år och dar är bara precis som vanligt, fast med nya ägare, ny styrelse och en ny tränare - en som innehåller ungefär lika mycket personlighet som Tidöavtalet innehåller humanism och samma mängder övertygelse om den egna förträffligheten och särarten) och det här har jag försökt få folk att medge antingen är spelbolagscynism i renaste form: trots nio säsonger i Segunda är Real Zaragoza ett namn man "känner igen" och alltså är mer benägen att spela på, så väl medvetna om detta och om mediokernivån på laget sänker man oddset på dem för att få dem att verka vara troliga vinnare och namnigenkänningen får den vinstlystne att satsa pengar och nästan alltid förlora.
OBS!
Inför en säsong med IF Sylvia, som liksom Zaragoza då befann sig högre upp i seriesystemet, var vi som jobbade med klubben då på utbildning i Borås. Det var Elfsborgs farmarklubb Norrby som arrangerade, och representanter för olika spelbolag var där och pratade om hur oddsättning "går till" och hur man jobbar mot riggade matcher och annat fusk så jag vet mycket väl att de säger att det inte alls går till såhär och det gör det säkert inte heller.
Eller så är oddsättarna helt enkelt lika blinda för Zaragoza som jag är. Ser dem som de giganter de var 2005, 2006 och inte den svängdörr de är nu - eller som det de egentligen är, som vi säger.
Nåja.
Fastän Villarreal B låg före Zaragoza i tabellen (det gör de fortfarande, men bara med en placering nu) var det vi som var lågoddsare.
Jag har bara sett glimtar av Zaragoza i år, och har inte vågat veta vad - förutom att knappt ingen gör mål - det är som inte går. Men en del har gått att tyda av att titta på laguppställningarna och statistiken, och en sak är att Carcedo valt att starta med inlånade Giuliano Simeone (ja, Diego Simeones son) på topp före Makhtar Gueye, som är Zaragozas egen, och det här har väckt visst ont blod: inte är vi så underlägsna nu att det vore lite stort för oss att ge en anfallare i ett lag vi var (ÄR!) på samma nivå som precis nyss mer matchvana?
Med Giuliano avstängd var det däremot dags för Gueye att starta igår, flankerad av Sergio Bermejo och Valentin Vada och med Puche släptåg och det detta var var...en med Zaragozamått mätt väldigt offensiv offensiv?!
På tjugo minuter hade laget samlat ihop sex hörnor, och jag förstod ju att hade vi spelat såhär hittills hela säsongen hade vi legat bra mycket bättre till fastänmånga lag är bättre än Villarreal B med sitt otroligt svaga försvar.
Innan vätskepausen - ja, vätskepaus mitt i oktober.... - hade Zaragoza redan blivit nekade en straff och fått ett mål bortdömt och jag kände att hjärtat i mig bara slog och slog. Vad är detta? Jag har ju bestämt mig för att ogilla den här tränaren eftersom han varit andretränare i Arsenal, och nu sitter jag här och kan inte minnas när det var lika ROLIGT att titta på Zaragoza sist? Kanske bara var svältfödd?
Men nej.
Laget pressade, hotade, spelade fult, lurades, allt sånt jag älskar - de var otroligt Zaragozaaktiga, förutom i det att de tog ledningen precis innan paus då Jaume Grau mest såg ut att lyfta på benet lite för att han stod obekvämt och en boll som kom från nästa hörna (Valentin Vada) bara råkade landa på foten och studsa in över målvakten.
Det var halvtid och vi ledde, och här hemma gick min kille och la bebisen, som somnade ganska enkelt.
Jag ska inte gå in på min forskning, och hur resultatet i matchen också är resultatet av många års studier jag genomfört överallt där jag bott så länge Zaragoza och jag följts åt utan istället återkomma lite till Carcedo, som jag bestämt mig för att inte gilla.
När man kommer in som en så välpolerad sprätt och ska försöka efterträda en gentleman som JIM är det mer än ett Arsenalförflutet man har emot sig. Det är så enkelt att tycka illa om de här moderna fåfänga tränarna med sina sociala medier och sina stora egon - Marcelino var en sån här när han kom för många år sedan och han bevisade oss ju liksom inte fel. Det är de som är det viktiga, deras karriärer - och kort innan Villarreal B kvitterade satt jag och tänkte på om det verkligen var en bra sak det här att vi ledde, för vinner vi idag förlänger vi kanske bara det här lidandet, vinner vi idag är ledningens stolthet längre från att bli åsidosatt och telefonsamtalet till JIM (jag vet ju att det inte kommer MEN) är längre bort.
Så satt jag och tänkte när hela La Romareda bytte sång - från avgå Carcedo och avgå Torrecilla till alé Zaragoza alé alé.
Alé Zaragoza alé alé.
Alé Zaragoza alé alé.
Och röstarna från dem som flockas här varenda gång det går nådde genom alla de olika avstånden fram till mig, och där slet de isär alla taktiska tankar och det jag hoppas på så som bara sång kan göra - sång sliter sönder vad som helst - och allt jag kände var bara vinn, vinn, vinn, snälla vinn vinn vinn bara.
Och så kvitterade Villarreal B.
Carcedo har tagit ut Zapater till varenda match, men inte en minut har det blivit för kaptenen.
Faktum är att han är den enda spelaren i A-laget som fram tills igår var utan minuter.
Men Villarreal Bs kvitteringsmål drog åt repet så hårt att syret försvann ut huvudet på tränaren, och tankarna fick bereda plats för instinkter.
Han vinkade in Zapater.
Världens sista riktiga fotbollsspelare.
(Vi kan utveckla det här en annan gång, det är en lång historia - jag kom in i den 2006 och då hade den redan hållt på ett tag.)
Det var han som kom in och lossade på snaran.
Han gjorde det då bara två minuter av tilläggstiden återstod.
Och eftersom Zapater är världens sista riktiga fotbollsspelare gjorde han det utan kameravänliga målgester, inget namnpekande, inga volter (tanken på detta!), han knöt nävarna lite men utan att höja armarna - fokus för Zapater är inte Zapater, det är Zaragoza.
Att han sedan blev inringad kan han ju inte hjälpa -hans lagkamrater sprang ner honom och fansen på kortsidan rusade alla ner till staketet och samlades i en klunga och under den här högen någonstans låg han.
Han har vunnit tid åt Carcedo. (Kanske har han tagit tid från Zaragoza också?)
Det är inte första gången han håller en tränare vid liv fastän denna behandlar honom styvmoderligt, efterssom den inte gillar det Zapater är för Zaragoza - för det är det tränaren själv vill vara, så att han ska skina nog för att någon "större" ska uppfatta blänket i gruset och kanske missta det som är bara är kattguld för den äkta varan.
Jag satte mig i soffan och grät.
Det var det enda det gick att göra.
Dels för att jag faktiskt inte trodde Zapater skulle få göra mål igen, dels för att jag tänkte på att förändringen nog är längre bort nu - Carcedo leds ned från galgen, om än med repet om halsen, dels för att jag tänkte på hur det var när Zapater räddade och räddade Marcelino och hur han som tack tvingade Zapater att lämna klubben.
Jag tänkte på Zaragoza, och på allt vi gått igenom tillsammans och på det som jag inte vet om det är en dikt eller en sång men som går ni contigo, ni sin ti - ni contigo porque me matas, ni sin ti porque me muero.
Varken med dig eller utan dig. för med dig dödar du mig och utan dig dör jag.
Och på att det liksom är det enda sättet jag kan beskriva min relation till den här klubben.
Det är alltså livsfarligt när världens sista riktiga fotbollsspelare går in och gör mål på övertid, det öppnar massa luckor i en, som varit igenhaspade så länge att de rostat - och när de sparkas upp väller sånt här ut.
Hur som helst.
Zaragoza vann alltså l för tredje gången den här säsongen, och klättrade upp på trettonde plats i tabellen, bara tio poäng bakom ledande Las Palmas.
