Nu är det bara drömmen kvar
Så fort någon säger att allt kan hända undrar jag om den tror på det?
Jag tror inte den gör det, men någonting måste den ju säga.
Nu sist var det JIM som sa det.
Efter att Real Zaragoza åkte till Huesca nu i helgen och spelade ett derby som ingen vann men båda förlorade sa han det, att allt kan hända än. Med sex omgångar kvar, nio poäng upp och arton kvar att spela om.
Jag hoppas att han hoppas det, men jag tror inte att han tror.
Under våren har bara två lag tagit fler poäng än vad Zaragoza har; 18 av 27.
Med fem vinster, tre oavgjorda och en ynka förlust har man varit bättre än alla lag ovanför utom Oviedo - som knipit åt sig den sjätteplats JIM menar är det som kan hända när han säger att allt kan det. Oviedo med! Det där jävla marknadsexperimentet till lag som alla utom jag äger en hundradels procent av och tycker är deras på ett lite ofarligt sätt, eftersom Oviedo aldrig kommer hota Real Madrid eller Manchester United, Milan, Liverpool, Bayern München, eller ens Atlético, Sevilla, Valencia, Arsenal, Tottenham och allt vad de heter. (Jag har bara ett lag. Vill inte ha ens en hundradels procent av ett annat smetat på mig tack så mycket, ni kan stoppa tillbaka aktierna i portföljen.)
Oviedo har tagit 19 poäng av 27 - bara en mer än vi!- och ändå ligger de så högt ovanför att det troligaste som skulle hända om man försökte spotta på dem är att man träffas av sin egen loska i ögat.
Zaragoza var bättre än två av de tre lag de kryssade mot; Tenerife och Amorebieta- och hade nog kunnat vinna om inte Francho varit skadad och Jaume Grau opererat sitt hjärta.
Mot det tredje laget det kryssades mot, Huesca - var Zaragoza på det hela taget varken svagare eller starkare.
Det var en kamp som var mer intensiv än välspelad, en match med mer rytm än fotboll och med mer avsikter än verklighetsförankring. (Med andra ord: en fantastisk historia, och som alla sådana slutar det med den ultimata tragiken: den där båda sidor har rätt, och alltså förlorar.)
Efter att ha vunnit mot Las Palmas, Sporting Gijon, Almeria och Fuenlabrada tror jag vi bara räknade med att Cartagena skulle gå lite av bara farten, och så förlorade vi med 3-0 och ingenting har varit sig riktigt lik sedan dess.
Vi kryssade på ett par omgångar till, och vann vackert mot Girona förra veckan.
Jag tror jag tänkte att det skulle lyfta då, precis som jag tänkte att fyra raka segrar var en tillräcklig hastighet att ha fått upp för att bära ett tag.
Det, i kombination med att Huescas tränare Xisco sagt två saker den senaste veckan:
1.) Att Huesca inte siktar på att försöka jaga ikapp de åtta poäng som skijer dem från Oviedo utan bara ska spela av säsongen och klara sig.
och 2.) Att han inte tänker fortsätta nästa år.
Jag tänker på vilken skillnad det är på lag och lag. Hur vi med ett gap av poäng mellan oss och Oviedo pratar om vad som kan hända och hur de med ett lite mindre gap säger att nejm det kan det inte.
Hur JIM verkligen VILL nå kvalplats och då automatiskt förlänga sitt krontrakt med ytterligare ett år (det vill jag med, nästan mer för att JIM ska bi kvar än för kvalet i sig vill jag att Zaragoza når kvalplats) och hur Xisco säger att nej nästa säsong är jag inte kvar. (Jag är rädd att Jorge Mas och co inte kommer se vilka enorma förtjänster JIM har, och hur mycket han gjort med det lilla material han har, jag är rädd att de bestämmer sig för att satsa på något vräkigare och så missunnas han chansen att arbeta med ett bättre Zaragoza. Tack för att du rådde medan det var vågigt, nu tar vi hand om det adios.)
Huesca har ingen tradition av att vara ens i andradivisionen, och bara den är fortfarande ett par nummer för stor.
Fastän man snubblat upp i Primera och vänt en gång med allt vad det innebär i motstånd man får möta hemma slogs publikrekordet på El Alcoraz den här påskdagen då Real Zaragoza kom på besök. Man får ge dem det!
De må vara sådana som finner sig och inte siktar högre när det verkar övermäktigt, sådär riktiga om man så vill - inga drömmare med trasiga hjärtan och längtande själar, mer praktiska än praktfulla, men de har åtminstone god smak. 8143 dök upp, på en arena som tar 10000.
Men.
Zaragoza är alldeles för alternativfattigt.
På grunda av alla skador och sjukdomar och avstängningar fick man ställa upp med samma elva som mot Tenerife för ett par veckor sedan, då när det inte vanns, med Valentin Vada på vänsterkanten och Ivan Azon och Sabin Merino på topp, med Zapater och Eugeni som ett nav i mitten.
I en kvart ungefär kände lagen på varandra.
Båda lagen visade sig ha samma tänk, att attackerna skulle börja med ytterbackarna, och Pep Chavarria sprang och Fran Gamez sprang.
Ganska snabt noterades att Huescas svaghet är deras långsamma mittbackar, och hade Sabin Merino haft mer ben hade han kunnat göra något av det, men det här är en nödtvångsspelare om det någonsin fanns en; hans tama skott efter femton minuter landade rakt i famnen på målvakten Andres Fernandez, och istället kontrade Huesca.
Det, tyckte Chavarria, verkade så illavarslande att han drog på sig en varning och missar nästa match.
En misslyckad nick från Alejandro Frances blev till hörna som blev till ett Huescanskt ledningsmål signerat Seoane.
Sju minuter senare gjorde Ivan Azon 1-1 och medden snabba repliken kändes det nog som att vi skulle kunna greja det här när vi gick ut i halvtid.
Men så är det det där med allt annat.
Efter paus tog JIM ut Vada och Sabin och in kom Francho och Alvaro Gimenez och Zaragoza ägde hela början av andra halvlek.
Tills Ivan Azon plötsligt stannade upp mitt i ett språng och fick hoppa av planen. Tester visade senare att det bara var en lättare muskelbristning, och från Zaragozas hemsida låter man meddela att han förhoppningsvis finns tillgänglig redan i helgen.
Han ersattes av en pigg Nano Mesa, som hann stressa Huescaförsvaret i nästan tio minuter innan han armbågades så illa i bröstet att han bröt nyckelbenet på två ställen och fick en grad-2-birstning i ett muskelfäste och för honom är säsongen defeinitivt över.
Vi har i alla fall drömmen om den kvar att plåga oss med.
