Nittiondra, nittiotredje
Igår brann det på isen i La Romareda
Zaragoza har spelat två matcher sedan vi hördes sist.
Först var det förra söndagen mot Burgos - den matchen slutade 2-2; det var Escribas andra ligamatch som huvudtränare och klubbens andra kryss under honom.
Resultatet fastslogs i den nittiotredje minuten.
Det stod 1-1 ganska länge. Sedan Burgos tagit ledningen på ett Ratonslarv och Jair kvitterat gick minuterna och inte alls som mot Malaga där Zaragoza hade 21 skott.
Här bara hände ingenting tills Miguel Atienza gjorde självmål i den nittioandra minuten och Zaragoza plötsligt ledde.
Då skrek jag till.
Då tänkte jag att nu händer det, nu vänder det - Escriba kryssade en match och så började han vinna. Jag tänkte på vad jag skulle skriva.
Jag var så dum.
Men när får man räkna med att man kanske ska vinna om inte när man tar eller får ledningen med två minuters tilläggstid kvar?
För Zaragoza fick bara leda till nästa igångspark.
Då bara tog Curro Sanchez bollen och sprang, och Jair som kunnat bli en sådan hjälte med sitt 1-1 var helt oberedd och missade markering och inte ens en hel minut senare stod det 2-2 och så slutade det.
Igår var det dags för match på La Romareda och det kunde inte vara kallare.
Ute var det kallt och Zaragoza spelar minusgradersfotboll, särskilt när de möter lag som Ibiza, sådana lag som de inte tycker finns på samma sätt som de finns fast som precis som de är nedsänkta i bottenstriden.
Folk satt och huttrade på läktaren.
Längtade efter något att värma sig med, och så började matchen.
.
Det var stelt. Det gick långsamt, Zaragoza rörde sig som de var stelnat kvicksilver (det behöver vara minus 38, 8 för att det här ska hända).
I en timme var hemmalaget en förfrusen katastrof.
Det var orkestrerad förvirring mot ett organiserat men oinspirerat Ibiza. Det var tydligt att de var där för att ta poäng men det behövde inte vara genom att vinna. De lät Zaragoza ha bollen och det är ett ganska effektivt sätt att försvara sig på har det visat sig.
Deras strama försvar räckte för att hålla undan hemmalaget och få fansen att känna den sortens bitande kyla som känns som att den bränns. Det började fräsa på läktaren men inget hände på planen förrän Raton återigen fick en att längta efter Cristian Alvarez- fick en att fråga varför tyckte jag att Cristian Alvarez var dålig för, Cristian Alvarez är ju bäst?. Den här gången kunde han inte bestämma sig vad han skulle göra eller om det varen idé att röra på sig i samband med en hörna där allt gick så långsamt att det såg ut att spelas upp i slowmotion, och den Ratonska obeslutsamheten nyttjades av Juan Fernandez som, som tredje nickare i hörnsituationen gjorde 1-0 i den 33 minuten.
Det blåste i kylan på La Romareda.
Och Fran Escriba (som jag fortfarande tror så mycket på) gjorde inte en enda förändring efter paus så det katatoniska tillståndet ändrades inte.
Först.
Men en kvart in i andra halvlek plockade Escriba in Manu Molina istället för formsvage Jaume Grau, och bytte Mollejo mot Gueye och plötsligt blev det fart på laget.
Manu Molina och Gueye har fler brister som är lätta att upptäcka än förtjänster, men utan allt de saknar kom de in med något annat, någon sorts...mod? Eller dumhet? Jag tror vägran är ordet jag söker.
Molina vägrade att inte vara över hela planen och Gueye vägrade att se på någon förlorad boll som förlorad, han sprang på allt och det här gillar La Romareda. Det var som om vinden upphörde.
Zaragoza pressade på framåt.
Tre minuter - tre minuter!- efter dubbelbytet stod det 1-1, sedan Jair för andra matchen i rad nickat in en kvittering efter ett fint inlägg från Valentin Vada.
(Det var inte utan att man "började ana" hur det här "skulle gå".)
Jag vet inte vad andra kände, men jag kände en schizofren känsloblandning av att vara säker på att det blir som sist och lika säkert veta att inte idag, det finns tid.
Ibiza drabbades av panik och fösr fast sig i sitt eget försvar.
Här ändras något i tiden på något sätt.
Escriba tar in Eugeni och Zapater för att göra mittfältet tyngre, för att krosssa isen gästerna står i - och återigen visade det sig att han tänkte helt rätt med sina byten.
När vi befinner oss i den nittioandra spelminuten skickar Francho in ett långskott som blockeras av Ibizas målvakt, men denne släpper en retur: en boll som Gueye för första gånen sedan han kom in låter BLI att springa på det som då varit ännu en förlorad boll - han tar först ett språng för instinkten är där, men så kommer han på sig, gör en klumpig, osmidig Gueyepiruett och låter istället bollen fortsätta till Eugeni som hittar Sergio Bermejo, som liksom petar in 2-1.
Och sätter eld på La Romareda, som skiter fullständigt i att än finns det en till minut att tappa det här på precis som det tappades förra veckan.
Zapater firade genom att gestikulera ilsket till sina lagkamrater.
Nu tappar ni inte huvudet.
Nu behåller ni kylan hur mycket den än brinner omkring er.
Och det gjorde de.
Och så gick den nittiotredje minuten utan att något hände.
Och så vann vi.
Efter att ha sett laget ledas av Escriba i tre matcher nu (två oavgjorda, och den här vinsten) ser jag två skillnader även om det är lite tidigt att rama in dem och spika upp dem än.
1.) Offensiven. Zaragoza försöker hela hela hela tiden gå framåt. Att anfallarna inte är bättre går inte att göra mycket åt. Vi får hoppas på vinterfönstret. Men envist trampar de framåt, om så med ben av kvicksilver. Och det gör väl inget om de som ska göra mål inte gör mål om Jair gör det då. För nu.
2.) Inställningen. Det hör förstås ihop med föregående punkt. Men borta är de slokande axlarna och de hängande Carejohuvudena. Nu s´krigar Zargoza på så länge det finns minuter. Eller försöker åtminstone göra det. Det är otroligt värdefullt att se. Det ger oss det vi behöver kanske till och med mer än poäng just nu.
Det ger hopp.
